Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju med TeaterTillsammans om den kommande uppsättningen av Schimmelpfennigs Djurens Rike

by

Djurens rike 633x386 (Grafisk form_ Transfer Studio)
Bild: Transfer Studio

Den ideella scenkonstföreningen TeaterTillsammans bildades i Stockholm år 2011. Deras mål är att på långt sikt verka för ungas samhällsengagemang via tysk dramatik som sällan eller aldrig tidigare spelats i Sverige. Den 12 juni är det Sverigepremiär för Roland Schimmelpfennigs pjäs Djurens Rike som kommer spelas på moment:teater i Gubbängen; inför detta har Kulturbloggen intervjuat regissören Julia Beil Amarilla om satsningen på tysk dramatik, föreningens skapandeprocess, samt deras kommande scenuppsättning.

TeaterTillsammans spelar ju uteslutande tysk dramatik – vad är det som har lockat er att vilja satsa på det?
– Som så mycket annat i livet hände även det här bara av en slump. När jag flyttade från Tyskland till Sverige och startade TeaterTillsammans var våra första produktioner Woyzeck av Georg Büchner och Katzelmacher av Rainer Werner Fassbinder. Första sällan spelad, och andra pjäsen aldrig tidigare spelad i Sverige. Det var många i publiken som hade längtat efter mer tysk dramatik på teaterscenerna. Då tänkte vi, det här kan vara vår grej – vi kan bli Sveriges scenkonstförening för tysk dramatik. Vi vill gärna framhäva mer okända tyska författare och pjäser.

Hur bestämmer ni er för vilken som ska bli er nästa pjäs? Hur går själva processen till? 
– Idén till varje produktion väcks ofta samtidigt som aktuell produktion är i gång. Hittills har det varit jag som har föreslagit pjäser. Det är ofta pjäser som jag har sett, läst eller hört talas om. Och alltid är det en känsla i mig, någonting som gör mig upprörd eller berör mig just då. Utifrån den känslan väljer jag pjäsen som jag vill sätta upp. Katzelmacher och Men en fjäril har jag inte sett här valde jag under en tid där samhället på olika sätt diskriminerade mig för att vara icke-svensk. Vävarna och Djurens rike växte ur en känsla av orättvisa och rädsla under min dåvarande arbetssituation. Sedan pratar och diskuterar jag med de andra i TeaterTillsammans om de känner likadant och om de vill uppmärksamma och berätta det här. Efter det börjar jag översätta. Under hösten brukar vi rekrytera det konstnärliga teamet och skådespelarna. Hittar vi dem inte bland våra medlemmar så annonserar vi via sociala medier och nätet. I februari börjar vi repetera för att ha premiär i juni. Hela processen från idé till premiär varar lite mer än ett år.

Roland Schimmelpfennings Djurens rike går upp i sommar som er senaste uppsättning; vilka tankar låg bakom att just denna pjäs blev vald?
– Jag mindes uruppsättningen på Deutsches Theater 2007 och att jag gillade det visuella extremt mycket. Jag tog fram manuset och historien om individualism istället för solidaritet berörde mig starkt. När jag valde pjäsen så skedde just en omstrukturering på mitt jobb och det fanns en oro över hur det skulle bli – kommer jag få sparken? Historien har helt enkelt med mig att göra. Snabbt hittade jag likasinnade och formade en ensemble. Samtidigt är situationen som skådespelarna i Djurens rike befinner sig i något alla kan känna igen sig i.

Vad hoppas ni på att er tolkning av Djurens rike har att säga till den svenska publiken?
– Vi vill förmedla att det är genom gemenskap och solidaritet som vi kan nå framgång. Genom möten med andra människor. Rädsla och egoism resulterar i stagnation. Samtidigt kommer vi att tematisera de tuffa arbetsförhållanden som scenkonstnärer är utsatta för. Många tror att arbetet på en teater måste vara frid och fröjd; det är ju så vackert och trevligt att sitta i salongen och titta på en föreställningen. Skådespel är faktiskt också arbete och det finns samma maktstrukturer, problem och oro på den arbetsplatsen som på andra. Jag har någon gång hört historien om en minister som har varit på en känd institutionsteater och tittat på en föreställning. Efter föreställningen så träffade hen en av skådespelarna. Ministern tackade för föreställningen och frågade “Och vad jobbar ni med?”.

Som ert pressmeddelande förtäljer så är Schimmelpfenning Tysklands just nu mest spelade dramatiker; varför tror ni att just han är så aktuell?
– Vi tycker att Schimmelpfennig har ett eget språk och ett eget förhållningssätt till verkligheten som få andra har. I hans pjäser beskriver han det nuvarande samhället blandat med element från sagor och fabler. Till exempel i Djurens rike beskriver Schimmelpfennig dagens arbetsklimat: skådespelare Peter vill få en roll i kommande uppsättning på bekostnad av kollegan Frankie samtidigt som Lejonet vill ta kronan ifrån Zebran. Pjäsen hoppar mellan skådespelarnas verklighet och fiktion. Att byta perspektiv är typiskt för Schimmelpfennig och samtidigt både roligt och utmanande för publiken.

Är det något annat ni vill tillägga som ni tycker kan vara av intresse för Kulturbloggens läsare?
– Djurens rike har premiär den 12 juni på moment:teater. Den 15 och 17 juni bjuder vi in till publiksamtal om dagens arbetsklimat med fokus på scenkonstnärers arbetssituation. Kom, se föreställningen och ta chansen att diskutera med oss.

TeaterTillsammans hemsida

Läs Kulturbloggens recensioner av några av TeaterTillsammans tidigare pjäser:
Katzelmacher
Vävarna
Men en fjäril har jag inte sett här
Jaktscener från Nedre Bayern

Intervju: Mikaela Gustin

Joanna Gruesome: ”Jag gillar att lägga till vissa ord som går emot heteronormen i vanlig, straight rock”

by

joannagruesome

Peanut Butter, Wales-kvintetten Joanna Gruesomes andra fullängdare, följer upp 2013 års Weird Sister och är ett av vårens mest medryckande album. Det pendlar friskt mellan jangligt sockersöta gitarrmelodier och aggressiva punkskrik, och på ett charmigt sätt låter det hela tiden som att bandet spelar lite för snabbt. För Kulturbloggen berättar bandets låtskrivare, Owen Williams, om att blanda in politik i sin musik och varför det är viktigt att håna den maskulina rockkulturen.

Om ni ser tillbaka på Weird Sister, vad lärde ni er under hela den processen? Hur har ni utvecklats som band sedan dess, och vad tycker ni själva om albumet såhär i efterhand när ni har haft tid att reflektera över det?

– Det var en rätt konstig process, faktiskt. När vi spelade in skivan var vi helt okända utanför vårt community. Vi hade spelat ett tag och var ganska bekväma med det. Så det var surrealistiskt och ögonöppnande att konfronteras med uppmärksamhet och exponering i en bransch vi aldrig var särskilt intresserade av. Jag tror det har lärt oss värdet av att välja att arbeta med människor vi litar på. När det gäller själva albumet – jag ser det som ett gäng låtar jag skrev för några år sedan, varav de flesta inte riktigt stämmer överens med vad jag är intresserad av för tillfället. Men jag gillar fortfarande några låtar, och jag tycker vi lyckades etablera flera av bandets nyckelegenskaper – poplåtar mot soniskt våld, hardcore mot jangle.

Har ni en tydligare idé av vad Joanna Gruesome är för band nu?

– Sedan första albumet har jag tänkt betydligt mer på exakt vad det är jag vill åstadkomma med bandet. Vi har försökt etablera en modell där den melodiska sången och den typiska rockbandsdynamiken är motorn, medan de dissontanta aspekterna – harcorepunken och de skrikiga partierna – tillåts surra omkring och avvika. Och det känns som att vårt sinne för humor; vår arbetsmoral och hur vi går tillväga; förkastandet av det megatajta, professionella soundet är essentiella ingredienser. Jag tror vi alla är medvetna om det nu, och således kan experimentera med hur vi långt vi kan driva den här modellen.

Jämfört med Weird Sister så känns det som att ni nu hoppar ännu mer mellan melodiska och aggressiva partier. Vad var ni soundmässigt ute efter när ni började skriva låtarna för det här albumet?

– Jag hade flera nya brittiska garage- och harcoreband i åtanke, speciellt när det gäller trummorna. Jag hade Broadcast i åtanke och jag lyssnade en hel del på 70-talspowerpop, låtskrivare som Jackson Browne och 60-talsgirl groups vilket jag tror smög sig in melodiskt. Gitarrmässigt hade jag Thin Lizzy i åtanke. Jag lyssnade massa på min kompis band Trust Fund. Band som Slum of Legs, Woolf, Perfect Pussy och Hysterics – jag försöker bara ha allt det där i åtanke samtidigt som jag försöker göra något som känns unikt för oss.

Ni verkar ha en hel del influenser, jag antar att ni lätt kunde ha gått ännu mer mot hardcorepunken. Var det en ambition att fortfarande hålla låtarna så poporienterade?

– Det tror jag aldrig kommer förändras. Med det här bandet tror jag poplåtarna är hjärtat, och det är den aspekten som intresserar mig mest.

Är låtskrivandet en kollaborativ process, eller jobbar ni på låt- och textidéer på egen hand innan ni visar upp dem för resten av bandet?

– Jag tillbringar större delen av min tid åt att försöka skriva melodin, jag antar att det är det som involverar mest hantverk och omsorg. När jag väl har kommit så långt försöker jag hitta luckor eller sprickor som jag kan fylla med dissonans eller skrik, men det är inte som att jag försöker forcera in det med en kofot. Slutligen tar jag det till George som redigerar det och lägger till sin gitarrsektion, innan jag lär ut det till resten av bandet.

Du har sagt att det nya albumet är ett försök att håna maskulin rock. Kan du berätta om några av de sätt som ni förlöjligar manlighet på?

– Jag tror bara att jag menade att vi tyckte att det skulle vara kul att lägga till lite pompösa, korkade gitarrsolon. Det är viktigt, i synnerhet i en genre med ett såpass macho arv som hardcorepunk, att du gör saker som försöker kompensera den bullshiten. Vi brukar inte vara så intresserade av att göra det superdirekt med våra texter, de tenderar i regel att vara surrealistiska, men jag gillar att lägga till vissa ord som går emot heteronormen i vanlig, straight rock. Mer direkt försöker vi motverka det i hur vi opererar som band och vilka vi spelar för.

Är det en ambition att förvandla bandet till en röst för att uttrycka större samhälleliga eller politiska budskap?

– Det är det, åtminstone i den mening att vi vill vara hänsynsfulla i hur vi verkar och försöker engagera oss politiskt med det lilla inflytande vi har på alla sätt vi kan. Eftersom det är jag som skriver låtarna – och jag skulle avsky att vara en röst för någon vars upplevelser jag haft förmånen att undvika – så skulle jag från ett textmässigt perspektiv säga nej. Men utifrån våra handlingar, definitivt. Du skulle nog få ett bättre svar om du frågade någon av kvinnorna som spelar eller har spelat i bandet.

Är det viktigt att blanda in politik i musik?

– Det är viktigt att blanda in politik i alla aspekter av livet; hur du behandlar och interagerar med människor och så vidare. För oss är det viktigt att hålla fast vid vår etik när vi fattar bandbeslut, jag tror det kan vara bra att ta upp politiska ämnen i sin musik, men för oss är det mycket mer meningsfullt att fokusera på våra handlingar. Om du bestämmer dig för att signa till ett majorbolag, även om det ändå verkar som en katastrofal idé, ogiltigförklarar du alla politiska element. Men även i DIY-scener finns det opolitiska inslag hos många band vilket ofta är ett resultat av privilegium.

Ni har återigen haft MJ från Hookworms som producent. Hur kom det sig att ni valde att arbeta med honom igen, och vilket inflytande hade hans produktion på albumet? Skulle ni kunna tänka er att producera ett album själva i framtiden?

– Vi är bara bekvämma med honom helt enkelt. Han är vår vän, så vi kan argumentera med honom och han gör alltid ett bra jobb. Vi skulle definitivt överväga att spela in ett album på egen hand om vi bara lärde oss hur.

I sommar spelar ni på Roskildefestivalen i Danmark. Vad kan vi förvänta oss?

– Jag har ingen aning om vad ni kan förvänta er av det. Terror förmodligen. Jag gillar att spela live, det är min favoritaspekt – när allt går bra och vi serveras bröd med hummus — men det får mig också att bli nervös och behöva kissa massa.

På tal om feminism, du har antagligen sett de här festivalaffischerna där de tagit bort alla manliga akter för att visa hur få kvinnliga artister det är i programmen. Vad tror du behövs göras för att göra festivalerna mer jämställda?

– De festivalerna verkar till stor del bygga på bullshit ändå, men jag tror att arrangörerna måste få in det i sina huvuden att ett mer jämställt synsätt i bokningen både är nödvändigt och viktigt. Och hela den här ursäkten: ”Åh, vi vill bara ha de bästa banden oavsett kön,” är nonsens eftersom du kan hitta massor av bra, helt lämpliga band som utgjörs av kvinnor om du bara anstränger dig!

Ryley Walker: ”Till och med hunden var snygg!”

by

ryley

Daniel Bachmann är Ryley Walkers turnésupport och bäste kompis. Den här natten är de båda även sängkompisar, då ett missförstånd lett till att man måste dela hotellrum på ett fullbokat Scandic Grand Central i Stockholm. Bachmann och Walker förbereder sig för spelning genom att svinga några glas i hotellobbyn och samtidigt bedyra sin uppskattning för det svenska folkets yttre. De berättar hur de tidigare på dagen besökte en restaurang på Södermalm med idel vackra människor och tydligen även ett stycke vacker hund. Bachmann gör en svepande gest med handen över lobbyns alla soffgrupper som för att omgivningen talar sitt tydliga språk. När Walker strax därpå gått en sväng till baren och återvänder med ett nytt glas i handen kan jag inte hålla mig och frågar skämtsamt: ”Är det en Primrose Green?”, alltså titeln på hans nysläppta andra album döpt efter en drink han och hans polare hittade på i tonåren. Han ler snett och svarar: ”Jag borde fråga om de kan göra en sådan! Men nej, det är whisky och ginger ale.”

Halvtimmen dessförinnan har jag suttit i ett konferensrum – bisarrt och ironiskt som det kan låta med tanke på hans åsikter om ”korporativt skit” – och intervjuat den tolvsträngade akustiska gitarrens nye fantom. Ett ämne jag (nästan) undvek var alla referenser till hans andliga förfäder: Tim Buckley, John Martyn, Nick Drake med flera. Tydligaste beviset på hur uppenbart han förvaltar deras arv kommer också när han i slutet av kvällen gör sin spelning och en man och en kvinna på några och de sextio med något vått i ögonen står längst fram och nickar med i Walkers nötande mantran så att de gråa hästsvansarna vajar i samma hypnotiska rytm.

Du verkar göra väldigt många intervjuer. Är det viktigt för dig att vara tillgänglig för alla?

– Ja, många ber mig och det är helt okej för mig att göra det, för jag är ett stort fan av musikjournalistik så jag tycker det är intressant att bidra. Kan jag försöker jag. Jag gillar att prata musik, helt enkelt.

Vad är ditt första musikminne?

– Jag minns hur min mamma körde omkring i Illinois och vi lyssnade på AM radio där vi hörde en massa gammal musik, gammal soul. Vi är ingen stor musikfamilj, men jag minns hur jag som barn hörde Otis Redding. I skolan slog jag sedan upp hans namn i ett musiklexikon.

Varför valde du att spela gitarr?

– Jag tyckte det var coolt. Först ville jag spela trummor, men en vän gav mig en gitarr, så jag hade tur och behövde inte spara ihop till den. Han behövde den inte längre, så i princip övertog jag en gitarr som någon annan ville slänga och gjorde den istället till något värdefullt.

Ofta betraktas du som något av en gitarrvirtuos, och man kan föreställa sig hur du aldrig umgicks med vänner och istället satt hemma och tränade…

– Nej, jag hängde alltid med mina kompisar. Egentligen tycker jag att jag borde ha övat mer om jag ska vara ärlig. När jag kom hem efter skolan blev jag alltid hög och satt och övade. Det fanns alltid tid för kompisarna men gitarren kom i första hand. Jag övar fortfarande mycket, jag gör det hela tiden.

Spelar du några andra instrument?

– Nej. Jag är värdelös.

Du nämnde trummor, men det blev aldrig något av?

– Nej, jag är en jävla usel trummis. Världens sämsta. Jag har inte talang för någonting annat.

Med tanke på att du spelade i flera punkband när du var yngre, önskar du ibland att du kunde gå ut på scen och bara spela Ramones-aktiga treackordlåtar istället för din vanliga repertoar?

– Visst. Jag menar jag gillar vad jag gör nu, men energin i punk har alltid inspirerat mig, dess direkthet. Det vore skitkul att vara i ett punkband nu, så om någon behöver en gitarrist ställer jag upp. Den musiken är verkligen spännande och jag tycker den energin går igen i det jag gör nu.

Punk handlade alltid om att gå emot etablissemanget och mittfåran, och på sätt och vis är det vad du gör nu genom att spela jazzig folkrock. Känner du så också?

– Jag är för allt som utmanar konventionerna, all musik som är emot etablissemanget. Allt som vänder ryggen mot korporativt skit. Inte så att jag gillar dålig musik, men all musik som gör folk obekväma.

Vad är det värsta någon någonsin har sagt om din musik?

– Inte så att jag sitter och googlar eller så, men fulla typer kommer ibland fram och säger “Du suger!”. Man kan inte göra alla glada, liksom… Men inget alltför elakt.

Har du någonsin blivit ombedd att dra åt helvete?

– Oh ja, speciellt i USA. Bara idioter till fyllskallar nere i Södern, men aldrig här borta.

Som utövare av den här sortens retrofolkrock måste du ha sett jämförelserna med Tim Buckley, John Martyn och alla andra komma?

– Ja, jag är ett stort fan av deras musik. Speciellt den sättningen med ståbas, elgitarr, keyboards och vibrafon. Alla de är stora influenser, en stor utgångspunkt. Själv tycker jag att mycket jag gör är annorlunda, men visst, det är som sagt en stor utgångspunkt och jämförelserna helt väntade. Om du låter som en annan artist i dagens tider har du liksom ditt på det torra. Om du låter som Bach eller Mozart är det bara en tradition som förs vidare, men du rör dig alltid framåt.

Du är en stadsbo i grunden, men som kontrast är skivomslaget väldigt lantligt. Varför valde du att göra det så?

– Jag bor i stan, men att vara utomhus är något jag alltid alltid drömmer om. Lustigt nog togs fotona till omslaget inne i Chicago i ett naturreservat, en fredad plats i stan som inte är full av sopor och skräp. Man kan inte tro det med tanke på att Chicago är en riktigt skitig stad. Jag vet att den framstår som lantlig med sitt bildspråk utomhus, men det är en ändå en skiva från stan. Chicago är så tätbebyggt och tätbefolkat med fem miljoner invånare där, men det här är en plats som känns rymlig och ”friluftig”. Det är i Garfield Park, en riktigt, riktigt vacker plats.

Inspirerades du av andra album när du gjorde omslaget?

– Absolut. Det är ett hopkok av skivomslag jag tycker om. Jag tror jag vill att det ska åldras väl, som att en ring nöts synligt runt det. Jag gillar att köpa skivor och den tanken införlivades i mitt album, antar jag.

Så här i digitala tider får man ibland för sig att skivomslag inte är så viktiga, men det är väl ändå fortfarande viktigt att ha något slags varumärke som sätter avtryck?

– Album är viktiga för mig, för jag släpper inga singlar. Att ha en bild och att kunna hålla det i sina händer är riktigt viktigt för mig personligen.

Sweet Satisfaction är helt klart en av årets bästa låtar. Kan du berätta lite om hur den kom till?

– Tack för det. Jag skrev den mitt i vintern i ett öde Chicago förra året, det blir verkligen kallt där, långt under noll och en meter snö, så det är farligt att gå ut. Den känns som en desperat låt, som från en nedsupen poet. Man tar sju, åtta drinkar och tror plötsligt att man är en poet och kan nå in i en kvinnas hjärta med en dikt. Därifrån kommer låten. En full poet som lutar sig mot väggen. Vi var tvungna att klippa ner låten, för ursprungligen var den typ femton minuter lång. Kanske är den något för boxen om tjugo år! Jag själv gillar den versionen bättre men skivbolaget tyckte inte det fanns utrymme på skivan. Vi fick klippa ner jammandet i slutet. Det pågick i en evighet, fast på ett bra sätt. Jag tycker den blev rätt cool med stråkarna och den delen som låter som Terry Riley.

Vilken låt önskar du att du hade skrivit?

– Wow, det är en jättesvår fråga. Ingenting alltför obskyrt. Kanske en låt som Anne Briggs Go Your Way. Det är min favoritlåt genom alla tider, den är väldigt personlig. Eller kanske en Tim Hardin-låt.

Nuförtiden kämpar alla för att kunna leva ett drägligt liv, och vissa kanske går till överdrift i jakten på framgång. Har du någonsin känt att du måste ljuga för att få karriären dit du vill?

– Nej, jag är brutalt ärlig, men inte så att jag är elak eller så. Jag har haft turen att ha bra folk omkring mig som vill jobba med mig. Jag bryr mig inte så mycket om sånt, jag vill bara göra skivor och låter andra jag känner sköta snacket. Det finns ingen anledning att hamna i en position där jag måste ljuga, jag vill inte det. Och vad är ett drägligt liv egentligen? Jag har valt att sova på en soffa hemma i Chicago för att jag gillar det. Turnerandet är mitt liv, jag lever för att få komma till Stockholm och varsomhelst långt hemifrån. Jag trivs med det.

Har du varit musiker på heltid länge?

– Nej. Jag hade ett jobb till ungefär ett år sedan.

Vad jobbade du med?

– Jag satt i telefon hela dagarna framför en dator och sålde golfklubbor.

Sålde golfklubbor?

– Ja, det var som en nätshop för golf, ett slags magasin dit folk ringde in för att beställa golfklubbor. Det var lite som att läsa ett manus på en kundtjänst. Men jag har haft många jobb. Diskare, trädgårdsarbetare, byggjobb, allt.

Spelar du golf?

– Nej. Herregud, nej! Du skulle aldrig stöta på mig på en golfbana.

Precis innan vi satte oss ner för att prata svepte du ett glas whisky. Är alkohol en bra katalysator för kreativiteten eller är den mer hämmande?

– Tja, det är definitivt inte bra för en. Jag vet inte, jag tar gärna ett glas. Det håller mig på fötter, får mig att må bra.

Hittills har ditt nya album Primrose Green fått en hel del positiv kritik, vilket måste vara smickrande. Påverkas du av sådant?

– Det är ju trevligt, men kanske inte smickrande eller så. Folk kommer fram på spelningarna, särskilt i England, och säger att de läst om mig i Uncut. Men du vet, det sitter tio personer på ett kontor i London och skickar ut mejl om albumet hela dagarna, så jag hyllar dem, det är deras förtjänst. Mycket handlar om deras hårda arbete, men självklart uppskattar jag kritiken, det är jättekul.

Har tillvaron blivit mer hektisk sedan förhandssnacket om albumet satte igång?

– Ja, jag turnerar mycket mer. Förut bokade jag mina spelningar själv, satt och mejlade en massa, men nu kommer det av sig självt vilket är skönt. Jag säger alltid ja till allting, jag försöker vara ett bra exempel på hårt arbete, särskilt som jag kommer från den bakgrunden. När jag är hemma för länge blir jag galen.

Vad ägnar du dig åt när du inte är ute på turné?

– Spelar mycket gitarr och försöker skriva ny musik. Ränner runt på stan, umgås med min flickvän och försöker att inte bara sitta och häcka för mycket.

Tröttnar du aldrig på musik?

– Tja, vissa dagar är tuffare än andra, men du vet, min pappa kliver upp klockan fem varje morgon för att tillverka bildelar. Jag gör hellre det här, jag får komma till Stockholm. Det är arbete, vet du. Hårt arbete.

Ja, det har ju inte ens gått ett år sedan ditt första album släpptes, vilket är ett bevis för det antar jag. Har du ytterligare ett album på gång inom det kommande året?

– Inget är inspelat ännu, jag tror att jag går in i studion i juni någon gång när jag är hemma några veckor. Det borde förhoppningsvis komma ut vid den här tiden nästa år. Allt handlar alltid om nästa album.

Du har låtarna?

– Ja, jag har låtarna. Fortfarande behöver några saker fixas till, men jag har alla idéerna klara. Förhoppningsvis är det ute om ett år så att jag kan åka ut på turné igen. Jag menar, den här skivan är bra, men den har inte potential nog för att jag ska kunna turnera med den i två år, så stor är den inte. Om allt går bra hoppas jag kunna göra släpp efter släpp så att jag kan fortsätta.

Jag vet att du har övat mycket gitarr för att hela tiden bli bättre. Var det svårt i början att spela fingerstyle och sjunga samtidigt?

– Nej, det var aldrig något problem. Inte som B.B. King som bara kan göra en sak i sänder. Mer bara att bli bättre på och tryggare med att sjunga. Jag tycker inte att jag har den bästa rösten, men när jag började var den bara som en svag muskel. Den finns där, jag har väl lite av en naturlig röst. Den fanns redan där, men jag behövde jobba lite med den. Om du hade sett mig live för ett år sedan skulle du märka skillnad, det gör i alla fall jag. Att bli bättre på att sjunga var utmaningen.

Har du någonsin känt att dina låtar kunde sjungas av någon annan?

– Jag skulle älska det, men jag tror dock inte att den traditionen längre existerar. Som Judee Sill när hon skrev Lady-O åt The Turtles, det skulle jag älska, jag önskar att det fortfarande var så men jag kan definitivt inte se hur någon knackade på hos mig för att få en låt. Jag skulle gärna göra det, däremot, vara sångare och låtskrivare som Randy Newman eller någon.

På tal om Randy Newman, kan du tänka dig att göra filmmusik?

– Ja, för fan! Återigen ser jag inte att den möjligheten skulle dyka upp, men visst. Som ett band som Popol Vuh, det tyska krautrockbandet på sjuttiotalet, de gjorde coola skivor som var filmsoundtrack. Till och med Neil Young gör fantastiska soundtrack. Så det kan jag helt klart tänka mig, när som helst.

Närmare till hands ligger kanske att låta dina låtar användas i TV-serier?

– Ja, för fasen, så länge det inte handlar om att stödja republikanarslen i USA. Så länge jag kan stå bakom det och så länge det inte är finansierat av högervridna idioter.

Är du intresserad av politik?

– Jag är nog ganska öppet liberal, antar jag. Jag gillar verkligen Skandinavien, ni ockuperar inte andra länder. Socialism och progressiv politik i USA gillar jag också. Jag tillhör en grupp människor i USA som tycker så, särskilt yngre personer som jag själv.

Intervju med Westkust och School ’94

by

weskust

Westkust och School ’94 har en del gemensamt; utöver att de är ute på en gemensam turné så kommer båda banden från Göteborg, de ligger på samma skivbolag — Luxury — och med fötterna i 90-talets alternativrock gör de kanske den bästa indiemusiken Sverige har att komma med just nu. Därför kändes det naturligt att intervjua båda banden på samma gång. I samband med att deras gemensamma turné hade vägarna förbi Landet-klubben Heaven Up Here på Telefonplan i Stockholm mötte Kulturbloggen upp Westkusts Gustav Andersson (sång/gitarr) och Hugo Randulv (bas), samt Alice Botéus (sång) och Felix Andersson (bas) från School ’94 för en intervju som varade fram tills att vi blev utslängda av en av servitörerna på Landet eftersom Felix skrattade för högt.

Ni är ute på turné tillsammans. Utöver att ni båda ligger på samma skivbolag, Luxury, hur kom idén till den här turnén till?

Alice: Det var jag och Julia i Westkust som tyckte det vore kul. Så skulle de släppa en platta, då tänkte vi: ”Ska vi inte åka ihop?”.

Hugo: Jag har velat spela med dem sedan jag hörde dem första gången.

Alice: Det var en väldigt ömsesidig idé.

Har ni en bra relation till de andra banden på Luxury?

Felix: Ja och nej, det finns lite olika falanger. Luxury är inte supersmalt, det är ändå lite bredd på skivbolaget. Vi två, Makthaverskan och Happy Hands Club känns som någon slags gruppering.

Inspireras ni av liknande band?

Alice: Vi är lite blandade.

Gustav: Det kommer nog lite undermedvetet i och med att man spelar musik som man tycker är bra. Man har ju blivit influerad av band som man lyssnat mycket på. Det är ingenting som är genomtänkt. Iallafall inte i Westkust. Det kommer väldigt naturligt. Per som spelar gitarr i School, har spelat in all Makthaverskan och nästan all Westkust. Där har vi blivit influerade av varandra. På en inspelning så finns det någon sorts gitarrpedal som Per använder, typ någon pitchmodulator så det låter väldigt ringande, då har man tänkt: ”En sån vill jag ha, för det passar ju”.

Felix: Vi har inga band som vi uttalat är influerade av. Om man pratar om oss så tror jag vi har jättemånga gemensamma influenser, men det beror på hur nära man går. Ifall man lyssnar på den musik som vi är, då tror jag att vi står ganska långt isär, men ifall det är någon som är totalt ointresserad, då är vi ju jättelika. Alla vi har ju lyssnat jättemycket på The Smiths när vi var unga.

Gustav: Jag har faktiskt aldrig lyssnat på The Smiths.

Alice: Inte jag heller.

Gustav: Men jag tror inte det spelar någon roll, för vi alla gillar när det blir lite åka av!

Alice: Att vi ens startade School var för att jag och Felix hade en gemensam bild av ett band vi ville skapa. Annars hade inte School funnits.

Vad var det för gemensam bild ni hade?

Felix: Vi behöver inte ta det så himla långrandigt, vi sågs, käkade middag, och så sa vi bara: ”Vi startar ett band”. Så gjorde vi det.

Kan ni berätta den här historien om varför ni var tvungna att byta namn?

Felix: Det finns ett skotskt twee-band som heter The School. Det var inte ens de, utan det var sångerskans pojkvän som skrev till oss på Facebook: ”Oh, you guys are great, we love your sound. Har ni tänkt på att det finns ett skotskt popband som också heter The School? Det kan bli lite förvirrande, man kan lätt blanda ihop er”. Jaha, vad menar ni? Det är klart man inte kan göra det. De spelar twee-pop och bor i Skottland. Sedan skrev de tillbaka och vi fortsatte vara lite skojiga tillbaka mot dem. Till sist var det en advokat som hörde av sig, då hade de tydligen rättigheterna på namnet School om man spelar någonslags alternativ pop i hela UK.

Alice: Och så skrev de: ”Vi ska faktiskt komma och spela i Göteborg i höst, det kan ju bli lite förvirrande för er”. Fast, det ska ni ju inte.

Felix: Därför lade vi till ’94, för att det var ett bra år.

Alice: My So-Called Life kom. Brainpool släppte en bra skiva. Pelle ville att vi skulle heta School Lion…

Felix: …som Snoop Lion. För att det var en uppdatering av School. Att vi hade höjt oss en nivå, att det här var en ny inkarnation av School. Han var superseriös. Det är grymt i några sekunder, men det är ingenting man vill leva med.

Hugo: Då får ni mail av Snoops advokat istället.

Ni släppte en EP med Westkust 2012. Hur kommer det sig att debutalbumet, Last Forever, kommer först nu?

Gustav: Jag har varit sjuk. Så då har det inte blivit så mycket.

Hugo: En öronskada gjorde det omöjligt att kunna repa och skriva nya låtar.

Gustav: Fast jag har ingen hörselskada längre, allt är bra nu. Plus att vi är världens långsammaste människor. Vi är ju faktiskt efterblivna på snabbhet.

Felix: Men ni gillar ändå att planera väldigt mycket.

Gustav: Planera? Gör vi det?

Felix: Med folkölen och allt det där, då var ni väldigt planerande.

Hugo: Ja, när det kommer till att skaffa alkohol.

Gustav: Framför allt Philip gillar att planera, med alkohol och sånt. Det är viktigt.

Hugo: Det är massa saker. Sedan tror jag vi har varit utomlands, och vi har haft problem med replokaler. Vi har inte riktigt haft någon replokal emellanåt. Sedan har vi haft fokus på annat, vi har spelat i andra band som tagit tid. Sedan var det lite allmän lathet också. Det har bara gått segt liksom.

Har ni en bättre bild av vad Westkust är för band och vilket sound ni ska ha nu?

Gustav: Definitivt. Jag tycker att den här skivan gjuter oss ganska bra. Den känns ganska viktig för oss, soundmässigt och vad vi vill. Det känns som att alla har fått komma fram.

Hugo: Det jag tyckte var grymt med att spela in en skiva, eller skillnaden från att spela in en singel eller en EP, då har man haft ett par låtar som har hamnat tillsammans. När man skulle spela in en skiva fick man tänka att det ska bli ett album av det, att det ska finnas någon slags helhet. Man har ändå haft det i åtanke när man spelat in det, och det känns som att det har lett fram till att vi hittat vårt sound.

Gustav: Jag har nog aldrig tänkt så, men det har definitivt blivit så. Det är ingenting som vi planerat.

Ni har ju båda omnämnts av stora, utländska bloggar. Är det något ni märkt av?

Felix: Ja, det har märkts. Man märker att det skrivs, man märker att musiken får spridning.

Hugo: Verkligen, jag och Gustav spelar i Makthaverskan också. När vi var i USA och spelade var det folk som kom och kollade på Makthaverskan, som också hade upptäckt Westkust genom bloggar. Vi hamnade på Pitchfork, det var många som upptäckte oss där. Så det har vi verkligen märkt av. När vi släppte skivan nu så sålde den slut på direkten, det tror jag inte hade hänt om det bara hade varit fokus på bandet i Sverige.

Hur var det att spela på SXSW?

Hugo: Grymt!

Felix: Var det grymt? Jag är jättenyfiken.

Gustav: Första dagen var kul, men själva SXSW tyckte jag bara var asjobbigt. Det är hur mycket folk som helst, det är stressigt. Vi gjorde absolut roligare spelningar på den turnén än på SXSW. Det är en knyta-kontaktsfestival, en branschfestival, det är väl det själva grejen är.

Felix: Det är väl som by:Larm?

Gustav: Bilar?

Felix: by:Larm.

Gustav: Nu tänkte jag på Cars, alltså Disneys Bilar, skivomslaget där. Den ska omnämnas sedan.

Hugo: Det var så maxade intryck hela tiden. Musik överallt. Väldigt stort. Jag vet inte hur många jävla band det var som spelade där den veckan.

Gustav: Typ tio tusen.

Hugo. Jag tror det var två tusen som var officiella, sedan var det massa inoficiella spelningar. Jag har ingen aning, men det var sjukt många. Vi hade ett ganska lugnt schema, jag träffade folk som gjorde åtta spelningar på tre dagar, vi hade tre spelningar på tre dagar och det räckte gott och väl. Det var kul…

Gustav: …och jättretråkigt. Det var båda. Det var jättekul att spela och att folk kom och kollade, men att gå runt i staden var jättejobbigt.

Vad var det för något om Bilar?

Gustav: Vi ska snacka om våra favoritomslag i GAFFA, och då ska jag välja Disney Pixars soundtrack till Bilar. Det är bara en idé jag har. Det blir spännande, väldigt bra film.

Felix: Är den så bra?

Gustav: Det är mer att alla bilarna ser så gulliga ut.

Felix: Jag började se den när jag var sjuk, jag tror jag såg halva, sedan tröttnade jag.

Gustav: Jag förstår dig, jag gillar inte heller den. Jag gillar bilarna för de är jättegulliga.

Alice: Jag gillar Det regnar köttbullar och Wreck-It Ralph.

Hugo: Jag såg Monsters University nyligen, den är fem av fem.

Gustav: Den är fem av fem. Jävlar!

Alice: De är båda jättebra. Det är nog de bästa. Monsters Inc alltså.

Är ni överlag stora fans av animerad film?

Alice: Jag gillar Pixar.

Hugo: Jag gillar Dumma mej 1. Jag har inte sett Dumma mej 2. De är jättegulliga, de här små öronpropparna eller vad det är.

Alice: Jag gillar animerad film.

Gustav: Jag gillar nog mer idén av animerad film, mer än…

Felix: [Skratt]

Gustav: …än att jag gillar att titta på det. Det är nog därför jag gillar just Bilar. Idén av att de är gulliga, men det är inte så kul att kolla på den. Det är som när man tänker: ”Åh, vad det hade varit gott med en cigg nu,” sedan när man tar den så är det inte gott alls. Exakt så är det.

Kulturbloggen möter Rigmor Gustafsson

by

rigmor_intervju

Hästar, ridning, musik och lite kärlek. Det är prioritetsordningen för Rigmor Gustafsson, etablerad och hyllad jazz-sångerska som nu turnerar runt i landet med sin trio. Ridningen har kommit att få en allt större betydelse i hennes liv och numer försöker hon boka spelningar vars logistik stämmer med ridtiderna. Kulturbloggen träffar Rigmor på Stallbacken, långt från scen och publik för att prata om musiken och hästarna och att dras mellan Värmlands skogar och Södermalm i Stockholm.

Rigmor Gustafsson är ett av våra hetaste namn inom jazzen. Hennes skivor får lysande recensioner både i Sverige och utomlands. Omdömen som “imponerar mer än någonsin på den här fina skivan” (GP) “Jazz man blir kär I” (AB) och därtill en mängd rosor i tyska tidningar. Tre av hennes skivor har sålt guld vilket hon är ensam om och när hon fick sin första guldskiva för Close To You hade ingen guldskiva delats ut till en svensk jazzsångerska sedan 1991.
Att dessutom få sina skivor recenserad i pressen är idag en bedrift I sig, allt ärre tidningar skriver om eller recenserar jazzmusik.

Just nu är hon aktuell med en turné i Sverige och närmast spelade hon på Fasching i Stockholm. Det är med anledning av sitt album “When you make me smile” (recenserad av Kulturbloggen 7 sept 2014), som hon turnerar runt, lite som en förlängd releaseturnér.

Musiken har funnits med sedan barnsben och hon bestämde sig tidigt för vilken väg det skulle bli.
–Musiken har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas och trots att ingen I familjen sysslade med musik fick jag ett otroligt stort stöd av min pappa.
Rigmor nämner också den kommunala musikskolan som en viktig faktor för musikintresset.

Den första kontakten med musiken blev via en gitarr som hängde på väggen som dekoration hemma på gården och det var som gitarrist allt startade. En förstående lärare i skolan som insåg att intresse för musik kommer via lek och lust.
–Han improviserade och det var så jag lärde mig. Ena dagen var det Idas sommarvisa för att nästa vara ett klassiskt stycke. Jag hade heller ingen aning om vilken musik jag spelade så det där med jazz fattade jag långt senare. Min lärare gav mig kasettband med musik och det var först långt senare som jag fattade att det var jazz.

Rigmor jobbade på och när hon sedan skulle komma in på noter och mer tekniska delar av musiken, var hon först inte så intresserad.
–Jag ville hålla på med musik och det var först senare som jag insåg att man kanske hade nytta av att kunna också den teoretiska delen.

Många som jobbar med musik har ofta ett påbrå inom familjen, men ingen av föräldrarna sysslade med musik. Familjen hade en bondgård med sju kor, hast och lite grisar. Och närmast musik som pappan kom var när han sjöng för sig själv.
–Han gillade att sjunga stämmor och hade ett bra gehör, men han sa att min mamma hade ett mycket bättre gehör.

Djuren kom att betyda mycket under uppväxten och närhet till naturen och det stilla lantlivet konkurrerar med storstadens myller.
-Jag trivs bra i Stockholm men det är alltid speciellt att komma hem till Värmland.

Ridning har alltid varit en del, men att som nu, ta lektioner är något nytt. Det är lite som med musiken, det tar ett tag innan en inser att det behövs teori och teknisk kunskap.
–Det är roligt att rida och det rensar ut, du kan inte fokusera på annat och det behövs något som bryter av från min andra verksamhet.
Finns det likheter mellan musiken och ridningen?
–Absolut, bägge delarna kräver absolut fokus. Du måste ha ständig kontakt med hästen. Det handlar om ömsesidighet och förtroende. Och där finns det klart paralleller till musiken.

Vad får en tjej uppväxt bland kor och hästar att bli jazz-sångerska! Det är en musikjanger som har tuff konkurrens av bl.a. populärmusik, pop och rock.
Men enligt Rigmor blev det bara så. Tjejer på gitarr var inte så efterfråga när hon växte upp. Tjejer förväntades sjunga.
Och det var när hon sjöng för skojs skull som hon uppmuntrades att fortsätta. Sedan blev det sången som tog över. Numer skriver hon också sina egna texter.

–Jag tycker om all musik men det har bara blivit så att jag sjunger jazz, men å andra sidan jazz är så mycket och så brett. Det är dessutom integrerat i nästan all musik. Själv svarar jag nog för den mer snälla versionen

Hon fortsätter: Men det är mycket tuffare konkurrens idag. Vi är många som skall konkurrera om media. Och jag har nog haft tur, för mina skivor började komma innan nerladdningens tid på internet så jag har sålt en hel del och gör fortfarande.

Jazzen som genre går också i vågor. Under 1990 talet var intresset stort för att sedan dippa kring 2005. Nu upplever Rigmor att jazzen kommit tillbaks igen och att det deffinitivt inte är svårt att få spelningar.
Tvärtom kan hon tycka att turnerandet kan ta för mycket tid. Musiken är inte I första hand ett levebröd utan ett sätt att leva.
–Därför trivs jag nog bäst när jag sitter vid pianot och gör musiken. Även om karriären skulle ta slut kommer musiken att vara nummer ett.

Men något blir lidande när två stora intressen styr ens liv. I Rigmors fall har det blivit att välja bort familj och barn. Just nu finns inte ens en “kärlek” med i bilden. –Jag har gått vilse i musiken men har turen att ha syskonbarn som jag kan skämma bort och umgås med.

Närmaste tiden är fullbokad men de fasta riddagarna gäller. Måndag och onsdag är det ridning. Och även om hon jobbar utanför gränserna finns tillgång till stall och hästar.
Värmland är unikt kommer jag på efteråt, där har två av Sveriges mest kända jazzsångerskor sett dagens ljus, Monica Zetterlund och Rigmor Gustafsson.