Dolce

Dolce är en duo från Umeå bestående av Anna Levander på sång och Leopold Nilsson på gitarr. Influerade av bland annat Beach House och Fred Åkerström har de sedan släppet av deras debutsingel, Hand i hand, förra året hyllats av bloggar i såväl Sverige som i utlandet. På torsdag intar de scenen på Folkteatern i Göteborg som del av Way Out West. Via Skype passade vi dessförinnan på att prata lite med bandets ena hälft, Leopold Nilsson.  

På torsdag spelar ni på Way Out West. Vad har ni för relation till festivalen? Har ni själva varit där som besökare tidigare?

– Jag har varit där tre eller fyra gånger. Det är en av mina favoritfestivaler. Av allt jag har varit på så är det alltid Way Out West som har bäst line-up. Jag har också sett några av mina bästa spelningar där. James Blake 2013 är nog en av de bästa jag sett, definitivt topp-3.

Vad kan en förvänta sig av er spelning?

– Vi kommer spela med hela vårt band. Ibland spelar bara jag och Anna, men nu är det ett helt band på fem personer, så det är ett lite köttigare sound. Det kommer bli lite mer maxade versioner av alla låtar. Så kommer vi spela någon ny grej.

Hur lärde du och Anna känna varandra och vad fick er att bilda Dolce?

– Jag hade ett annat band, eller jag har det fortfarande — det heter JumJum och är också baserat här i Umeå. Hur det började var att vi behövde lite sång, jag hade hört talats om Anna så jag kontaktade henne. Så sågs vi en dag och spelade in den där grejen, då var det som att vi klickade när vi pratade om musik. När du börjar lägga referenser över hur du vill att det ska låta, jag är ganska säker på att vi nämnde Beach House, då var det som att vi klickade. Sedan testade vi att göra en egen låt och efter ett tag kändes det logiskt att göra det till ett projekt.

Hur skulle ni själva beskriva Dolce?

– Det är lite knepigt, för mig är det när mina favoritinfluenser kan mötas. När du kan känna lite av Paris och lite av Norrland i en låt så är jag nöjd. Jag vet att vi har sagt det förut: Vi gillar när det känns som en röd stuga med vita knutar på en karibisk strand. När du inte riktigt kan avgöra om det är glatt eller ledsamt.

Sedan släppet av Hand i hand förra året har ni skrivit låtar på både svenska och engelska. Vad tycker ni blir skillnaden de olika språken emellan?

– Det är framförallt Anna som skriver texterna, men eftersom vi båda är ganska bekväma i det bestämde ganska tidigt att det skulle kännas begränsande att inte få göra saker på engelska. Då bestämde vi att om det dyker upp något på engelska, då kör vi. Skillnaden tycker jag är att det på svenska blir lite skörare, medan engelska kan bli filmiskt och svulstigt. Det är ett mer filmiskt språk. Med svenska tycker jag att det är enklare att komma närmre en kärna.

Skulle ni även kunna tänka er att sjunga på något annat språk, typ franska?

– Om det skulle dyka upp någon tanke som var fett så absolut, men jag tror inte någon av oss är tillräckligt bra på något annat språk. Jag kan lite franska och det skulle vara jävligt coolt att göra något, problemet är att jag inte tror att det skulle bli så fett. Då skulle jag behöva ta hjälp av någon annan. Så det är väl ingenting vi planerar, men om det skulle dyka upp något som kändes roligt så skulle jag absolut vara pepp på att göra det.

Varifrån brukar inspiration komma när ni skriver musik?

– Från början lyssnade vi på väldigt mycket äldre svensk musik. Typ Fred Åkerström, Britt Bergström och Monica Zetterlund. När vi släppte Hand i hand, vår första låt, lyssnade vi väldigt mycket på ljudbilden i Jag ger dig min morgon. Vi hämtar väldigt mycket därifrån, men även från nyare musik. Jag lyssnar mycket på elektronisk musik från 00- och 10-talet medan Anna är inne på Mac DeMarco. Jag tror man hämtar olika saker från olika platser, från Mac DeMarco pratar vi mycket om hans gitarrljud och skeva synthar. Beach House har vi också lyssnat på och jag tror det märks rätt tydligt, deras produktioner och melodier är väldigt inspirerande. Så vi hämtar nog olika saker från olika platser.

Jag valde er på förhand att välja ut några låtar eller album som influerat ert sound. Ett av era val var just Jag ger dig min morgon. På vilket sätt talar den till er?

– Om man kan nå någon slags fulländning i musik så tycker jag att den kommer väldigt, väldigt nära. Texten och melodin smälter samman så perfekt. Sedan hur de har producerat det, det kommer in stråkar mot slutet som förstärker. Om jag någon gång skulle skriva en låt som är en femtedel så bra som den låten skulle jag känna mig nöjd.

Ni valde även albumet Oracular Spectacular av MGMT.

– Det albumet kom 2007 och jag lyssnade väldigt mycket på det när jag gick i gymnasiet. Det är ett melankoliskt album. Nostalgiskt. Det var någonting med deras sound, deras attityd och den melankoliska känslan som jag fastnade för. Det är nog den skivan jag har lyssnat allra mest på. Vissa låtar, som Kids och Time to Pretend, fick mycket uppmärksamhet men det finns fler guldkorn på skivan, till exempel en låt som heter Pieces of What. Det är så extremt tydliga känslor på det albumet.

Nästa låt ni valde är Get Free var Major Lazer.

– Det är en av mina absoluta favoritlåtar. Det är någonting med den låten, det är så svårt att sätta ord på saker som är så bra på det sättet. Det är lite konstig produktion, sången är ganska skrikig, det är som att de har dragit ner kvalitén på det. Sedan är det en xylofon eller en gungande liten synth i bakgrunden. Det är någonting med den som också fångar det här melankoliska. Den är hoppfull men supersorglig på samma gång, och det är väl där någonstans som jag tycker det blir intressant — när man kan ställa sig precis på gränsen mellan de två stämningarna.

Till sist valde ni låten Pursuit of Happiness av Kid Cudi, MGMT och Ratatat.

– Det känns som att jag upprepar mig litegrann. Det är just melankolin. För mig är det den känslan som bäst summerar livet, att allting kan vara otroligt sorgligt samtidigt som det är väldigt vackert. Det är den känslan jag letar efter när jag gör musik.