Gustaf Montelius har tidigare släppt musik under namnet The Fiery Piano. Tillsammans med Andreas Sandberg (trummor), Kristoffer Byström (bas) och det senaste tillskottet, gitarristen Johan Harrius, utgör han nu Stockholmskvartetten Magic Potion som först dök upp i bloggosfären med Deep Web tidigare i år; en somrig slackerpopdänga som förde tankarna till såväl Mac DeMarcos svajiga gitarrer som Real Estates bekymmerslösa atmosfärer. De är nu aktuella med sin debut-EP, Melt, och en fullängdare släpps på PNKSLM senare i höst. Kulturbloggen mötte upp dem i samband med deras spelning på Parklifefestivalen i Sundbyberg.
Vad förde er fyra samman och vad fick er att bilda det här bandet ihop?
Gustaf: Alla kände varandra lite. Bandet startade efter att vi hade hittat en gammal rullbandare ganska billigt på Blocket. De brukar vara svindyra. Vi köpte en men den trasig, så vi tejpade ihop den och höll tummarna för att den skulle fungera. Där började bandet. I någon sorts känsla av att släppa på all petighet och bara samlas och ha så kul man kan ha ihop runt musik. Spela in på rullband för att testa det — och det har varit skitkul faktiskt.
Andreas: Vi började spela in från början, första gången vi gick till repan så spelade vi in en låt. Så det var någon hajp, kolla hur det kändes att spela in på det här rullbandet. Det var ju väldigt kul, så fortsatte vi göra det.
Gustaf: Man blir så begränsad. Vi har åtta kanaler att tillgå och en är trasig. Så vi har sju kanaler att spela in på. Då blir det att man samlas, någon har en idé, man går in i replokalen och bara: “Vad ska vi göra av detta?” Alla kommer med idéer, så spelar vi in. Så låter det svajigt. Det har blivit något slags gött ljud som vi har enats om att vi tycker är bra.
Jämfört med artister som bara sitter vid en dator och vrider runt på en mus, skulle ni säga att den här begränsningen att bara ha sju kanaler att spela in på har medfört en ökad kreativitet?
Gustaf: Det är inte så att vi är motståndare till elektronikens framgång i samhället. Framför allt är det en kul grej att alla är i rummet samtidigt när man ska spela in, istället för att sitta själv vid en dator och klippa ihop allt.
Kristoffer: Det kanske inte ökar kreativiteten, du tvingas ha ett lite annorlunda förhållningssätt till det bara. Det är någon grundtanke vi har, att försöka simplifiera, inte hålla på och älta i tagningar.
Andreas: Om vi skulle spela in digitalt skulle vi kunna sitta och spela in massa pålägg, låten skulle kunna förändras i oändlighet. Det är så skönt att när man är klar med en låt, då är den klar. Det befriar oss från massa ångest.
Gustaf: Verkligen, min erfarenhet är att du alltid hinner bli trött på låtarna eftersom du suttit med dem så länge. Det blir du fortfarande, men lite mindre. Då kan du upprätthålla någon slags glädje, istället för att släppa låtar som skrevs förra året. Vi är på en helt annan plats nu, vi har utvecklats åt det här hållet.
Många har beskrivit Melt EP som somrig, vad var ni själva ute efter när ni spelade in den?
Andreas: Jag tror inte det finns något koncept, snarare är det en dokumentation av vad vi har gjort i replokalen. Det finns inget tema.
Gustaf: Nej, det är inte speciellt högtravande.
Kristoffer: I allmänhet känns det som att folk vill tro att det är något utstuderat över alla projekt, men det har mer blivit som det har blivit. Någon har kommit med en idé som vi har byggt vidare på.
Den första låten på EP:n har titeln 1995. Är ni själva influerade av musiken från 90-talet? Pavement till exempel…
Gustaf: Vi är väl fans av Pavement, absolut. Men vi har inte tänkt att det här ska bli Pavement. Vi är födda runt 1989, så vi är egentligen lite för unga för att kunna ha tagit del av 90-talseran på riktigt. 90-talet för mig är typ barnprogram.
Kristoffer: Man hade inte jättebra koll på indiescenen. Den var över när vi började bli medvetna. Sedan har vi upptäckt den på senare år.
Gustaf: Den här enkelheten i musiken — på ett sätt är vi sjukt otrendiga på så sätt att vi inte försöker vara så perfekta i allting — det kan man tänka om 90-talet också. Pavement till exempel, det är lite skevt. Det kanske är en sångtagning. Det är inga superstämda gitarrer.
Johan: Men det är inte som att vi försöker låta som några speciella band från 90-talet. Det blir var det blir. Sedan råkar vi ha en massa gemensamma influenser varav en del är från 90-taler. En del är från nutiden och en del är från innan 90-talet.
Andreas: Jag tycker egentligen det är roligare att snappa upp saker som kom långt tidigare men har varit viktiga för banden som höll på under 90-talet.
Gustaf: Det är outtalat. Om vi haft gemensamma influenser som vi tagit till Magic Potion så har det varit band med en själ; Pavement har en själ som vissa band inte har. Då kanske det är det man försöker ta till Magic Potion också.
Hur går det till när ni skriver låtar? Har ni låtidéer innan ni möts upp eller brukar ni jamma fram saker tillsammans?
Gustaf: Någon har en idé så får vi utgå från den. Vi försöker repa mycket. Det är verkligen bandkänslan; att vi ses och bygger något ihop. Det är fint eftersom senast jag gjorde hela bandgrejen var när jag var liten och då slutade det i kaos.
Andreas: När någon kommer med idéer är vi ofta ganska kritiska till de idéerna. De förändras ofta väldigt mycket när vi sätter tänderna i dem.
Hur ser ett typsikt rep ut?
Gustaf: Folköl. Vi söker spons, det kan du skriva! Vi söker spons på trefemmor Tingsryd.
Ni har en låt som heter Booored som också har en musikvideo. Var det ni själva som animerade den?
Gustaf: Vi har massa viral pics som vi kan bli stämda för. Det var sjukt många bilder som behövdes hamras in för att det skulle fylla refrängerna.
Andreas: Gustaf animerade och vi satte ihop det tillsammans.
Gustaf: Det var så jävla mycket jobb för så lite payback.
Andreas: Vi gjorde allting på datorn, sedan brände vi ut det på dvd och spelade över det på VHS. Det var så jäkla svårt att få till det eftersom det byter format varje gång du ändrar medium. Du måste göra det en gång, se hur det blir på VHS:en och sedan anpassa dimensionerna på allting efter det. Det tog sjukt lång tid.
Gustaf: Alltså den videon, det är så sjukt mycket jobb bakom den. Allt är ritat för hand eller handplockat från internet. Det var ingenting som gjorde sig självt.
Fanns det någon tanke bakom bilderna ni valde? Det är ju bland annat en bild från när Zidane skallar Chiellini under VM-finalen i fotboll 2006.
Andreas: Jag kommer ihåg när jag sökte på det. Det var väldigt medvetet, jag tror jag till och med fick gå in på Google Translate och kolla hur man säger “skalla” på engelska. Det är massa interna grejer också, det är många bilder på en vän till oss som har en väldig speciell plats i bandet. Dimman heter han. Det är han som spelas bas på Deep Web-videon, gör en tutorial där. Han kommer alltid ha en plats i bandet.
Gustaf: Men det är inte så viktigt vilka bilder det är, det är snarare att det är massor av bilder. Man klickar runt på massa bilder för att man är uttråkad.
Tycker ni att vi blir mer uttråkade nu när vi har tillgång till så mycket med internet?
Kristoffer: Gränsen har väl förflyttats, den mängd information som finns. Människan har bara förflyttat den gränsen och måste anpassa sig till informationsflödet som finns. Det har blivit en vana. Valbarhet är en stor vana som vi egentligen kanske inte är så bra på att handskas med. På det sättet tror jag att vi har blivit uttråkade. Det har tekniken och internet hjälpt till att förstärka på något sätt. Valbarhetens förbannelse.
Upplever ni att det är någon skillnad på oss och folk i våra föräldrars generation?
Gustaf: Vi har ändå vuxit upp med att internet kom in i livet. Det kostade pengar att gå in på internet. Du kunde inte vara så mycket på internet, du var utomhus. Du hade ett ganska långt attention span, det har krympt. Men det är torftigt att gå in med åsikten att det här är dåligt för det leder säkert till massa andra bra saker. Ett klick iväg från värdefull fakta. Det är som ett mynt som har två sidor.
