• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Landet

Intervju med Westkust och School ’94

26 april, 2015 by Jonatan Södergren

weskust

Westkust och School ’94 har en del gemensamt; utöver att de är ute på en gemensam turné så kommer båda banden från Göteborg, de ligger på samma skivbolag — Luxury — och med fötterna i 90-talets alternativrock gör de kanske den bästa indiemusiken Sverige har att komma med just nu. Därför kändes det naturligt att intervjua båda banden på samma gång. I samband med att deras gemensamma turné hade vägarna förbi Landet-klubben Heaven Up Here på Telefonplan i Stockholm mötte Kulturbloggen upp Westkusts Gustav Andersson (sång/gitarr) och Hugo Randulv (bas), samt Alice Botéus (sång) och Felix Andersson (bas) från School ’94 för en intervju som varade fram tills att vi blev utslängda av en av servitörerna på Landet eftersom Felix skrattade för högt.

Ni är ute på turné tillsammans. Utöver att ni båda ligger på samma skivbolag, Luxury, hur kom idén till den här turnén till?

Alice: Det var jag och Julia i Westkust som tyckte det vore kul. Så skulle de släppa en platta, då tänkte vi: ”Ska vi inte åka ihop?”.

Hugo: Jag har velat spela med dem sedan jag hörde dem första gången.

Alice: Det var en väldigt ömsesidig idé.

Har ni en bra relation till de andra banden på Luxury?

Felix: Ja och nej, det finns lite olika falanger. Luxury är inte supersmalt, det är ändå lite bredd på skivbolaget. Vi två, Makthaverskan och Happy Hands Club känns som någon slags gruppering.

Inspireras ni av liknande band?

Alice: Vi är lite blandade.

Gustav: Det kommer nog lite undermedvetet i och med att man spelar musik som man tycker är bra. Man har ju blivit influerad av band som man lyssnat mycket på. Det är ingenting som är genomtänkt. Iallafall inte i Westkust. Det kommer väldigt naturligt. Per som spelar gitarr i School, har spelat in all Makthaverskan och nästan all Westkust. Där har vi blivit influerade av varandra. På en inspelning så finns det någon sorts gitarrpedal som Per använder, typ någon pitchmodulator så det låter väldigt ringande, då har man tänkt: ”En sån vill jag ha, för det passar ju”.

Felix: Vi har inga band som vi uttalat är influerade av. Om man pratar om oss så tror jag vi har jättemånga gemensamma influenser, men det beror på hur nära man går. Ifall man lyssnar på den musik som vi är, då tror jag att vi står ganska långt isär, men ifall det är någon som är totalt ointresserad, då är vi ju jättelika. Alla vi har ju lyssnat jättemycket på The Smiths när vi var unga.

Gustav: Jag har faktiskt aldrig lyssnat på The Smiths.

Alice: Inte jag heller.

Gustav: Men jag tror inte det spelar någon roll, för vi alla gillar när det blir lite åka av!

Alice: Att vi ens startade School var för att jag och Felix hade en gemensam bild av ett band vi ville skapa. Annars hade inte School funnits.

Vad var det för gemensam bild ni hade?

Felix: Vi behöver inte ta det så himla långrandigt, vi sågs, käkade middag, och så sa vi bara: ”Vi startar ett band”. Så gjorde vi det.

Kan ni berätta den här historien om varför ni var tvungna att byta namn?

Felix: Det finns ett skotskt twee-band som heter The School. Det var inte ens de, utan det var sångerskans pojkvän som skrev till oss på Facebook: ”Oh, you guys are great, we love your sound. Har ni tänkt på att det finns ett skotskt popband som också heter The School? Det kan bli lite förvirrande, man kan lätt blanda ihop er”. Jaha, vad menar ni? Det är klart man inte kan göra det. De spelar twee-pop och bor i Skottland. Sedan skrev de tillbaka och vi fortsatte vara lite skojiga tillbaka mot dem. Till sist var det en advokat som hörde av sig, då hade de tydligen rättigheterna på namnet School om man spelar någonslags alternativ pop i hela UK.

Alice: Och så skrev de: ”Vi ska faktiskt komma och spela i Göteborg i höst, det kan ju bli lite förvirrande för er”. Fast, det ska ni ju inte.

Felix: Därför lade vi till ’94, för att det var ett bra år.

Alice: My So-Called Life kom. Brainpool släppte en bra skiva. Pelle ville att vi skulle heta School Lion…

Felix: …som Snoop Lion. För att det var en uppdatering av School. Att vi hade höjt oss en nivå, att det här var en ny inkarnation av School. Han var superseriös. Det är grymt i några sekunder, men det är ingenting man vill leva med.

Hugo: Då får ni mail av Snoops advokat istället.

Ni släppte en EP med Westkust 2012. Hur kommer det sig att debutalbumet, Last Forever, kommer först nu?

Gustav: Jag har varit sjuk. Så då har det inte blivit så mycket.

Hugo: En öronskada gjorde det omöjligt att kunna repa och skriva nya låtar.

Gustav: Fast jag har ingen hörselskada längre, allt är bra nu. Plus att vi är världens långsammaste människor. Vi är ju faktiskt efterblivna på snabbhet.

Felix: Men ni gillar ändå att planera väldigt mycket.

Gustav: Planera? Gör vi det?

Felix: Med folkölen och allt det där, då var ni väldigt planerande.

Hugo: Ja, när det kommer till att skaffa alkohol.

Gustav: Framför allt Philip gillar att planera, med alkohol och sånt. Det är viktigt.

Hugo: Det är massa saker. Sedan tror jag vi har varit utomlands, och vi har haft problem med replokaler. Vi har inte riktigt haft någon replokal emellanåt. Sedan har vi haft fokus på annat, vi har spelat i andra band som tagit tid. Sedan var det lite allmän lathet också. Det har bara gått segt liksom.

Har ni en bättre bild av vad Westkust är för band och vilket sound ni ska ha nu?

Gustav: Definitivt. Jag tycker att den här skivan gjuter oss ganska bra. Den känns ganska viktig för oss, soundmässigt och vad vi vill. Det känns som att alla har fått komma fram.

Hugo: Det jag tyckte var grymt med att spela in en skiva, eller skillnaden från att spela in en singel eller en EP, då har man haft ett par låtar som har hamnat tillsammans. När man skulle spela in en skiva fick man tänka att det ska bli ett album av det, att det ska finnas någon slags helhet. Man har ändå haft det i åtanke när man spelat in det, och det känns som att det har lett fram till att vi hittat vårt sound.

Gustav: Jag har nog aldrig tänkt så, men det har definitivt blivit så. Det är ingenting som vi planerat.

Ni har ju båda omnämnts av stora, utländska bloggar. Är det något ni märkt av?

Felix: Ja, det har märkts. Man märker att det skrivs, man märker att musiken får spridning.

Hugo: Verkligen, jag och Gustav spelar i Makthaverskan också. När vi var i USA och spelade var det folk som kom och kollade på Makthaverskan, som också hade upptäckt Westkust genom bloggar. Vi hamnade på Pitchfork, det var många som upptäckte oss där. Så det har vi verkligen märkt av. När vi släppte skivan nu så sålde den slut på direkten, det tror jag inte hade hänt om det bara hade varit fokus på bandet i Sverige.

Hur var det att spela på SXSW?

Hugo: Grymt!

Felix: Var det grymt? Jag är jättenyfiken.

Gustav: Första dagen var kul, men själva SXSW tyckte jag bara var asjobbigt. Det är hur mycket folk som helst, det är stressigt. Vi gjorde absolut roligare spelningar på den turnén än på SXSW. Det är en knyta-kontaktsfestival, en branschfestival, det är väl det själva grejen är.

Felix: Det är väl som by:Larm?

Gustav: Bilar?

Felix: by:Larm.

Gustav: Nu tänkte jag på Cars, alltså Disneys Bilar, skivomslaget där. Den ska omnämnas sedan.

Hugo: Det var så maxade intryck hela tiden. Musik överallt. Väldigt stort. Jag vet inte hur många jävla band det var som spelade där den veckan.

Gustav: Typ tio tusen.

Hugo. Jag tror det var två tusen som var officiella, sedan var det massa inoficiella spelningar. Jag har ingen aning, men det var sjukt många. Vi hade ett ganska lugnt schema, jag träffade folk som gjorde åtta spelningar på tre dagar, vi hade tre spelningar på tre dagar och det räckte gott och väl. Det var kul…

Gustav: …och jättretråkigt. Det var båda. Det var jättekul att spela och att folk kom och kollade, men att gå runt i staden var jättejobbigt.

Vad var det för något om Bilar?

Gustav: Vi ska snacka om våra favoritomslag i GAFFA, och då ska jag välja Disney Pixars soundtrack till Bilar. Det är bara en idé jag har. Det blir spännande, väldigt bra film.

Felix: Är den så bra?

Gustav: Det är mer att alla bilarna ser så gulliga ut.

Felix: Jag började se den när jag var sjuk, jag tror jag såg halva, sedan tröttnade jag.

Gustav: Jag förstår dig, jag gillar inte heller den. Jag gillar bilarna för de är jättegulliga.

Alice: Jag gillar Det regnar köttbullar och Wreck-It Ralph.

Hugo: Jag såg Monsters University nyligen, den är fem av fem.

Gustav: Den är fem av fem. Jävlar!

Alice: De är båda jättebra. Det är nog de bästa. Monsters Inc alltså.

Är ni överlag stora fans av animerad film?

Alice: Jag gillar Pixar.

Hugo: Jag gillar Dumma mej 1. Jag har inte sett Dumma mej 2. De är jättegulliga, de här små öronpropparna eller vad det är.

Alice: Jag gillar animerad film.

Gustav: Jag gillar nog mer idén av animerad film, mer än…

Felix: [Skratt]

Gustav: …än att jag gillar att titta på det. Det är nog därför jag gillar just Bilar. Idén av att de är gulliga, men det är inte så kul att kolla på den. Det är som när man tänker: ”Åh, vad det hade varit gott med en cigg nu,” sedan när man tar den så är det inte gott alls. Exakt så är det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: bilar, Heaven Up Here, Landet, Luxury, School '94, SXSW, Telefonplan, Westkust

Kulturbloggen möter We Are The Storm

5 maj, 2013 by Jonatan Södergren

wats

2011 gav Uppsala-bandet We Are The Storm ut sitt debutalbum To the North-Pole och kombinationen av känslomässig dramatik och melodistark musik möttes av ett fint mottagande även utanför Sveriges gränser. Efter de två singlarna Monument och Morel Park kommer nu album nummer två. Kulturbloggen passade på att möta upp Magnus Wikmark och Ludvig Paulsrud, som tillsammans utgör två sjättedelar av bandet, inför deras spelning på Landet i Stockholm.

Den 8 maj släpper ni ert andra album Wastelands – men för många där ute blir det nog det första de hör från er – skulle ni kunna berätta lite kort om er bakgrundshistoria?

Magnus: 2008 bestämde vi oss för att börja skriva musik ihop. Vi var ett kompisgäng som brukade sitta ute och dricka öl tillsammans, sedan bestämde vi oss för att börja göra musik. I princip så var det, för att korta ner det, så slipper du höra om varenda efterfest där vi gjorde diverse planer på vägen. I början gick det väldigt fort. Vi gjorde vår första spelning efter en månad och vi spelade in vår första demo efter tre månader. Vi spelade rätt mycket direkt, men sedan tog det längre tid att spela in ett album.

Ludvig: Albumet blev väl som en fortsättning på demon. Vi började göra mer och mer episk musik. Från något Broder Daniel-ideal gick vi vidare och blev ännu mer storslagna. Sedan insåg vi i efterhand att vi ville ta ner det på jorden igen och det är det som är Wastelands. Det fanns liksom inget stopp i början, det finns en låt som heter The Ocean på första albumet då vi spelade in hundratals röster och efter det fick vi en tankeställare. Nu har vi jobbat i två år med Wastelands och försökt definiera ett sound som vi tycker funkar.

Ni har spelat in albumet tillsammans med Kristofer Jönson från Jeniferever. På vilka sätt skulle ni säga att han bidragit till albumets ljudbild?

Magnus: Han är en gammal kompis till oss. Han har ett finger med i mycket som händer i musiklivet här i Uppsala. En riktig kulturskatt. Han borde få pengar från kommunen eller något. Vi har honom att tacka för otroligt mycket.

Ludvig: Vi låste in oss i en gammal biograf. Vi skulle vara där i en månad, som blev till tre månader, och han lånade på sig massa analoga synthar. Vi visste ju att vi ville ha synthar på den här skivan, men vi visste inte hur vi skulle få tag på alltihop. Men han visste det. Han har ju massa synthar och kompisar vars synthar vi har lånat.

Magnus: Så vi ägnade väl kanske två dagar åt att åka runt i Jeniferevers turnébuss. Vi hälsade på folk, drack kaffe och skyfflade in den ena analoga synthen efter den andra. Han är dessutom ett otroligt vintage-freak, han tillåter inte att vi spelar på någonting nytt rent ljudmässigt. Live spelar vi ju av utrymmesskäl på en Nord Electro som emulerar piano och orgel – det fick vi inte göra i studion. Då fick vi låna Trummor & Orgels Hammondorgel för att spela in orgelpartierna vilket gett skivan ett otroligt organiskt ljud.

Er nya singel Morel Park inger ju en nästan nostalgisk känsla. Skulle ni kunna berätta lite om hur den låten kom till?

Ludvig: Det är den låten som har gått igenom flest olika skepnader. Den har låtit på så himla många olika sätt. Det är ju den som Hammondorgeln ligger på. Vi visste inte ens om den skulle komma med på skivan förrän vi hade hört mixen. Den var väldigt oklar in i det sista. Om den inger en nostalgisk känsla så beror det nog på att texten är tillbakablickande.

Magnus: Allt vi gör präglas egentligen av ett stort vemod. När vi har lyckats med en låt är det den känslan vi vill förmedla. Vemod kan vara väldigt förknippat med sorg, men det finns ändå något hoppfullt i det hela. Poängen är ju att man ska känna något. Man ska inte veta om man vill skratta eller gråta.

Angående bokningen till Hultsfred, hur känns det att vara med på samma affisch som My Bloody Valentine?

Ludvig: Det ska bli helt fantastiskt. Vi var så himla oroliga över att få en storm av näthat över oss just eftersom de precis innan släppet hade gått ut med att de skulle flytta festivalen till Stockholm, men alla blev ju jätteglada.

Magnus: Det slutar väl med att vi blir flyttade till Teaterladen på grund av det släppet men det gör inte så mycket, att vi får stå med på samma affisch som My Bloody Valentine känns helt fantastiskt. Ska vi lägga av nu? De har ju bokat riktigt bra band. Vi spelar samma dag som My Bloody Valentine och The Flaming Lips liksom.

Skulle ni nämna My Bloody Valentine som en influens?

Ludvig: Inte för mig i alla fall, men det ligger väl i bakhuvudet för många och puttrar.

Magnus: Jonas älskar ju att göra något av sin gitarr som inte låter som ren rockgitarr. Stora svepande ljud och så. Om man ska hårdra My Bloody Valentine som är shoegaze så är det väl helt klart därifrån man kan hämta en sådan influens. Vi andra är nog lite mer från andra håll, men det är svårt att definiera en samlingspunkt för vårt band.

Kan ni berätta lite om Wastelands och var inspirationen till albumet kommit ifrån? Finns det någon textmässig tematik?

Ludvig: Rent textmässigt har vi ju hämtat inspiration från alla möjliga håll och kanter. Ett hopkok av litterära influenser, men inte på ett pretentiöst släng-in-referens-sätt utan det har snarare handlat om ren inspiration. Just titeln Wastelands är ju gammal som gatan. Det har vi lånat från alla gubbar och gummor från svensk och engelsk litteratur under 1900-talet.

Magnus: Sedan kom jag och Ludde över en italiensk stråkmaskin från 70-talet. Vi ville emulera soundet från förra skivan, för om någonting lät bra då så insåg vi att det lät ännu bättre med stråkmaskinen. Så soundmässigt har den fått ta stor plats. Den hörs till exempel på första singeln Monument – slingan som går där.

Det är en hel del The Cure över den slingan.

Magnus: Kul att du sa det, jag hade inte tänkt på det själv men The Cure har spelat på liknande synthar tidigare.

Ludvig: På en av låtarna var tanken att låta som The Cure, men så blev det något helt annat.

Magnus: Det är lite tråkigt att prata om influenser samtidigt som vi inte skulle kalla oss själva för genier, vi kommer ju inte att uppfinna hjulet. Vi verkar inom någon pop/rock-kontext. Vissa skulle säga att vi påminner om vissa band, det är oundvikligt.

Ludvig: Vi snöade in oss rätt mycket på den där postpunk-vibben. Det var dit vi ville i jämförelse med vår förra skiva. Framför allt pratade vi mycket om att virveltrumman skulle låta stum och platt, som att man slår på en pappkartong.  Ungefär som alla band lät från 1978 till 1981. Det försökte vi eftersträva med alla instrument.

Magnus: Sedan är det rätt lite efterproduktion, visst att vi ägnade mycket tid åt mixen, men vi spelade det mesta live i studion. Bortsett från några synthar, percussions och sången såklart så är alla låtar på skivan satta live.

I vilket skede kom ni fram till albumtiteln? Var det något specifikt ögonblick då ni bestämde er för Wastelands?

Ludvig: Det kom vi på efter att vi hade skrivit alla texter, tydligt influerade av alltifrån T.S. Eliot och Karin Boye till mer moderna svenska och engelska författare. I den kontexten har mycket skrivits. Sedan får man tolka ödelandet lite som man vill. Kanske är det en metafor för ens själsliv, eller så kan man tolka det som ett politiskt ödeland. Vi kom på det när alla texter var där, det var ett gemensamt drag – inte riktigt för alla texter men ändå – eftersom det är en såpass vid metafor går den att tillämpa på all lyrik och i viss mån kanske även på soundet.  I alla fall på vissa låtar som är väldigt ödesmättade. Det är aldrig riktigt kargt, men ödesmättat.

Magnus: Vi återkommer till just den här hopplösa känslan av vemod, men det finns ändå någon gnutta av glädje i det. Mer i vissa låtar, mindre i vissa.

Ludvig: I en låt eftersträvade vi att det skulle vara helt hopplöst.

Vilken låt är det?

Magnus: En låt som heter The War, ett kort mellanspel som kommer mot slutet av skivan. Två minuter av ren ångest.

Ludvig: Vår basist Sebbe mådde så himla dåligt när vi skrev den, han blev så ledsen av den. Så när vi lade till lite instrument kollade vi på honom. Om han blev mer upprörd visste vi att vi hade hittat rätt.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Heaven Up Here, Kvalität, Landet, Uppsala, Wastelands, We are the Storm

Ms. Henrik och We Are The Storm till Landet

30 april, 2013 by Jonatan Södergren

wearethestorm

Uppsalabandet We Are The Storm är aktuella med sitt andra album Wastelands som ges ut via nybildade skivbolaget Kvalität den 8 maj. Dessförinnan, fredagen den 3 maj, intar de Landet i Stockholm och klubben Heaven Up Here för vad som skulle kunna kallas en releasefest. Deras storslaget mörka ljudmattor i kombination med vackra synthslingor för tankarna till band som Broder Daniel, Arcade Fire och The Cure. Som förband hittar vi dessutom Ms. Henrik som med sin singel Doing It for the Man fått uppmärksamhet på bloggar världen över.

Landets övervåning, Telefonplan
Fredag 3 maj 20:00-01:00
Entré 80 kr

Mer info finns här:
https://www.facebook.com/events/162013957300988/

Arkiverad under: Musik Taggad som: Heaven Up Here, Landet, Ms. Henrik, We are the Storm

Per Egland spelar på Landet den 23 mars

10 mars, 2013 by Jonatan Södergren

egland

Förutom hans tio år i det redan klassiska bandet Streetwaves är han utbildad kompositör, operasångare, filmmusikmakare – och popgeni. Vart vi har Per Egland, som ifjol gav ut sitt andra soloalbum Allt för sin skuld, är aldrig säkert. Nu beskriver han sig själv som en korsning mellan Alf Robertson och Afghan Whigs, vilket skvallrar om hans socialrealistiska texter och lekfulla förhållningssätt.

Den 23 mars intar han Heaven Up Here på Landet i Stockholm och med sig på scen har han vännen Kicki Halmos från Masquer.

Varför tror du att ni fungerar så bra ihop?

– Svårt. Vi kommer bra överens även om vi inte tycker om exakt samma musik. Visst småbråkar vi ibland, men det är bra. Det är jobbigt om man tycker exakt lika. Vi brukar komma överens till slut, även om jag fick ge mig om en sak på deras skiva som jag ville göra mycket hårdare. Då gick jag omkring och var skitsur i studion en hel dag, berättade han när vi intervjuade honom i vintras.

Heaven Up Here på Landets övervåning
T-Telefonplan
Lördag 23/3 kl. 20:00-01:00
Entré 60 kr

Här kan du se musikvideon till Merkurius brinner:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Landet, Per Egland

Dignan Porch på Landet

23 februari, 2013 by Jonatan Södergren

dignan2

Dignan Porch, Landet
22 februari 2013
Betyg: 4

Joe Walshs soloprojekt har blivit en kvintett. Med nya skivan Nothing Bad Will Ever Happen i bagaget intog Dignan Porch – som är det Brooklyn-baserade skivbolaget Captured Tracks (som även gett ut Mac DeMarco, DIIV och Beach Fossils) enda brittiska band – lilla Landet på Telefonplan i Stockholm. Det var deras andra av sammanlagt tre spelningar på svensk mark.

Deras gitarrdrivna låtar är för det mesta rätt korta, men de lyfts av det desto snyggare användandet av effektpedaler samt de kanske ännu mer imponerande melodierna. Det står liksommed ena foten i lo-fi och andra i shoegaze, samtidigt som de ständigt rör sig bortom någon av dessa genrer. De framför bara vackra, smått psykedeliska och välskrivna låtar helt enkelt.

Picking Up Dust bygger på de jangliga gitarrslingorna och de drivande trummorna medan Sad Shape låter som något Pavement skulle kunna ha stått bakom. Ironiskt nog heter en av låtarna Darkness men med texten ”through the darkness I saw light / it was all I saw” inger den snarare en hoppfull känsla.

Men höjdpunkterna kommer fram emot slutet med Like It Was och fuzziga On a Ride. De spelade bara en halvtimme men nästa gång Dignan Porch kommer till Sverige spelar de garanterat på en större scen – varför inte en klubb i samband med Way Out West i sommar?

Följande låtar spelades:

The Game We Made
Picking Up Dust
Footsteps
Sad Shape
Darkness
Deep Deep Problem
Surge
Like It Was
On a Ride

Arkiverad under: Musik Taggad som: Captured Tracks, Dignan Porch, Heaven Up Here, Landet

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Den blå kaftanen Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Filmrecension: EO

EO Betyg 5 Svensk biopremiär 24 mars … Läs mer om Filmrecension: EO

Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Deportees följer upp hiten ”Lost You For … Läs mer om Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Kebaben på skäret Manus: Alma … Läs mer om Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

The Other Fellow Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Just Animals Betyg 4 Svensk biopremiär 3 … Läs mer om Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Var tog självkänslan vägen? Maia … Läs mer om Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Utopia i Göteborg 31/1 2023 Sedan … Läs mer om Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

The Turn of the Screw Musik: Benjamin … Läs mer om Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Urpremiär för Jens Ohlins ”Quasimodo” 18 … Läs mer om Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in