SXSW

Malmörotade folkpop-duon Solander är aktuella med sitt tredje album Monochromatic Memories som släpps i januari. Första singeln heter All Opportunities och hade premiär på Stereogum tidigare under hösten. I mars åker bandet över till USA där de för andra året ska spela på showcasefestivalen SXSW i Austin. Senast de spelade där var 2012. Kulturbloggen mötte upp duon, som utgörs av Anja Linna och Fredrik Karlsson, på Kulturama i Stockholm i samband med att de spelade in en musikvideo till The Woods Are Gone.

Ni har precis öppnat för Junip på deras Sverigeturné, drog ni några lärdomar av det?

Fredrik: Jag blev väldigt imponerad av Tobias som spelar orglar och synthar. Han höll på med väldigt mycket roliga grejer som jag tror att vi ska ta med oss.

Anja: Vi har inte turnerat så mycket i Sverige och Norden, så det var kul att komma till så fina ställen. Det var nästan slutsålt på varje spelning.

Er nya singel All Opportunities dök nyligen upp på internet. Kan ni berätta lite om hur den låten kom till?

Fredrik: Christian Gabel som är trummis i bob hund har producerat skivan. Man kan säga att den låten var 70% klar när vi gick in i studion, sedan flyttade vi lite delar och förstärkte vissa saker. Det var nog första låten där Anja och jag har känt att vi verkligen har jobbat tillsammans hela vägen. Annars är det ofta så att Anja skriver nästan hela låten så gör jag något på slutet — eller tvärtom — men den här låten var väldigt kollaborativ. Båda jobbade på sitt håll. Anja bodde i Stockholm då, så det var mycket skickande, men det var kul. Jag tror det är därför det blev väldigt bra, så vi ska nog göra så mer i framtiden.

Låten har inslag av exempelvis synhar och cello. Tycker ni att ljudbilden skiljer sig från det ni gjort tidigare?

Anja: Ja det tycker vi och vi tänker att det har mycket att göra med Christian – det var han som tog in synthljuden.

Fredrik: Han släppte en skiva som hette Krater ungefär samtidigt som vi skulle bestämma oss för vem vi skulle ha som producent, då hörde jag en låg som hette Prolog på den skivan. Tanken var väl att försöka få till vårt driv under och sedan addera hans lager som är lite mörkare och tyngre. Så lade vi vårt vanliga, spröda lager med sång och cello på det. I andra låtar har vi låtit honom ta precis det vi gör och förstöra det lite.

Anja: Han har så härliga grejer i studion också, massa olika synthar och gamla reverb.

Fredrik: Till exempel är trummorna körda genom Ace of Bases vocoder, så ifrån första sticket spelar trummorna också ackord. Det ljudet hade jag aldrig hört förut. Det är helt fantastiskt. Han hade vissa grejer där som vi gick igång på.

Det är svårt att genredefiniera All Opportunities, tidigare har det varit lite tydligare folkstuk på låtarna, är det något ni medvetet försökt luckra upp?

Fredrik: Vi är på väg åt något håll där – det kommer nog bli mer popmusik och mindre traditionell folkmusik – men sedan har vi en låt på skivan som låter som Woody Guthrie. Synthar skapar något slags infinit rum, till skillnad från alla andra rum kan de bli helt oändliga. Om du lyssnar med hörlurar på en bra synthproduktion så kan du inte riktigt avgöra var i rummet de befinner sig exakt. Det gillar jag väldigt mycket, så det har vi jobbat med.

Anja: På förra skivan jobbade vi väldigt mycket med att vi hade tre komponenter; det var gitarr, cello och trummor. Det var det vi skulle utgå ifrån. Nu har vi släppt det vilket är jätteskönt. Grunden finns kvar, men vi har större frihet att leka runt det.

Ser ni er själva som ett band eller som en duo?

Fredrik: Just nu är vi en duo, men vi är extremt tätt ihopkopplade med Albin Johansson och Adam Hjertström som spelar med oss såväl live som på skivan.

Anja: Jag tycker man kan säga att vi är ett band. En duo, ett band.

Fredrik: Vi är ett band, men det är Anja och jag som har skrivit alla låtar. Det känns lite som att det där också är en traditionalistisk grej. I sådana fall skulle Beatles också vara en duo eftersom Lennon och McCartney skrev låtarna. Om Albert och Adam fortsätter med oss när vi har spelat skiten av den här skivan kommer vi nog se oss som en kvartett.

Hur skulle ni beskriva Malmö som kreativt epicentrum?

Fredrik: Det är tre minuters gångväg till studion vi spelat in allt, innan det här albumet, i. På samma innegård ligger vårt skivbolag. På samma innegård finns Malmös bästa skivbutik Rundgång. På samma innegård sitter This is Head och jobbar. På samma innegård är 78-Varvsklubben som är en härlig klubb. På samma innegård finns en tatuerare och en konsthall. Det är egentligen en ganska liten del av Malmö, men på något sätt är man i det där hela tiden. Det är några band vi verkligen kan känna oss tajta med.

Anja: Malmö har länge varit ett ställe där mycket är möjligt. Det är billigt att bo och det är billigt att äta, så man kan hålla på med musik eller konst, och nu börjar det ge lite resultat. Man märker av det nationellt att det börjar växa fram en Malmö-scen.

Ni är klara för South by South West för andra gången. Hur gick det till när ni blev inbjudna att spela där igen?

Fredrik: Då ska du nog egentligen fråga vårt skivbolag, men jag tror att det fungerar som så att skivbolag runt om i världen får anmäla de band som de vill ha där, så har de en jury. Sedan får man ett mail som säger ”vi vill jättegärna att ni kommer och spelar här, ni kommer få göra det den här dagen och vi ser jättemycket fram emot det”. Så ringde vår skivbolagsdirektör till oss klockan elva på kvällen och berättade det, sedan kunde jag inte somna förrän klockan fem för att jag blev så jävla glad. Om du håller på med vindsurfing vill du åka till Kalifornien och surfa, om du håller på med musik vill du komma till SXSW och känna av den stämningen.

Anja: Det är som att hela världen är där…

Fredrik: … samtidigt som det är litet. Det är häftigt att man ena kvällen kan se M. Ward spela inför trettio personer för att dagen därpå spela inför 20.000 personer. Ena dagen spelar man på en kyrka, andra dagen på ett frukostställe.

Har ni få reda på vilken lokal ni kommer spela i?

Anja: Nej, det vet vi inte än, men förra året spelade vi i en kyrka vilket passade för oss perfekt. Det var liksom knäpptyst, men det kan vara kul att göra en klubbspelning också.

Fredrik: Förra året gjorde vi fem spelningar på en vecka, så det är rätt intensivt.

Hann ni med att se några andra band senast ni var där?

Fredrik: Det absolut bästa jag såg var ett band från Minneapolis som heter Dark Dark Dark som jag sedan lyssnade på oavbrutet under hela vintern. Sedan såg vi Grimes på ett fullpackat ställe — det var fint — och Built to Spill som var sjukt bra. Efter klockan åtta på kvällen får man bara spela officiella spelningar, så mellan sex och åtta, då börjar det bli rätt mörk och härlig stämning, är det skitmånga band som spelar runtom i staden. Bara man står på gatan kan man höra tio bra band med ena örat och ytterligare tio bra band med det andra.

Anja: Jag tror att vi var så euforiska, det gick inte att ta in, så det ska bli skönt att komma tillbaka nu och jobba lite hårdare. Nu är vi beredda.

Fredrik: Sedan ska vi göra några veckors turné på västkusten.

Albumet heter Monochromatic Memories, kan ni berätta lite om hur titeln växte fram?

Fredrik: En låt var klar redan när vi var i USA senast, den hette Monochromatic Memories och handlade om min farfar som ganska nyligen hade gått bort. Jag lyckades radera någon form av fysisk upplevelse. Trots att han var min närmsta vän blev han ganska snart reducerad till en sådan här monokromatisk bild jag hade på honom. Det är också det där med bilder på gamla människor, på 80-talet hade han väldigt fula skjortor och sådär, men han var otroligt snygg när han var yngre. Jag har några jättefina bilder på honom som jag hängde fast mig väldigt mycket på. Då funderade jag mycket kring hur man skulle kunna göra för att det inte skulle bli så platta minnen. Jag började gräva i hur minnet fungerar, så visade det sig att de flesta får den här sortens långtidsminnen som är konstanta. Så vi tänkte att vi skulle göra en skiva som var monokromatisk på något sätt – det var också ett mål — att den här skivan skulle ha en mer konstant känsla. Sedan gjorde vi en konsert på Inkonst i Malmö för ett år sedan där vi gick igenom hela skivan, vad den handlade om ord-för-ord, vi visade bilder och allting. Det tog drygt två timmar och var mer som en föreläsning än en konsert.

Anja: Det har på något sätt blivit så att låttexterna har handlat väldigt mycket om sådant som har hänt i våra familjer.

Det är intressant att ni tar upp såpass tunga ämnen medan det musikaliskt inte nödvändigtvis känns betungande. Är det en balans ni medvetet försökt eftersträva?

Fredrik: Det är precis det vi försökt göra. Anja är jättebra på det, jag kan bli ganska emo. Om vi inte skulle ha den här balansen skulle det bli svart som fan. Anja brukar säga ”nej, du kan inte sjunga sådär”.

Anja: För min del är live-framträdanden en så stor del av det här projektet — det är så glädjefyllt — så jag tänker att balansen kommer lite från det. Men ibland tror jag att vi kan känna att texter som inte har något allvar i sig kan kännas lite platta.

Fredrik: Men det finns faktiskt en låt på den här skivan som inte är så mörk.

Text och foto: Jonatan Södergren