2011 gav Uppsala-bandet We Are The Storm ut sitt debutalbum To the North-Pole och kombinationen av känslomässig dramatik och melodistark musik möttes av ett fint mottagande även utanför Sveriges gränser. Efter de två singlarna Monument och Morel Park kommer nu album nummer två. Kulturbloggen passade på att möta upp Magnus Wikmark och Ludvig Paulsrud, som tillsammans utgör två sjättedelar av bandet, inför deras spelning på Landet i Stockholm.
Den 8 maj släpper ni ert andra album Wastelands – men för många där ute blir det nog det första de hör från er – skulle ni kunna berätta lite kort om er bakgrundshistoria?
Magnus: 2008 bestämde vi oss för att börja skriva musik ihop. Vi var ett kompisgäng som brukade sitta ute och dricka öl tillsammans, sedan bestämde vi oss för att börja göra musik. I princip så var det, för att korta ner det, så slipper du höra om varenda efterfest där vi gjorde diverse planer på vägen. I början gick det väldigt fort. Vi gjorde vår första spelning efter en månad och vi spelade in vår första demo efter tre månader. Vi spelade rätt mycket direkt, men sedan tog det längre tid att spela in ett album.
Ludvig: Albumet blev väl som en fortsättning på demon. Vi började göra mer och mer episk musik. Från något Broder Daniel-ideal gick vi vidare och blev ännu mer storslagna. Sedan insåg vi i efterhand att vi ville ta ner det på jorden igen och det är det som är Wastelands. Det fanns liksom inget stopp i början, det finns en låt som heter The Ocean på första albumet då vi spelade in hundratals röster och efter det fick vi en tankeställare. Nu har vi jobbat i två år med Wastelands och försökt definiera ett sound som vi tycker funkar.
Ni har spelat in albumet tillsammans med Kristofer Jönson från Jeniferever. På vilka sätt skulle ni säga att han bidragit till albumets ljudbild?
Magnus: Han är en gammal kompis till oss. Han har ett finger med i mycket som händer i musiklivet här i Uppsala. En riktig kulturskatt. Han borde få pengar från kommunen eller något. Vi har honom att tacka för otroligt mycket.
Ludvig: Vi låste in oss i en gammal biograf. Vi skulle vara där i en månad, som blev till tre månader, och han lånade på sig massa analoga synthar. Vi visste ju att vi ville ha synthar på den här skivan, men vi visste inte hur vi skulle få tag på alltihop. Men han visste det. Han har ju massa synthar och kompisar vars synthar vi har lånat.
Magnus: Så vi ägnade väl kanske två dagar åt att åka runt i Jeniferevers turnébuss. Vi hälsade på folk, drack kaffe och skyfflade in den ena analoga synthen efter den andra. Han är dessutom ett otroligt vintage-freak, han tillåter inte att vi spelar på någonting nytt rent ljudmässigt. Live spelar vi ju av utrymmesskäl på en Nord Electro som emulerar piano och orgel – det fick vi inte göra i studion. Då fick vi låna Trummor & Orgels Hammondorgel för att spela in orgelpartierna vilket gett skivan ett otroligt organiskt ljud.
Er nya singel Morel Park inger ju en nästan nostalgisk känsla. Skulle ni kunna berätta lite om hur den låten kom till?
Ludvig: Det är den låten som har gått igenom flest olika skepnader. Den har låtit på så himla många olika sätt. Det är ju den som Hammondorgeln ligger på. Vi visste inte ens om den skulle komma med på skivan förrän vi hade hört mixen. Den var väldigt oklar in i det sista. Om den inger en nostalgisk känsla så beror det nog på att texten är tillbakablickande.
Magnus: Allt vi gör präglas egentligen av ett stort vemod. När vi har lyckats med en låt är det den känslan vi vill förmedla. Vemod kan vara väldigt förknippat med sorg, men det finns ändå något hoppfullt i det hela. Poängen är ju att man ska känna något. Man ska inte veta om man vill skratta eller gråta.
Angående bokningen till Hultsfred, hur känns det att vara med på samma affisch som My Bloody Valentine?
Ludvig: Det ska bli helt fantastiskt. Vi var så himla oroliga över att få en storm av näthat över oss just eftersom de precis innan släppet hade gått ut med att de skulle flytta festivalen till Stockholm, men alla blev ju jätteglada.
Magnus: Det slutar väl med att vi blir flyttade till Teaterladen på grund av det släppet men det gör inte så mycket, att vi får stå med på samma affisch som My Bloody Valentine känns helt fantastiskt. Ska vi lägga av nu? De har ju bokat riktigt bra band. Vi spelar samma dag som My Bloody Valentine och The Flaming Lips liksom.
Skulle ni nämna My Bloody Valentine som en influens?
Ludvig: Inte för mig i alla fall, men det ligger väl i bakhuvudet för många och puttrar.
Magnus: Jonas älskar ju att göra något av sin gitarr som inte låter som ren rockgitarr. Stora svepande ljud och så. Om man ska hårdra My Bloody Valentine som är shoegaze så är det väl helt klart därifrån man kan hämta en sådan influens. Vi andra är nog lite mer från andra håll, men det är svårt att definiera en samlingspunkt för vårt band.
Kan ni berätta lite om Wastelands och var inspirationen till albumet kommit ifrån? Finns det någon textmässig tematik?
Ludvig: Rent textmässigt har vi ju hämtat inspiration från alla möjliga håll och kanter. Ett hopkok av litterära influenser, men inte på ett pretentiöst släng-in-referens-sätt utan det har snarare handlat om ren inspiration. Just titeln Wastelands är ju gammal som gatan. Det har vi lånat från alla gubbar och gummor från svensk och engelsk litteratur under 1900-talet.
Magnus: Sedan kom jag och Ludde över en italiensk stråkmaskin från 70-talet. Vi ville emulera soundet från förra skivan, för om någonting lät bra då så insåg vi att det lät ännu bättre med stråkmaskinen. Så soundmässigt har den fått ta stor plats. Den hörs till exempel på första singeln Monument – slingan som går där.
Det är en hel del The Cure över den slingan.
Magnus: Kul att du sa det, jag hade inte tänkt på det själv men The Cure har spelat på liknande synthar tidigare.
Ludvig: På en av låtarna var tanken att låta som The Cure, men så blev det något helt annat.
Magnus: Det är lite tråkigt att prata om influenser samtidigt som vi inte skulle kalla oss själva för genier, vi kommer ju inte att uppfinna hjulet. Vi verkar inom någon pop/rock-kontext. Vissa skulle säga att vi påminner om vissa band, det är oundvikligt.
Ludvig: Vi snöade in oss rätt mycket på den där postpunk-vibben. Det var dit vi ville i jämförelse med vår förra skiva. Framför allt pratade vi mycket om att virveltrumman skulle låta stum och platt, som att man slår på en pappkartong. Ungefär som alla band lät från 1978 till 1981. Det försökte vi eftersträva med alla instrument.
Magnus: Sedan är det rätt lite efterproduktion, visst att vi ägnade mycket tid åt mixen, men vi spelade det mesta live i studion. Bortsett från några synthar, percussions och sången såklart så är alla låtar på skivan satta live.
I vilket skede kom ni fram till albumtiteln? Var det något specifikt ögonblick då ni bestämde er för Wastelands?
Ludvig: Det kom vi på efter att vi hade skrivit alla texter, tydligt influerade av alltifrån T.S. Eliot och Karin Boye till mer moderna svenska och engelska författare. I den kontexten har mycket skrivits. Sedan får man tolka ödelandet lite som man vill. Kanske är det en metafor för ens själsliv, eller så kan man tolka det som ett politiskt ödeland. Vi kom på det när alla texter var där, det var ett gemensamt drag – inte riktigt för alla texter men ändå – eftersom det är en såpass vid metafor går den att tillämpa på all lyrik och i viss mån kanske även på soundet. I alla fall på vissa låtar som är väldigt ödesmättade. Det är aldrig riktigt kargt, men ödesmättat.
Magnus: Vi återkommer till just den här hopplösa känslan av vemod, men det finns ändå någon gnutta av glädje i det. Mer i vissa låtar, mindre i vissa.
Ludvig: I en låt eftersträvade vi att det skulle vara helt hopplöst.
Vilken låt är det?
Magnus: En låt som heter The War, ett kort mellanspel som kommer mot slutet av skivan. Två minuter av ren ångest.
Ludvig: Vår basist Sebbe mådde så himla dåligt när vi skrev den, han blev så ledsen av den. Så när vi lade till lite instrument kollade vi på honom. Om han blev mer upprörd visste vi att vi hade hittat rätt.
