Peanut Butter, Wales-kvintetten Joanna Gruesomes andra fullängdare, följer upp 2013 års Weird Sister och är ett av vårens mest medryckande album. Det pendlar friskt mellan jangligt sockersöta gitarrmelodier och aggressiva punkskrik, och på ett charmigt sätt låter det hela tiden som att bandet spelar lite för snabbt. För Kulturbloggen berättar bandets låtskrivare, Owen Williams, om att blanda in politik i sin musik och varför det är viktigt att håna den maskulina rockkulturen.
Om ni ser tillbaka på Weird Sister, vad lärde ni er under hela den processen? Hur har ni utvecklats som band sedan dess, och vad tycker ni själva om albumet såhär i efterhand när ni har haft tid att reflektera över det?
– Det var en rätt konstig process, faktiskt. När vi spelade in skivan var vi helt okända utanför vårt community. Vi hade spelat ett tag och var ganska bekväma med det. Så det var surrealistiskt och ögonöppnande att konfronteras med uppmärksamhet och exponering i en bransch vi aldrig var särskilt intresserade av. Jag tror det har lärt oss värdet av att välja att arbeta med människor vi litar på. När det gäller själva albumet – jag ser det som ett gäng låtar jag skrev för några år sedan, varav de flesta inte riktigt stämmer överens med vad jag är intresserad av för tillfället. Men jag gillar fortfarande några låtar, och jag tycker vi lyckades etablera flera av bandets nyckelegenskaper – poplåtar mot soniskt våld, hardcore mot jangle.
Har ni en tydligare idé av vad Joanna Gruesome är för band nu?
– Sedan första albumet har jag tänkt betydligt mer på exakt vad det är jag vill åstadkomma med bandet. Vi har försökt etablera en modell där den melodiska sången och den typiska rockbandsdynamiken är motorn, medan de dissontanta aspekterna – harcorepunken och de skrikiga partierna – tillåts surra omkring och avvika. Och det känns som att vårt sinne för humor; vår arbetsmoral och hur vi går tillväga; förkastandet av det megatajta, professionella soundet är essentiella ingredienser. Jag tror vi alla är medvetna om det nu, och således kan experimentera med hur vi långt vi kan driva den här modellen.
Jämfört med Weird Sister så känns det som att ni nu hoppar ännu mer mellan melodiska och aggressiva partier. Vad var ni soundmässigt ute efter när ni började skriva låtarna för det här albumet?
– Jag hade flera nya brittiska garage- och harcoreband i åtanke, speciellt när det gäller trummorna. Jag hade Broadcast i åtanke och jag lyssnade en hel del på 70-talspowerpop, låtskrivare som Jackson Browne och 60-talsgirl groups vilket jag tror smög sig in melodiskt. Gitarrmässigt hade jag Thin Lizzy i åtanke. Jag lyssnade massa på min kompis band Trust Fund. Band som Slum of Legs, Woolf, Perfect Pussy och Hysterics – jag försöker bara ha allt det där i åtanke samtidigt som jag försöker göra något som känns unikt för oss.
Ni verkar ha en hel del influenser, jag antar att ni lätt kunde ha gått ännu mer mot hardcorepunken. Var det en ambition att fortfarande hålla låtarna så poporienterade?
– Det tror jag aldrig kommer förändras. Med det här bandet tror jag poplåtarna är hjärtat, och det är den aspekten som intresserar mig mest.
Är låtskrivandet en kollaborativ process, eller jobbar ni på låt- och textidéer på egen hand innan ni visar upp dem för resten av bandet?
– Jag tillbringar större delen av min tid åt att försöka skriva melodin, jag antar att det är det som involverar mest hantverk och omsorg. När jag väl har kommit så långt försöker jag hitta luckor eller sprickor som jag kan fylla med dissonans eller skrik, men det är inte som att jag försöker forcera in det med en kofot. Slutligen tar jag det till George som redigerar det och lägger till sin gitarrsektion, innan jag lär ut det till resten av bandet.
Du har sagt att det nya albumet är ett försök att håna maskulin rock. Kan du berätta om några av de sätt som ni förlöjligar manlighet på?
– Jag tror bara att jag menade att vi tyckte att det skulle vara kul att lägga till lite pompösa, korkade gitarrsolon. Det är viktigt, i synnerhet i en genre med ett såpass macho arv som hardcorepunk, att du gör saker som försöker kompensera den bullshiten. Vi brukar inte vara så intresserade av att göra det superdirekt med våra texter, de tenderar i regel att vara surrealistiska, men jag gillar att lägga till vissa ord som går emot heteronormen i vanlig, straight rock. Mer direkt försöker vi motverka det i hur vi opererar som band och vilka vi spelar för.
Är det en ambition att förvandla bandet till en röst för att uttrycka större samhälleliga eller politiska budskap?
– Det är det, åtminstone i den mening att vi vill vara hänsynsfulla i hur vi verkar och försöker engagera oss politiskt med det lilla inflytande vi har på alla sätt vi kan. Eftersom det är jag som skriver låtarna – och jag skulle avsky att vara en röst för någon vars upplevelser jag haft förmånen att undvika – så skulle jag från ett textmässigt perspektiv säga nej. Men utifrån våra handlingar, definitivt. Du skulle nog få ett bättre svar om du frågade någon av kvinnorna som spelar eller har spelat i bandet.
Är det viktigt att blanda in politik i musik?
– Det är viktigt att blanda in politik i alla aspekter av livet; hur du behandlar och interagerar med människor och så vidare. För oss är det viktigt att hålla fast vid vår etik när vi fattar bandbeslut, jag tror det kan vara bra att ta upp politiska ämnen i sin musik, men för oss är det mycket mer meningsfullt att fokusera på våra handlingar. Om du bestämmer dig för att signa till ett majorbolag, även om det ändå verkar som en katastrofal idé, ogiltigförklarar du alla politiska element. Men även i DIY-scener finns det opolitiska inslag hos många band vilket ofta är ett resultat av privilegium.
Ni har återigen haft MJ från Hookworms som producent. Hur kom det sig att ni valde att arbeta med honom igen, och vilket inflytande hade hans produktion på albumet? Skulle ni kunna tänka er att producera ett album själva i framtiden?
– Vi är bara bekvämma med honom helt enkelt. Han är vår vän, så vi kan argumentera med honom och han gör alltid ett bra jobb. Vi skulle definitivt överväga att spela in ett album på egen hand om vi bara lärde oss hur.
I sommar spelar ni på Roskildefestivalen i Danmark. Vad kan vi förvänta oss?
– Jag har ingen aning om vad ni kan förvänta er av det. Terror förmodligen. Jag gillar att spela live, det är min favoritaspekt – när allt går bra och vi serveras bröd med hummus — men det får mig också att bli nervös och behöva kissa massa.
På tal om feminism, du har antagligen sett de här festivalaffischerna där de tagit bort alla manliga akter för att visa hur få kvinnliga artister det är i programmen. Vad tror du behövs göras för att göra festivalerna mer jämställda?
– De festivalerna verkar till stor del bygga på bullshit ändå, men jag tror att arrangörerna måste få in det i sina huvuden att ett mer jämställt synsätt i bokningen både är nödvändigt och viktigt. Och hela den här ursäkten: ”Åh, vi vill bara ha de bästa banden oavsett kön,” är nonsens eftersom du kan hitta massor av bra, helt lämpliga band som utgjörs av kvinnor om du bara anstränger dig!