Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Michael Fassbender

Filmrecension: Macbeth med Michael Fassbender – håller inte riktigt måttet

by

Macbeth

Macbeth
Betyg 2
Svensk biopremiär den 8 januari 2016

Om fotot skulle betygsättas blir det allra högsta betyg. Fotot i brungrå toner är helt mästerligt i denna filmatisering av Shakespeares berömda drama Macbeth. Bilderna är som konstverk och det är lätt att bara betrakta dessa dimmiga skotska vyer och drömma sig iväg, långt bort från filmens handling. Och det är väl inte riktigt meningen med en film. Men handlingen och dialogerna håller inte riktigt måttet för att räknas som samma mästerverk som fotot.

I regi av Justin Kurzel med den rätt egensinniga skådespelaren Michael Fassbender i rollen som den galna kungen Macbeth är handlingen förlagt till ett av de skotska inbördeskrigen, oklart när men någonstans mellan 1200-1400-talet. Men Fassbender själv säger i en intervju med Dagens Nyheter att han tänker sig den Macbeth han spelar som en samtida krigsveteran, med posttraumatiskt stress. Att skådespelaren vill sätta in sin karaktär i ett nutida perspektiv behöver inte vara negativt. Människan är sig lik genom årtusendena ändå, det är ju därför draman av Shakespeare från 1500-talet fortfarande kan säga oss något om vad det är att vara människa.

Grundhandlingen i Shakespeares Macbeth skildrar den duktiga krigaren Macbeth som på väg hem från kriget tillsammans med sin vän Banquo möter tre häxor som förutsäger deras framtid. Macbeth ska bli kung men Banquo ska bli far till en lång rad av skotska kungar. Macbeth hjälper spådomen på traven genom att döda kung Duncan. Macbeth blir vald till kung. När han väl är kung blir han mer och mer paranoid. Eftersom han inte har några barn blir det mer och mer troligt att häxornas spådom ska bli sann också när det gäller Banquo.

Han spelar mot den franska aktrisen Marion Cotillard som gör lady Macbeth. I denna version av Justin Kurzel har lady Macbeth tonats ned betydligt mot hur hon brukar framställas. I många tolkningar är hon den mest drivande och maktgalne. Inte i denna film. Hon stöder mordet på kung Duncan men sedan är hon nöjd och försöker lugna ned Macbeth, försöker förmå honom att vara nöjd med att vara kung.

Regissören har valt att låta filmen börja med en begravning av ett barn, ett barn till Macbeth. Att förlora ett barn kan skapa stor ångest, så visst kan det vara en förklaring till varför Macbeth blir psykiskt sjuk. Kanske är häxorna också något som är hallucinationer? Visst är det en tolkning av Macbeth, fast jag tycker inte det fungerar i filmen. Det blir för luddigt, lika dimmigt som bilderna är dimmiga, fast när det gäller bilderna blir det sevärt men som drama förlorar det stinget.

Shakespeares språk är något som varje regissör som sätter upp hans draman måste ta ställning till. Ska den vackra diktformen behållas eller ska karaktärerna tala modernt språk? I Justin Kurzels regi blir det ett mellanting, de talar ålderdomligt men av och till med modernt uttal.

Det kommer att bli mycket av Shakespeare på både film och teater i år, 2016. Det är 400 år sedan William Shakespeare dog. Macbeth kommer bland annat att sättas upp på Maximteatern i Stockholm i höst med Mikael Persbrandt som Macbeth. Jag förväntar mig en mer trovärdig tolkning då. Nu håller filmen inte, tyvärr. Fotot höjer den och det vackra språket – men i övrigt är det väldigt seg. Tyvärr.

I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Paddy Considine, David Thewlis, Sean Harris, Jack Reynor, Elizabeth Debicki
Regi: Justin Kurzel

Filmrecension: Frank

by

frank

Frank
Betyg: 4
Biopremiär 1 augusti

Vad är bra skådespel? Att gestalta någon för oss okänd person, men att ge illusionen av att vi känner hen. Ansiktsuttryck, kroppsspråk och mimik är alla viktiga komponenter vid gestaltning. Men om personen inte har några ansiktsuttryck? Michael Fassbender imponerar som den ”ansiktslöse” Frank, en excentrisk musiker vars huvud täcks av ett enormt papier-mâché-huvud. Han vägrar att ta av sig det. Trots att vi aldrig ser hans ögon, ansikte eller minspel förstår vi Frank. Eller förstår är att ta i. Frank är en underlig man som handlar efter egna regler. Som sångare i det obskyra electrobandet The Soronprfbs är han i ständig jakt efter nya intryck och infallsvinklar. Ljud som en knarrande dörr, en forsande vattenkran eller en pinne som faller till marken blir till ljuv musik i Franks öron.

Jon, skickligt spelad av Domhnall Gleeson (Ron i Harry Potter) drömmer om ett liv som låtskrivare. Efter ett misslyckat självmordsförsök av The Soronprfbs keyboardspelare står en plats ledig i bandet. Jon är den förste att erbjuda sig sina tjänster. Han fascineras av Frank men undrar vem mannen bakom masken är. Är han ett geni, en galning, eller både och?

Frank är en annorlunda film om en trasig, förvirrad och särartad man som har sitt eget språk, sätt att tänka och att göra musik. Rollen Frank baseras löst på den kultförklarade musikern Frank Sidebottom som var aktiv under 80-90 talet. Varje gång han skulle gå upp på scen tog han på sig ett papier-mâché-huvud.

Filmen diskuterar gruppdynamik, kändiskult och identitetsskapande. Här finns en stor dos humor. Det är skruvat och bisarrt men utan att bli en freakshow. Regissören Lenny Abrahamson visar stor ömhet och kärlek inför sina karaktärer. Dessvärre är birollerna lövtunna. Exempelvis är Baraque, den arge kedjerökande fransosen, en platt och onyanserad karaktär.

Skådespelet imponerar. Förutom Fassbender gör Maggie Gyllenhaal en bra rolltolkning av den bittra Clara som älskar sin Frank men hatar Jon då han tar för mycket av Franks uppmärksamhet.

Frank går oväntade vägar, undviker moralkakor och förutsägbarhet, tar upp viktiga frågor, samtidigt som den är rolig och bisarr. Få filmer får ihop det pusslet och kommer ut levande på andra sidan. Frank lyckas. Trots ihåligheter är den väl värd sin biobiljett. Filmen faller knappast alla i smaken, men vill du se något annorlunda så rekommenderas den varmt.

Text: Petter Stjernstedt

Prometheus, recensionen till filmen som lär få många Oscarnomineringar för teknik och ljud

by

Prometheus
Betyg 4
Sverigepremiär 1 juni

En varelse med vältränade muskler står i en värld som med mycket hav och stora vattenfall. Det känns som en slags ursprungstid – som innan jorden fått kontinenter. Varelsen stoppar något i munnen som gör att han faller i vattnet och där delas sig i miljarder små dna-spiraler som sätter fart på skapelsen.

Prometheus, Ridley Scotts på förhand väldigt upphaussade rymdepos, börjar oerhört storslaget. Tillsammans med musik och stora rena filmsvep över en orörd värld pirrar det av förväntan när filmen startar.

Noomi Rapace spelar huvudrollen, Elizabeth Shaw, en forskare under 2090-talet som under utgrävningar i berg i Skottland hittar inristade tecken och grottmålningar. Forskningsgruppen är övertygade om att de hittat en ledtråd till mänsklighetens ursprung: varelser från rymden ska i grottmålningarna lagt ledtrådar till var mänskligheten kan hitta sina skapare.

En rik man utrustar en expedition som beger sig ut i rymden till den planet där de varelser som skapat människorna ska finnas.

Flera intressanta filosofiska och existentiella frågeställningar tas upp. Det är intressanta paralleller mellan människans förhållande vill vad människan skapar och gudarnas förhållande till vad de skapat. En intressant frågeställning som Noomi Rapace karaktär tar upp är: Vem skapade de som skapade oss?

Rymdresan är fantastiskt filmad. Rymdskildringar passar 3D-tekniken så bra för. Michael Fassbender spelar en människolik robot – och som alltid är Fassbender så rätt i sin roll. Roboten är så lik en människa som något kan bli, men förutsätts inte ha känslor, eftersom han inte har någon själ. Fassbenaer låter oss ana att denna människans skapelse ändå kan ha känslor, djupt därinne.

Michael Fassbender lär få en Oscarnominering för sin roll. Filmen lär få flera Oscarnomineringar för tekniken och för musiken och ljudet. Noomi Rapace visar än en gång att hon är en stor skådespelare. Om rolltolkningen räcker för en Oscar

Men när rymdskeppet kommer fram till målet: den planet där skaparna ska finnas då faller filmen och blir en blandning av skräckfilm och rymdaction. Det är synd för om filmen hållit lika bra kvalitet i andra delen som i första delen hade Prometheus blivit ett klassiskt rymdepos tillsammans med Stanley Kubricks 2001. Dock ger jag filmen betyg 4 eftersom första halvan håller så hög kvalitet och skådespelarna står för gedigna prestationer. Bilderna är fantastiska, ljudet suveränt och 3D-tekniken används sparsmakat och intelligent.

Namnet på filmen kommer från den grekiska mytologin. Från Wikipedia om myten:
Prometheus var i grekisk mytologi en titan och son till Iapetos och dennes hustru Klymene. Namnet betyder ”den som tänker före” och han var bror till Epimetheus, ”den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse). Han var även bror till Atlas, ”den uthållige” eller ”bäraren”.
Prometheus beskrivs som intelligent och till och med slug. Från första början stod han i opposition till de högsta gudarna med Zeus i spetsen. Brodern Epimetheus var ansvarig för att ge positiva egenskaper åt varje djur. När det blev människans tur fanns det inget kvar att ge henne. Prometheus tyckte då att människan var överlägsen alla andra djur och beslöt att ge henne en gåva som inget annat djur hade. Han beslöt därför att stjäla elden från gudarna och ge den till människorna. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa (på berget Kazbek i Georgien) där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen. Enligt myten om Herakles, då denne skulle hämta de gyllene äpplena, sköt han med sin pil ned örnen och befriade Prometheus från hans fjättrar.
Zeus förbud mot mänsklighetens nytta av eldens upptäckt kallades av grekerna för den oligarkiska principen.

Relaterat: Recension i DN och DN1 och DN intervjuar Noomi Rapace. Recension i SVD och kändishyllartext i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Shame, filmen: snygg, elegant, rå och kall, om sexmissbruk

by

Shame
Betyg 3
Sverigepremiär 6 januari 2012

”Shame” med Michael Fassbender i huvudrollen som Brandon Sullivan, en man som är sexmissbrukare. Brandon Sullivan har ett välbetalt jobb och klarar att hantera både jobb och sitt sexmissbruk ända tills han syster Cissy kommer. Hon har ingenstans att bo och tycker att hennes bror bör kunna ge henne plats i lägenheten. Plötsligt blir det väldigt svårt för Brandon att få ihop tillvaron.

Carey Mulligan spelar systern och hon är en duktig skådespelerska och Fassbender är väl en av de största skådespelarna nu. Dessutom är filmen regisserad av Steve McQueen som skrivit manus tillsammans med Abi Morgan. Självklart garanterar alla dessa starka kort en film av hög kvalitet.

Men det finns ett stort men. Livet i New York skildras i hårda bilder och det är svårt att känna något för någon av personerna. Det lämnas ingen förklaring till varför Fassbender är sexmissbrukare.
Det blir svårt att känna någon engagemang för filmen och den ger inga antydningar heller till hur vi ska förstå sexmissbruket. Därför har jag svårt att känna något för filmen. På IMDB har Internetbesökare gett filmen högt betyg, den har fått ett genomsnitt på 8 av 10 möjliga. Fassbender har fått Venedigfestivalens skådespelarpris för rollen som Brandon Sullivan och en Golden Globe-nominering, så många tilltalas av filmen.

Sexmissbruket skildras mycket närgånget och rått. Men att en film håller hög konstnärlig kvalitet i foto, filmklipp och skådespelarnas insatser räcker inte för mig. Jag vill känna något inför en film eller uppleva att den ger mig något eller att den förklarar något. Den känns snygg men meningslös, den tillför ingen förståelse av sexmissbrukare.

DN/TT Spectra skriver om filmen:

”Shame” innehåller så många naken- och sexscener att den i USA fått samma åldersgräns som porrfilmer. Fassbender säger om sina många nakenscener:

– Det är klart att det känns pinsamt, det gör det väl för alla, om man inte är exhibitionist. Men det måste göras. Ska rollfiguren gå omkring naken, så är det mitt jobb. Jag är där för att hjälpa till med att berätta historien, så det är bara att kavla upp skjortärmarna och sätta igång utan att tänka för mycket på det.

Fast för fans av Michael Fassbender är filmen förstås ett måste. Och jag är en stor beundrare av Fassbender sedan hans genombrottsfilm ”Hunger”, också den i regi av Steve McQueen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

X-men: First Class, recensionen

by


Titel: X-men: First Class
Betyg: 3
Sverigepremiär: 3 juni 2011

X-men: First Class är en superhjältefilm. Den bygger på Marvels serier där det redan finns fyra filmer. Nu börjar det om från början, regissören Matthew Vaughn låter oss få lära känna ärkefienderna Professor X och Magneto som unga, vi får se hur allt började och att de i början var vänner.

Till filmen har Matthew Vaughn rekryterat några riktigt bra skådespelare som Michael Fassbender och Jennifer Lawrence (som slog igen i Winter´s Bone). Två skådespelare som inte direkt förknippas med usla actionfilmer. Det är ett genidrag av regissören att göra sådana rollbesättningar. Kevin Bacon som superskurken Sebastian Shaw är också ett bra val av skådespelare.

Handlingen startar under andra världskriget där den unge judiske pojken Erik Lehnsherr ser sina föräldrar låsas in i ett koncentrationsläger. Superskurken Sebastian Shaw tar hand om Erik, inte av några goda skäl utan för att Shaw inser att Erik har superkrafter. Shaw vill samla sådana mutanter omkring sig. Runt om i världen finns en del sådana människor, som fått sådana mutationer att de fått superkrafter av olika slag. Filmen gör därefter ett långt hopp i tiden, fram till 1960-talet då USA hade Kennedy som president.

Erik har för länge sedan skiljts från Shaw, som däremot har några andra kraftfulla mutanter vid sin sida. Shaw planerar att få Sovjet och USA att starta kärnvapenkrig, för människor dör av kärnvapen men mutanter utvecklas bara mer av det. Mutanterna är framtidens varelser, menar Shaw.

Filmen är tänkt av filmbolaget att bli sommarens storfilm. I Stockholm kommer det att märkas inte bara på alla filmaffischer utan också på att en av spårvagnarna som går från NK till turistattraktionerna på Djurgården kommer att vara inklädd i bilder på karaktärerna i X-men: First Class.

Att ha otroliga resurser till sitt förfogande för en filmmakare garanterar ingenting. Men Matthew Vaughn har gjort ett bra hantverk. Skådespelarna är bra, berättelsen flyter på hyggligt, trots att det är en del som måste berättas. Jo, det är klart att det är en actionfilm, den som är helt allergisk mot actionfilmer har väl ingen anledning att se filmen. Men för den som gillar action är den helt klart godkänd. Visserligen har alla X-men-fans lite extra kul, för det är en hel del igenkännande scener för den som kan sin X-men-historia.

Filmen är lite längre än normallängd, cirka två timmar och tio minuter. Det är alltid en risk att göra en film längre än två timmar, men den fungerar och känns inte för lång.

Ja, actionscenerna i slutstriderna är överdrivna. Det är inte var dag vi får se en ubåt i luften. Men det är själva genre. En superhjältefilm är en superhjältefilm. Kul att få en ny version på vad som hände när Kubakrisen och ett tredje världskrig avvärjdes.

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,