Ett kaxigt punkband, en norsk multitalang och en jojkande, energisk same. Petter Stjernstedt recenserar höjdpunkterna på årets Umeå Open.
Dolores Haze
Betyg: 4
Mäktiga Dolores Haze spelar på Black box-scenen på Väven, för femtioelfte gången i Umeå. Stockholmsbandets förkärlek till Björkarnas stad går inte att ta miste på. De kallar Umeå för sitt andra hem. ”De är här vi har alla våra vänner, här vi utfört våra bästa konserter.” Detta är inget undantag. Dolores Haze ger sitt allt och plöjer fram likt en bulldozer. Eliminerar allt som kommer i deras väg. Dessa drygt tjugoåriga tjejer spelar hård, smutsig punkrock med tydliga släktdrag till Le Tigre, Bikini Kill och Sonic Youth.
Ikväll bjuds på örhängen ifrån senaste plattan The Haze is Forever såsom The Garden, men också en finfin Jesus and Mary Chain-cover på The Living End och en gammal goding från förr I Did Not Kill Sam från 2012. Kvartetten övertygar. Stackars Lollo har brutit tummen men kämpar på bra ändå vid sin gitarr. Denna kämparglöd och fuck you attityd har tagit och kommer fortsätta att ta dem långt. Deras trasiga garagerock med politiskt laddade texter om orättvisor och festande gör sig bra live. Som första band känns det lovande inför en festival där de kvinnliga talangerna dominerar.
Susanne Sundfør
Betyg: 4
Festivalens stora dragplåster är utan tvekan den norska multitalangen Susanne Sundfør. Hon äntrar scenen till den bombastiska Star Wars-musiken, som får sätta tonläge för hela konserten. Susanne iklädd en japansk kimono och silverglansiga spandex-byxor framför med självklarhet sin fina kompott av 80-tals pastich, disco och electropop. Med en röst lika skör som Kate Bush och ett låtregister som förtjänar klassikerstatus ser förutsättningarna goda ut för ett starkt framträdande.
Inramningen är snygg. Den neongröna belysningen, som laserstrålar pekandes neråt ifrån himlen, skapar en hotfull och kuslig stämning. Och den hårda basen vibrerar så att hela Idun-golvet skakar. Domedagskänslan håller i sig och förstärks med låten Paradise där en kraftfull orgel dånar i bakgrunden.
Det en stark, men förutsägbar konsert. Susanne sjunger främst låtar ifrån sönderhyllade Ten Love Songs såsom Kamikaze, Fade Away och Silencer. Jag hade önskat höra fler låtar ifrån förr, då jag är nyfiken på att få se en annan mindre direkt och mörkare Susanne. Nya låten Sound of War uppfyller kriteriet. Den har en mörkare dräkt och presenteras med meningen ”Medan vi väntar på fascisterna.” Som helhet är konserten välbalanserad där både lugna och mer fartfyllda bitar får ta plats och i centrum ser vi en artist som äger scenen.
Maxida Märak och Systraskap
Betyg: 3
Maxida Märak, känd som artisten som har ”morderniserat” den lappländska jojken och uppkäftigt ifrågasatt samernas låga status i samhället. Och Systraskap, den kraftfulla electropopduon som tagit indie-Sverige med storm. Jag kunde aldrig föutspå den kombon. Men nu när de står där på scen mitt framför mig känns samarbetet som givet – Systraskap med sin feministiska och lekfulla electropop och Maxida med sin arga och kraftfulla hip hop. Tillsammans borde de kunna utföra stordåd.
Märak är välformulerd och spottar ut sig träffande slagord om patriarkala företeelser som provocerar och upprör. Som bevis på hennes kompromisslöshet kunde vi i veckan läsa om hur hon och hennes syster vägrade att ta emot Jan Myrdals Robespiere-pris med motiveringen att Myrdal är en homofob. På scen används och omvandlas denna vrede mot hatet till energi. Amandas trumpet- och hårda trumspel och Sabinas bas-lir tillför en djupare och mer nyanserad ljudbild. Men i slutändan är det Märak som får alla blickar. Det är synd då jag tror samarbetet skulle kunna mynnat ut i något nytt, fräscht och kreativt. Tänkt dig Systraskapets Let’s Start a Revolution med jojk och en kaxig, rapande Märak som driver på verserna. Nu är det Märak som är namnet festivalen valt att lyfta fram. Dessvärre håller inte hennes begränsade låtrepertoar för en hel konsert.
Trion avslutar årets Umeå Open, en festival som höll hög nivå men som hade få om inga verkligt mästerliga akter.
Text: Petter Stjernstedt