Westkust och School ’94 har en del gemensamt; utöver att de är ute på en gemensam turné så kommer båda banden från Göteborg, de ligger på samma skivbolag — Luxury — och med fötterna i 90-talets alternativrock gör de kanske den bästa indiemusiken Sverige har att komma med just nu. Därför kändes det naturligt att intervjua båda banden på samma gång. I samband med att deras gemensamma turné hade vägarna förbi Landet-klubben Heaven Up Here på Telefonplan i Stockholm mötte Kulturbloggen upp Westkusts Gustav Andersson (sång/gitarr) och Hugo Randulv (bas), samt Alice Botéus (sång) och Felix Andersson (bas) från School ’94 för en intervju som varade fram tills att vi blev utslängda av en av servitörerna på Landet eftersom Felix skrattade för högt.
Ni är ute på turné tillsammans. Utöver att ni båda ligger på samma skivbolag, Luxury, hur kom idén till den här turnén till?
Alice: Det var jag och Julia i Westkust som tyckte det vore kul. Så skulle de släppa en platta, då tänkte vi: ”Ska vi inte åka ihop?”.
Hugo: Jag har velat spela med dem sedan jag hörde dem första gången.
Alice: Det var en väldigt ömsesidig idé.
Har ni en bra relation till de andra banden på Luxury?
Felix: Ja och nej, det finns lite olika falanger. Luxury är inte supersmalt, det är ändå lite bredd på skivbolaget. Vi två, Makthaverskan och Happy Hands Club känns som någon slags gruppering.
Inspireras ni av liknande band?
Alice: Vi är lite blandade.
Gustav: Det kommer nog lite undermedvetet i och med att man spelar musik som man tycker är bra. Man har ju blivit influerad av band som man lyssnat mycket på. Det är ingenting som är genomtänkt. Iallafall inte i Westkust. Det kommer väldigt naturligt. Per som spelar gitarr i School, har spelat in all Makthaverskan och nästan all Westkust. Där har vi blivit influerade av varandra. På en inspelning så finns det någon sorts gitarrpedal som Per använder, typ någon pitchmodulator så det låter väldigt ringande, då har man tänkt: ”En sån vill jag ha, för det passar ju”.
Felix: Vi har inga band som vi uttalat är influerade av. Om man pratar om oss så tror jag vi har jättemånga gemensamma influenser, men det beror på hur nära man går. Ifall man lyssnar på den musik som vi är, då tror jag att vi står ganska långt isär, men ifall det är någon som är totalt ointresserad, då är vi ju jättelika. Alla vi har ju lyssnat jättemycket på The Smiths när vi var unga.
Gustav: Jag har faktiskt aldrig lyssnat på The Smiths.
Alice: Inte jag heller.
Gustav: Men jag tror inte det spelar någon roll, för vi alla gillar när det blir lite åka av!
Alice: Att vi ens startade School var för att jag och Felix hade en gemensam bild av ett band vi ville skapa. Annars hade inte School funnits.
Vad var det för gemensam bild ni hade?
Felix: Vi behöver inte ta det så himla långrandigt, vi sågs, käkade middag, och så sa vi bara: ”Vi startar ett band”. Så gjorde vi det.
Kan ni berätta den här historien om varför ni var tvungna att byta namn?
Felix: Det finns ett skotskt twee-band som heter The School. Det var inte ens de, utan det var sångerskans pojkvän som skrev till oss på Facebook: ”Oh, you guys are great, we love your sound. Har ni tänkt på att det finns ett skotskt popband som också heter The School? Det kan bli lite förvirrande, man kan lätt blanda ihop er”. Jaha, vad menar ni? Det är klart man inte kan göra det. De spelar twee-pop och bor i Skottland. Sedan skrev de tillbaka och vi fortsatte vara lite skojiga tillbaka mot dem. Till sist var det en advokat som hörde av sig, då hade de tydligen rättigheterna på namnet School om man spelar någonslags alternativ pop i hela UK.
Alice: Och så skrev de: ”Vi ska faktiskt komma och spela i Göteborg i höst, det kan ju bli lite förvirrande för er”. Fast, det ska ni ju inte.
Felix: Därför lade vi till ’94, för att det var ett bra år.
Alice: My So-Called Life kom. Brainpool släppte en bra skiva. Pelle ville att vi skulle heta School Lion…
Felix: …som Snoop Lion. För att det var en uppdatering av School. Att vi hade höjt oss en nivå, att det här var en ny inkarnation av School. Han var superseriös. Det är grymt i några sekunder, men det är ingenting man vill leva med.
Hugo: Då får ni mail av Snoops advokat istället.
Ni släppte en EP med Westkust 2012. Hur kommer det sig att debutalbumet, Last Forever, kommer först nu?
Gustav: Jag har varit sjuk. Så då har det inte blivit så mycket.
Hugo: En öronskada gjorde det omöjligt att kunna repa och skriva nya låtar.
Gustav: Fast jag har ingen hörselskada längre, allt är bra nu. Plus att vi är världens långsammaste människor. Vi är ju faktiskt efterblivna på snabbhet.
Felix: Men ni gillar ändå att planera väldigt mycket.
Gustav: Planera? Gör vi det?
Felix: Med folkölen och allt det där, då var ni väldigt planerande.
Hugo: Ja, när det kommer till att skaffa alkohol.
Gustav: Framför allt Philip gillar att planera, med alkohol och sånt. Det är viktigt.
Hugo: Det är massa saker. Sedan tror jag vi har varit utomlands, och vi har haft problem med replokaler. Vi har inte riktigt haft någon replokal emellanåt. Sedan har vi haft fokus på annat, vi har spelat i andra band som tagit tid. Sedan var det lite allmän lathet också. Det har bara gått segt liksom.
Har ni en bättre bild av vad Westkust är för band och vilket sound ni ska ha nu?
Gustav: Definitivt. Jag tycker att den här skivan gjuter oss ganska bra. Den känns ganska viktig för oss, soundmässigt och vad vi vill. Det känns som att alla har fått komma fram.
Hugo: Det jag tyckte var grymt med att spela in en skiva, eller skillnaden från att spela in en singel eller en EP, då har man haft ett par låtar som har hamnat tillsammans. När man skulle spela in en skiva fick man tänka att det ska bli ett album av det, att det ska finnas någon slags helhet. Man har ändå haft det i åtanke när man spelat in det, och det känns som att det har lett fram till att vi hittat vårt sound.
Gustav: Jag har nog aldrig tänkt så, men det har definitivt blivit så. Det är ingenting som vi planerat.
Ni har ju båda omnämnts av stora, utländska bloggar. Är det något ni märkt av?
Felix: Ja, det har märkts. Man märker att det skrivs, man märker att musiken får spridning.
Hugo: Verkligen, jag och Gustav spelar i Makthaverskan också. När vi var i USA och spelade var det folk som kom och kollade på Makthaverskan, som också hade upptäckt Westkust genom bloggar. Vi hamnade på Pitchfork, det var många som upptäckte oss där. Så det har vi verkligen märkt av. När vi släppte skivan nu så sålde den slut på direkten, det tror jag inte hade hänt om det bara hade varit fokus på bandet i Sverige.
Hur var det att spela på SXSW?
Hugo: Grymt!
Felix: Var det grymt? Jag är jättenyfiken.
Gustav: Första dagen var kul, men själva SXSW tyckte jag bara var asjobbigt. Det är hur mycket folk som helst, det är stressigt. Vi gjorde absolut roligare spelningar på den turnén än på SXSW. Det är en knyta-kontaktsfestival, en branschfestival, det är väl det själva grejen är.
Felix: Det är väl som by:Larm?
Gustav: Bilar?
Felix: by:Larm.
Gustav: Nu tänkte jag på Cars, alltså Disneys Bilar, skivomslaget där. Den ska omnämnas sedan.
Hugo: Det var så maxade intryck hela tiden. Musik överallt. Väldigt stort. Jag vet inte hur många jävla band det var som spelade där den veckan.
Gustav: Typ tio tusen.
Hugo. Jag tror det var två tusen som var officiella, sedan var det massa inoficiella spelningar. Jag har ingen aning, men det var sjukt många. Vi hade ett ganska lugnt schema, jag träffade folk som gjorde åtta spelningar på tre dagar, vi hade tre spelningar på tre dagar och det räckte gott och väl. Det var kul…
Gustav: …och jättretråkigt. Det var båda. Det var jättekul att spela och att folk kom och kollade, men att gå runt i staden var jättejobbigt.
Vad var det för något om Bilar?
Gustav: Vi ska snacka om våra favoritomslag i GAFFA, och då ska jag välja Disney Pixars soundtrack till Bilar. Det är bara en idé jag har. Det blir spännande, väldigt bra film.
Felix: Är den så bra?
Gustav: Det är mer att alla bilarna ser så gulliga ut.
Felix: Jag började se den när jag var sjuk, jag tror jag såg halva, sedan tröttnade jag.
Gustav: Jag förstår dig, jag gillar inte heller den. Jag gillar bilarna för de är jättegulliga.
Alice: Jag gillar Det regnar köttbullar och Wreck-It Ralph.
Hugo: Jag såg Monsters University nyligen, den är fem av fem.
Gustav: Den är fem av fem. Jävlar!
Alice: De är båda jättebra. Det är nog de bästa. Monsters Inc alltså.
Är ni överlag stora fans av animerad film?
Alice: Jag gillar Pixar.
Hugo: Jag gillar Dumma mej 1. Jag har inte sett Dumma mej 2. De är jättegulliga, de här små öronpropparna eller vad det är.
Alice: Jag gillar animerad film.
Gustav: Jag gillar nog mer idén av animerad film, mer än…
Felix: [Skratt]
Gustav: …än att jag gillar att titta på det. Det är nog därför jag gillar just Bilar. Idén av att de är gulliga, men det är inte så kul att kolla på den. Det är som när man tänker: ”Åh, vad det hade varit gott med en cigg nu,” sedan när man tar den så är det inte gott alls. Exakt så är det.
