• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Heaven Up Here

Intervju med Westkust och School ’94

26 april, 2015 by Jonatan Södergren

weskust

Westkust och School ’94 har en del gemensamt; utöver att de är ute på en gemensam turné så kommer båda banden från Göteborg, de ligger på samma skivbolag — Luxury — och med fötterna i 90-talets alternativrock gör de kanske den bästa indiemusiken Sverige har att komma med just nu. Därför kändes det naturligt att intervjua båda banden på samma gång. I samband med att deras gemensamma turné hade vägarna förbi Landet-klubben Heaven Up Here på Telefonplan i Stockholm mötte Kulturbloggen upp Westkusts Gustav Andersson (sång/gitarr) och Hugo Randulv (bas), samt Alice Botéus (sång) och Felix Andersson (bas) från School ’94 för en intervju som varade fram tills att vi blev utslängda av en av servitörerna på Landet eftersom Felix skrattade för högt.

Ni är ute på turné tillsammans. Utöver att ni båda ligger på samma skivbolag, Luxury, hur kom idén till den här turnén till?

Alice: Det var jag och Julia i Westkust som tyckte det vore kul. Så skulle de släppa en platta, då tänkte vi: ”Ska vi inte åka ihop?”.

Hugo: Jag har velat spela med dem sedan jag hörde dem första gången.

Alice: Det var en väldigt ömsesidig idé.

Har ni en bra relation till de andra banden på Luxury?

Felix: Ja och nej, det finns lite olika falanger. Luxury är inte supersmalt, det är ändå lite bredd på skivbolaget. Vi två, Makthaverskan och Happy Hands Club känns som någon slags gruppering.

Inspireras ni av liknande band?

Alice: Vi är lite blandade.

Gustav: Det kommer nog lite undermedvetet i och med att man spelar musik som man tycker är bra. Man har ju blivit influerad av band som man lyssnat mycket på. Det är ingenting som är genomtänkt. Iallafall inte i Westkust. Det kommer väldigt naturligt. Per som spelar gitarr i School, har spelat in all Makthaverskan och nästan all Westkust. Där har vi blivit influerade av varandra. På en inspelning så finns det någon sorts gitarrpedal som Per använder, typ någon pitchmodulator så det låter väldigt ringande, då har man tänkt: ”En sån vill jag ha, för det passar ju”.

Felix: Vi har inga band som vi uttalat är influerade av. Om man pratar om oss så tror jag vi har jättemånga gemensamma influenser, men det beror på hur nära man går. Ifall man lyssnar på den musik som vi är, då tror jag att vi står ganska långt isär, men ifall det är någon som är totalt ointresserad, då är vi ju jättelika. Alla vi har ju lyssnat jättemycket på The Smiths när vi var unga.

Gustav: Jag har faktiskt aldrig lyssnat på The Smiths.

Alice: Inte jag heller.

Gustav: Men jag tror inte det spelar någon roll, för vi alla gillar när det blir lite åka av!

Alice: Att vi ens startade School var för att jag och Felix hade en gemensam bild av ett band vi ville skapa. Annars hade inte School funnits.

Vad var det för gemensam bild ni hade?

Felix: Vi behöver inte ta det så himla långrandigt, vi sågs, käkade middag, och så sa vi bara: ”Vi startar ett band”. Så gjorde vi det.

Kan ni berätta den här historien om varför ni var tvungna att byta namn?

Felix: Det finns ett skotskt twee-band som heter The School. Det var inte ens de, utan det var sångerskans pojkvän som skrev till oss på Facebook: ”Oh, you guys are great, we love your sound. Har ni tänkt på att det finns ett skotskt popband som också heter The School? Det kan bli lite förvirrande, man kan lätt blanda ihop er”. Jaha, vad menar ni? Det är klart man inte kan göra det. De spelar twee-pop och bor i Skottland. Sedan skrev de tillbaka och vi fortsatte vara lite skojiga tillbaka mot dem. Till sist var det en advokat som hörde av sig, då hade de tydligen rättigheterna på namnet School om man spelar någonslags alternativ pop i hela UK.

Alice: Och så skrev de: ”Vi ska faktiskt komma och spela i Göteborg i höst, det kan ju bli lite förvirrande för er”. Fast, det ska ni ju inte.

Felix: Därför lade vi till ’94, för att det var ett bra år.

Alice: My So-Called Life kom. Brainpool släppte en bra skiva. Pelle ville att vi skulle heta School Lion…

Felix: …som Snoop Lion. För att det var en uppdatering av School. Att vi hade höjt oss en nivå, att det här var en ny inkarnation av School. Han var superseriös. Det är grymt i några sekunder, men det är ingenting man vill leva med.

Hugo: Då får ni mail av Snoops advokat istället.

Ni släppte en EP med Westkust 2012. Hur kommer det sig att debutalbumet, Last Forever, kommer först nu?

Gustav: Jag har varit sjuk. Så då har det inte blivit så mycket.

Hugo: En öronskada gjorde det omöjligt att kunna repa och skriva nya låtar.

Gustav: Fast jag har ingen hörselskada längre, allt är bra nu. Plus att vi är världens långsammaste människor. Vi är ju faktiskt efterblivna på snabbhet.

Felix: Men ni gillar ändå att planera väldigt mycket.

Gustav: Planera? Gör vi det?

Felix: Med folkölen och allt det där, då var ni väldigt planerande.

Hugo: Ja, när det kommer till att skaffa alkohol.

Gustav: Framför allt Philip gillar att planera, med alkohol och sånt. Det är viktigt.

Hugo: Det är massa saker. Sedan tror jag vi har varit utomlands, och vi har haft problem med replokaler. Vi har inte riktigt haft någon replokal emellanåt. Sedan har vi haft fokus på annat, vi har spelat i andra band som tagit tid. Sedan var det lite allmän lathet också. Det har bara gått segt liksom.

Har ni en bättre bild av vad Westkust är för band och vilket sound ni ska ha nu?

Gustav: Definitivt. Jag tycker att den här skivan gjuter oss ganska bra. Den känns ganska viktig för oss, soundmässigt och vad vi vill. Det känns som att alla har fått komma fram.

Hugo: Det jag tyckte var grymt med att spela in en skiva, eller skillnaden från att spela in en singel eller en EP, då har man haft ett par låtar som har hamnat tillsammans. När man skulle spela in en skiva fick man tänka att det ska bli ett album av det, att det ska finnas någon slags helhet. Man har ändå haft det i åtanke när man spelat in det, och det känns som att det har lett fram till att vi hittat vårt sound.

Gustav: Jag har nog aldrig tänkt så, men det har definitivt blivit så. Det är ingenting som vi planerat.

Ni har ju båda omnämnts av stora, utländska bloggar. Är det något ni märkt av?

Felix: Ja, det har märkts. Man märker att det skrivs, man märker att musiken får spridning.

Hugo: Verkligen, jag och Gustav spelar i Makthaverskan också. När vi var i USA och spelade var det folk som kom och kollade på Makthaverskan, som också hade upptäckt Westkust genom bloggar. Vi hamnade på Pitchfork, det var många som upptäckte oss där. Så det har vi verkligen märkt av. När vi släppte skivan nu så sålde den slut på direkten, det tror jag inte hade hänt om det bara hade varit fokus på bandet i Sverige.

Hur var det att spela på SXSW?

Hugo: Grymt!

Felix: Var det grymt? Jag är jättenyfiken.

Gustav: Första dagen var kul, men själva SXSW tyckte jag bara var asjobbigt. Det är hur mycket folk som helst, det är stressigt. Vi gjorde absolut roligare spelningar på den turnén än på SXSW. Det är en knyta-kontaktsfestival, en branschfestival, det är väl det själva grejen är.

Felix: Det är väl som by:Larm?

Gustav: Bilar?

Felix: by:Larm.

Gustav: Nu tänkte jag på Cars, alltså Disneys Bilar, skivomslaget där. Den ska omnämnas sedan.

Hugo: Det var så maxade intryck hela tiden. Musik överallt. Väldigt stort. Jag vet inte hur många jävla band det var som spelade där den veckan.

Gustav: Typ tio tusen.

Hugo. Jag tror det var två tusen som var officiella, sedan var det massa inoficiella spelningar. Jag har ingen aning, men det var sjukt många. Vi hade ett ganska lugnt schema, jag träffade folk som gjorde åtta spelningar på tre dagar, vi hade tre spelningar på tre dagar och det räckte gott och väl. Det var kul…

Gustav: …och jättretråkigt. Det var båda. Det var jättekul att spela och att folk kom och kollade, men att gå runt i staden var jättejobbigt.

Vad var det för något om Bilar?

Gustav: Vi ska snacka om våra favoritomslag i GAFFA, och då ska jag välja Disney Pixars soundtrack till Bilar. Det är bara en idé jag har. Det blir spännande, väldigt bra film.

Felix: Är den så bra?

Gustav: Det är mer att alla bilarna ser så gulliga ut.

Felix: Jag började se den när jag var sjuk, jag tror jag såg halva, sedan tröttnade jag.

Gustav: Jag förstår dig, jag gillar inte heller den. Jag gillar bilarna för de är jättegulliga.

Alice: Jag gillar Det regnar köttbullar och Wreck-It Ralph.

Hugo: Jag såg Monsters University nyligen, den är fem av fem.

Gustav: Den är fem av fem. Jävlar!

Alice: De är båda jättebra. Det är nog de bästa. Monsters Inc alltså.

Är ni överlag stora fans av animerad film?

Alice: Jag gillar Pixar.

Hugo: Jag gillar Dumma mej 1. Jag har inte sett Dumma mej 2. De är jättegulliga, de här små öronpropparna eller vad det är.

Alice: Jag gillar animerad film.

Gustav: Jag gillar nog mer idén av animerad film, mer än…

Felix: [Skratt]

Gustav: …än att jag gillar att titta på det. Det är nog därför jag gillar just Bilar. Idén av att de är gulliga, men det är inte så kul att kolla på den. Det är som när man tänker: ”Åh, vad det hade varit gott med en cigg nu,” sedan när man tar den så är det inte gott alls. Exakt så är det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: bilar, Heaven Up Here, Landet, Luxury, School '94, SXSW, Telefonplan, Westkust

Heaven Up Here och konstskolan Basis startar festival för konst, musik och poesi

1 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

heavenuphere

Heaven Up Here, som tidigare i år tilldelades pris för schysstaste klubb på Manifestgalan, inleder i sommar ett samarbete med konstskolan Basis. Samarbetet tar form i en konst och musikfestival som äger rum i konstskolans trädgård och lokaler på Folkungagatan 147 den 23 augusti. Festivalen, som har som mål att vara en mötesplats för olika konstnärliga uttryck och kreatörer, kommer bli en årligt återkommande händelse.

Så här står det i ett pressmeddelande:

”Basis elever visar konstutställningen Staden och en graffitimålning av Emmilou och Razda kommer att målas live under kvällen. På scenen, som går i Heaven Up Heres anda, med fokus på oetablerade lovande artister presenterar vi: Könsförädare, Dylikt, Nej, Atombomb, LÓbscurité och Revolution Poetry. Festivalens DJ:s är: kollektivet Femtastic, Heaven Up Here och Manuela de Gouveia (från Pascal och Dödsfest).”

Arkiverad under: Musik Taggad som: Basis, Heaven Up Here

Heaven Up Here gör Debaser-debut den 25 april, Hurula och Solen på scen

26 februari, 2014 by Jonatan Södergren

heavenuphere

Heaven Up Here utsågs nyligen till Sveriges schysstase klubb på Manifestgalan. Hittills har de hållit till vid Landet på Telefonplan. Men den 25 april gör de Debaser-debut på Strand och Bar Brooklyn. Klubben har under sin tid på Landet haft fokus på att hitta nya, oetablerade indieband som därefter har slagit igenom. De har även bokat utländska akter som Dignan Porch och Iceage-sidoprojektet Vår. På sin Debaser-debut kommer vi se uppträdanden från Hurula och Solen. Mer information om eventet hittar du på Debasers hemsida. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”Hurulas första singel ’Sluta deppa mig’ släpptes 22a januari. Hurula är född och uppvuxen i Luleå för att sedan flytta till Umeå och där bli en del av stadens musikscen.

Hurula har tidigare spelat i bland annat The Vicious, Regulations och senast Masshysteri som släppte två lysande album i slutet av 00-talet på Ny våg i Sverige och Feral Ward i USA. Masshysteri slog igenom språkbarriären och turnérade trots låtar på svenska både i Europa och USA men efter två intensiva år imploderade bandet.

Sedan dess har Robert Hurula lämnat Umeå för Stockholm och bytt ut bandgemenskapen mot att skapa i eget namn. Solodebuten är inspelad tillsammans med Måns Lundberg som även producerade Masshysteris sista album och nu senast Håkan Hellströms ’Det kommer aldrig vara över för mig’. Solodebuten är ett slag i ny riktning för Hurula, obeveklig rock på svenska, fri från trender och måsten.”

Nedan kan du se musikvideon till Hurulas omtalade singel Sluta deppa mig:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser, Heaven Up Here, Hurula, Solen

KWAAI och Heaven Up Here bland vinnarna på Manifestgalan 2014

8 februari, 2014 by Jonatan Södergren

manifest

”Vi är här för att hedra musiken som görs med hjärtat, inte med plånboken” sade Emma Knyckare som ledde Manifestgalan, indiebolagens egen prisgala, på Nalen när den gick in på sitt tolfte år. Kulturbloggen var på plats och nedan kan du se våra bilder, en lista över samtliga vinnare, samt vinnarintervjuer med KWAAI — som fick pris för årets rytm — och Heaven Up Here — som fick pris för årets klubb.

Galan sparkades igång med ett uppträdande av den 70-talsinfluerade tjejtrion Heavy Tiger efter att de hade kammat hem förstapriset i Manifest on Tour. Under kvällen uppträde även Kajsa Grytt tillsammans med Knivderby. Priset i indie-kategorin tilldelades Fritz’s Corner för deras arbete med Makten Över Musiken.

Punk
Gatans Lag – Från Fest Till Arrest (PST Records/Kjell Hell)
Allvaret – Tänk på döden (Erste Theke Tonträger)
Tiger Bell – Don’t Wanna Hear About Your Band (WIFE)
Hårda Tider – Scandinavian Hardcore Insanity (La Familia/Instigate)

Hårdrock
Bombus – The Poet and the Parrot (Century Media Records)
Agrimonia – Rites of Separation (Southern Lord Recordings)
In Solitude – Sister (Metal Blade Records)
Soilwork –The Living Infinite (Nuclear Blast)

Dans
Jonsson & Alter – 2 (Kontra-Musik)
Andreas Tilliander – samlade årsproduktion inkl. TM404 (Kontra-Musik/Börft Records)
Axel Boman – Family Vacation (Studio Barnhus)
Henrik Jonsson – samlade årsproduktion inkl Jonsson & Alter och Porn Sword Tobacco (Kontra-Musik/Anaria Recordings)

Synt
Page – Hemma (Wonderland Records)
Covenant – Leaving Babylon (Dependant)
Henric de la Cour – Mandrills (Progress Productions)
Norma – The Invisible Mother (Novoton)

Dansband
Casanovas – Sommar i Sverige (Atenzia Records)
Perikles – Vicken fest (Atenzia Records)
Per-Håkans – Full fart framåt (Sann records)
Martinez – Fram och tillbaka (Atenzia Records)

Pop
Club 8 – Above the city (Labrador)
Makthaverskan – Makthaverskan II (Luxury)
Lust for Youth – Perfect View (Sacred Bones)
Nordpolen – Vi är många som är vakna i natt (Sincerely Yours)

Visa
Christina Kjellsson – Ökensand (Troglodyt Produktion)
Emil Jensen – I det nya landet (Adrian Recordings)
Lars Fernebring – Ödets nyckfullhet – Bob Dylan på svenska (Rootsy)
Dan Viktor & Vägen Hem – Dan Viktor & Vägen Hem (Commendante Recording Group)

Hip Hop
Vic Vem – Villkorslös (Vic Vem/Swing Kids)
Zacke – Renhjärtat (Academy of Fine Arts)
Trappmusik – Lever livet (Spinnup)
Abidaz – In & ut (Soblue Music)

Rock
MF/MB/ – Colossus (Adrian Recordings)
Kajsa Grytt – Jag ler, jag dör (Playground Music)
Makeouts – Back to sleep (Bachelor)
Mattias Alkberg – Mattias Alkbergs Begravning (Teg Publishing)

Jazz
Elin Larsson Group – Growing Up (Playing With Music)
Goran Kajfes Subtropic Arkestra – The Reason Why Vol. 1 (Headspin Recordings)
Magnus Öström – Searching for Jupiter (ACT)
Tonbruket – Nubium Swimtrip (ACT)

Singer/songwriter
Flamman – Red Cloud (GreenRoom Records)
Christian Kjellvander – The Pitcher (Tapete)
Ellen Sundberg – Black Raven (Rootsy)
Mattias Hellberg – Gurimolla! (Moozy Music)

Rytm
O-hund & Ante – Kryddan i mitt liv (Djungel studio)
Serengeti – Rebellious Hearts (SwingKids)
KWAAI – Worldwide (Pumpa Records)
Partiet – Kulturpolitik (Nataraj)

Experimentellt
Ombudsman – Sentiment (Meerkat Recordings)
Andreas Eklöf/Mats Persson – Klavikord (Compunctio)
Hellström and Bowers – Sine Cera (Schhh Records)
As Good As It Gets – Kept in the Dark (Schhh Records)

Folk
Sofia Jannok – ÁHPI wide as oceans (Songs to Arvas)
Ulrika Bodén Band – Kärlekssånger (Mahogny Records/Westpark Music)
Ahlberg, Ek & Roswall – Näktergalen (Dimma Sweden)
Rydvall Mjelva – Isbrytaren (Grappa Musikkforlag)

Årets Live
The Tallest Man On Earth (Gravitation)
Nicole Sabouné (Roxy Recordings)
Mariam The Believer (Repeat until death/Playground Music)
MF/MB/( Adrian Recordings)

Årets Musikvideo
Tiger Bell – Don’t wanna hear about your band, Regi: Emil Carlsson (WIFE)
Lars Bygdén – The Hole, regi: Emil Gustafsson Ryderup (Massproduktion)
Henric de la Cour – Shark, regi: Per Norman (Progress Productions)
Skriet – Det kommer en våg, Regi: Isak Sundström (Novoton)
Vanligt Folk – Idioter av församlingen, Regi: Lovisa Sallén/Vanligt Folk (Progress Productions)

Årets klubb
Heaven Up Here – Stockholm
Kafé de luxe – Växjö
Bangers ‘N’ Mash – Stockholm
Örebro Kårhus – Örebro

Årets nykomling
Roshambo (Karlskoga)
Sidewalk Preacher (Stlm)
Blackhawk (Sthlm)
Bruce (Malmö)

kwaai

KWAAI, hur känns det att ha vunnit Manifestgalan för årets rytm?

Det kändes skitnice att göra det med det här gänget som man har hängt med så länge. Framför allt känns det så jävla nice att träffa KWAAI igen. En reunion.

Vilka planer har ni för projketet framöver?

Vi ska ta över världen. Det kommer en uppföljare. Vi har en del låtar inspelade redan. Vi kommer fortsätta, vi siktar på Sydafrika och vi siktar på Zimbabwe. Det känns underbart att få den här supporten från Sverige.

Vad kommer det här priset innebära för er?

Jag tror att sydafrikanerna kommer bli jävligt stolta, det är den första feta grejen. Det kommer nog se bra ut där och det tycker jag känns jättekul.

Albumet släpptes ju via Spinnup. Hur kom ni i kontakt med dem, och hur har de underlättat arbetet för er del?

Det verkade vara ett enkelt sätt att få ut det billigt och behålla hundra procent av intäkterna. Det har fungerat bra.

Varifrån kom själva idén till det här projektet?

Jag sökte pengar för att göra det här från Kulturrådet. Vi fick pengarna och vi ville göra något i Sydafrika, sedan kallades alla in. Idén kommer ändå från möjligheten att det finns stipendier, det finns pengar där ute, som vem som helst kan söka. De måste ge dem till någon, så om de inte ger dem till dig så kanske de ger dem till någon som är sämre än du är. Så sök de där pengarna.

heavenuphere
Vad kommer det här priset att betyda för Heaven Up Here?

Att vi kan fortsätta göra det vi tycker är kul och bjuda in ännu fler band. Förhoppningsvis kan vi få ännu mer uppmärksamhet och ännu fler band som vill spela hos oss.

Hur har ni själva arbetat med klubben hittills? Vad har ni försökt få klubben att stå för?

Ny musik, framför allt. Hitta de banden som kanske inte har spelat så mycket, men som förtjänar att få spela.

Har ni märkt av någon utveckling av klubben sedan ni startade?

Det kommer mycket fler till klubben nu jämfört med när vi startade. Det skrivs mer om klubben nu jämfört med tidigare. Samma sak märker vi när vi pratar med band eller bokare. Förut kände de inte ens till vad Heaven Up Here var för någonting, men nu kan de åtminstone placera den någonstans. På så sätt märks det.

Hur har ni jobbat för att vara en schysst klubb?

Klubben drivs som en ideell förening. Av princip har vi alltid betalat ut alla pengar vi har fått in, till banden som spelar. Så det ligger väl någonstans i vår grundstomme att alla pengar som går in ska gå ut.

Har ni alltid hållit till på Landet vid Telefonplan?

Den startade som Heaven Down Here från början. På källaren i Big Ben. Det gick inte så bra. Det slutade med att de fick stänga av musiken för att stammisarna ville ha någonting de kände igen. Som de kunde dansa till.

Heaven Up here är också titeln på Echo and the Bunnymens andra album. Hur har den typen av postpunk genomsyrat klubben?

Vi försöker hålla en röd tråd när det dyker upp den typen av band. Det finns inte vansinnigt många av dem, men att ändå försöka hålla kvar vi det där 80-talssoundet. Även när vi spelar skivor spelar vi mycket hits från 80-talet, indieklassiker, vi försöker hålla kvar den grejen. Vi spelar inte bara ny musik liksom.

Vilket datum framöver skulle ni tipsa våra läsare om att besöka Heaven Up Here?

Den 8 mars spelar två väldigt bra band. Ett från Frankrike som heter April Was A Passenger, och ett från Göteborg som heter Silent Wave. Mycket bra, kom!

manifest bild 10

manifest bild 6

manifest bild 1

manifest bild 8

manifest bild 9

manifest bild 7

manifest bild 5

manifest bild 4

Arkiverad under: Musik Taggad som: Heaven Up Here, KWAAI, Manifestgalan

Kulturbloggen möter We Are The Storm

5 maj, 2013 by Jonatan Södergren

wats

2011 gav Uppsala-bandet We Are The Storm ut sitt debutalbum To the North-Pole och kombinationen av känslomässig dramatik och melodistark musik möttes av ett fint mottagande även utanför Sveriges gränser. Efter de två singlarna Monument och Morel Park kommer nu album nummer två. Kulturbloggen passade på att möta upp Magnus Wikmark och Ludvig Paulsrud, som tillsammans utgör två sjättedelar av bandet, inför deras spelning på Landet i Stockholm.

Den 8 maj släpper ni ert andra album Wastelands – men för många där ute blir det nog det första de hör från er – skulle ni kunna berätta lite kort om er bakgrundshistoria?

Magnus: 2008 bestämde vi oss för att börja skriva musik ihop. Vi var ett kompisgäng som brukade sitta ute och dricka öl tillsammans, sedan bestämde vi oss för att börja göra musik. I princip så var det, för att korta ner det, så slipper du höra om varenda efterfest där vi gjorde diverse planer på vägen. I början gick det väldigt fort. Vi gjorde vår första spelning efter en månad och vi spelade in vår första demo efter tre månader. Vi spelade rätt mycket direkt, men sedan tog det längre tid att spela in ett album.

Ludvig: Albumet blev väl som en fortsättning på demon. Vi började göra mer och mer episk musik. Från något Broder Daniel-ideal gick vi vidare och blev ännu mer storslagna. Sedan insåg vi i efterhand att vi ville ta ner det på jorden igen och det är det som är Wastelands. Det fanns liksom inget stopp i början, det finns en låt som heter The Ocean på första albumet då vi spelade in hundratals röster och efter det fick vi en tankeställare. Nu har vi jobbat i två år med Wastelands och försökt definiera ett sound som vi tycker funkar.

Ni har spelat in albumet tillsammans med Kristofer Jönson från Jeniferever. På vilka sätt skulle ni säga att han bidragit till albumets ljudbild?

Magnus: Han är en gammal kompis till oss. Han har ett finger med i mycket som händer i musiklivet här i Uppsala. En riktig kulturskatt. Han borde få pengar från kommunen eller något. Vi har honom att tacka för otroligt mycket.

Ludvig: Vi låste in oss i en gammal biograf. Vi skulle vara där i en månad, som blev till tre månader, och han lånade på sig massa analoga synthar. Vi visste ju att vi ville ha synthar på den här skivan, men vi visste inte hur vi skulle få tag på alltihop. Men han visste det. Han har ju massa synthar och kompisar vars synthar vi har lånat.

Magnus: Så vi ägnade väl kanske två dagar åt att åka runt i Jeniferevers turnébuss. Vi hälsade på folk, drack kaffe och skyfflade in den ena analoga synthen efter den andra. Han är dessutom ett otroligt vintage-freak, han tillåter inte att vi spelar på någonting nytt rent ljudmässigt. Live spelar vi ju av utrymmesskäl på en Nord Electro som emulerar piano och orgel – det fick vi inte göra i studion. Då fick vi låna Trummor & Orgels Hammondorgel för att spela in orgelpartierna vilket gett skivan ett otroligt organiskt ljud.

Er nya singel Morel Park inger ju en nästan nostalgisk känsla. Skulle ni kunna berätta lite om hur den låten kom till?

Ludvig: Det är den låten som har gått igenom flest olika skepnader. Den har låtit på så himla många olika sätt. Det är ju den som Hammondorgeln ligger på. Vi visste inte ens om den skulle komma med på skivan förrän vi hade hört mixen. Den var väldigt oklar in i det sista. Om den inger en nostalgisk känsla så beror det nog på att texten är tillbakablickande.

Magnus: Allt vi gör präglas egentligen av ett stort vemod. När vi har lyckats med en låt är det den känslan vi vill förmedla. Vemod kan vara väldigt förknippat med sorg, men det finns ändå något hoppfullt i det hela. Poängen är ju att man ska känna något. Man ska inte veta om man vill skratta eller gråta.

Angående bokningen till Hultsfred, hur känns det att vara med på samma affisch som My Bloody Valentine?

Ludvig: Det ska bli helt fantastiskt. Vi var så himla oroliga över att få en storm av näthat över oss just eftersom de precis innan släppet hade gått ut med att de skulle flytta festivalen till Stockholm, men alla blev ju jätteglada.

Magnus: Det slutar väl med att vi blir flyttade till Teaterladen på grund av det släppet men det gör inte så mycket, att vi får stå med på samma affisch som My Bloody Valentine känns helt fantastiskt. Ska vi lägga av nu? De har ju bokat riktigt bra band. Vi spelar samma dag som My Bloody Valentine och The Flaming Lips liksom.

Skulle ni nämna My Bloody Valentine som en influens?

Ludvig: Inte för mig i alla fall, men det ligger väl i bakhuvudet för många och puttrar.

Magnus: Jonas älskar ju att göra något av sin gitarr som inte låter som ren rockgitarr. Stora svepande ljud och så. Om man ska hårdra My Bloody Valentine som är shoegaze så är det väl helt klart därifrån man kan hämta en sådan influens. Vi andra är nog lite mer från andra håll, men det är svårt att definiera en samlingspunkt för vårt band.

Kan ni berätta lite om Wastelands och var inspirationen till albumet kommit ifrån? Finns det någon textmässig tematik?

Ludvig: Rent textmässigt har vi ju hämtat inspiration från alla möjliga håll och kanter. Ett hopkok av litterära influenser, men inte på ett pretentiöst släng-in-referens-sätt utan det har snarare handlat om ren inspiration. Just titeln Wastelands är ju gammal som gatan. Det har vi lånat från alla gubbar och gummor från svensk och engelsk litteratur under 1900-talet.

Magnus: Sedan kom jag och Ludde över en italiensk stråkmaskin från 70-talet. Vi ville emulera soundet från förra skivan, för om någonting lät bra då så insåg vi att det lät ännu bättre med stråkmaskinen. Så soundmässigt har den fått ta stor plats. Den hörs till exempel på första singeln Monument – slingan som går där.

Det är en hel del The Cure över den slingan.

Magnus: Kul att du sa det, jag hade inte tänkt på det själv men The Cure har spelat på liknande synthar tidigare.

Ludvig: På en av låtarna var tanken att låta som The Cure, men så blev det något helt annat.

Magnus: Det är lite tråkigt att prata om influenser samtidigt som vi inte skulle kalla oss själva för genier, vi kommer ju inte att uppfinna hjulet. Vi verkar inom någon pop/rock-kontext. Vissa skulle säga att vi påminner om vissa band, det är oundvikligt.

Ludvig: Vi snöade in oss rätt mycket på den där postpunk-vibben. Det var dit vi ville i jämförelse med vår förra skiva. Framför allt pratade vi mycket om att virveltrumman skulle låta stum och platt, som att man slår på en pappkartong.  Ungefär som alla band lät från 1978 till 1981. Det försökte vi eftersträva med alla instrument.

Magnus: Sedan är det rätt lite efterproduktion, visst att vi ägnade mycket tid åt mixen, men vi spelade det mesta live i studion. Bortsett från några synthar, percussions och sången såklart så är alla låtar på skivan satta live.

I vilket skede kom ni fram till albumtiteln? Var det något specifikt ögonblick då ni bestämde er för Wastelands?

Ludvig: Det kom vi på efter att vi hade skrivit alla texter, tydligt influerade av alltifrån T.S. Eliot och Karin Boye till mer moderna svenska och engelska författare. I den kontexten har mycket skrivits. Sedan får man tolka ödelandet lite som man vill. Kanske är det en metafor för ens själsliv, eller så kan man tolka det som ett politiskt ödeland. Vi kom på det när alla texter var där, det var ett gemensamt drag – inte riktigt för alla texter men ändå – eftersom det är en såpass vid metafor går den att tillämpa på all lyrik och i viss mån kanske även på soundet.  I alla fall på vissa låtar som är väldigt ödesmättade. Det är aldrig riktigt kargt, men ödesmättat.

Magnus: Vi återkommer till just den här hopplösa känslan av vemod, men det finns ändå någon gnutta av glädje i det. Mer i vissa låtar, mindre i vissa.

Ludvig: I en låt eftersträvade vi att det skulle vara helt hopplöst.

Vilken låt är det?

Magnus: En låt som heter The War, ett kort mellanspel som kommer mot slutet av skivan. Två minuter av ren ångest.

Ludvig: Vår basist Sebbe mådde så himla dåligt när vi skrev den, han blev så ledsen av den. Så när vi lade till lite instrument kollade vi på honom. Om han blev mer upprörd visste vi att vi hade hittat rätt.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Heaven Up Here, Kvalität, Landet, Uppsala, Wastelands, We are the Storm

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Beck – Den osynlige mannen – krafsar mest på ytan med är hygglig underhållning

Beck - den osynlige mannen Betyg … Läs mer om Filmrecension: Beck – Den osynlige mannen – krafsar mest på ytan med är hygglig underhållning

Sammansvetsade surfrockare triumferar med kreativ konsekvent tyngd – Releasefest med Machetes på Pustervik

18/6 2025 Pustervik (matsalen) i … Läs mer om Sammansvetsade surfrockare triumferar med kreativ konsekvent tyngd – Releasefest med Machetes på Pustervik

Filmrecension: Elio

Elio Betyg 2 Svensk biopremiär 25 juni … Läs mer om Filmrecension: Elio

Förstklassig brokig bukett från duo fokuserad på vokalkonst – Mitt liv av Klara Ahlersten & Harald Svensson

Mitt liv 4 Inspelning Studio … Läs mer om Förstklassig brokig bukett från duo fokuserad på vokalkonst – Mitt liv av Klara Ahlersten & Harald Svensson

Missa inte underbara Paul Simon och musiken – In restless dreams – På SVT

”In restless dreams” är en tvådelad … Läs mer om Missa inte underbara Paul Simon och musiken – In restless dreams – På SVT

Festivalen Emmabodakalaset är tillbaka för tredje året

Foto: Studio Disco Dominique Den 25–26 … Läs mer om Festivalen Emmabodakalaset är tillbaka för tredje året

De första titlarna till årets filmprogram på Way Out West har släppts

Way Out West, festivalen i Slottskogen i … Läs mer om De första titlarna till årets filmprogram på Way Out West har släppts

Grattis Takuya Fujisawa – till VGR:s arbetsstipendium

Takuya Fujisawa. Foto: Ingeborg … Läs mer om Grattis Takuya Fujisawa – till VGR:s arbetsstipendium

Lyssna: The Mary Onettes – “Hurricane Heart // Eyes Open (feat. Maja Milner)

The Mary Onettes är tillbaka med nya … Läs mer om Lyssna: The Mary Onettes – “Hurricane Heart // Eyes Open (feat. Maja Milner)

Som att kliva in i en exotisk värld av latin-rytmer och beslöjad romantik – Hilde Louise Asbjörnsen & Nordic Noir på Unity

13/6 2025 Jazzkrogen Unity i … Läs mer om Som att kliva in i en exotisk värld av latin-rytmer och beslöjad romantik – Hilde Louise Asbjörnsen & Nordic Noir på Unity

Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Mappe3 Katharsis 4 Inspelad i … Läs mer om Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in