Daniel Bachmann är Ryley Walkers turnésupport och bäste kompis. Den här natten är de båda även sängkompisar, då ett missförstånd lett till att man måste dela hotellrum på ett fullbokat Scandic Grand Central i Stockholm. Bachmann och Walker förbereder sig för spelning genom att svinga några glas i hotellobbyn och samtidigt bedyra sin uppskattning för det svenska folkets yttre. De berättar hur de tidigare på dagen besökte en restaurang på Södermalm med idel vackra människor och tydligen även ett stycke vacker hund. Bachmann gör en svepande gest med handen över lobbyns alla soffgrupper som för att omgivningen talar sitt tydliga språk. När Walker strax därpå gått en sväng till baren och återvänder med ett nytt glas i handen kan jag inte hålla mig och frågar skämtsamt: ”Är det en Primrose Green?”, alltså titeln på hans nysläppta andra album döpt efter en drink han och hans polare hittade på i tonåren. Han ler snett och svarar: ”Jag borde fråga om de kan göra en sådan! Men nej, det är whisky och ginger ale.”
Halvtimmen dessförinnan har jag suttit i ett konferensrum – bisarrt och ironiskt som det kan låta med tanke på hans åsikter om ”korporativt skit” – och intervjuat den tolvsträngade akustiska gitarrens nye fantom. Ett ämne jag (nästan) undvek var alla referenser till hans andliga förfäder: Tim Buckley, John Martyn, Nick Drake med flera. Tydligaste beviset på hur uppenbart han förvaltar deras arv kommer också när han i slutet av kvällen gör sin spelning och en man och en kvinna på några och de sextio med något vått i ögonen står längst fram och nickar med i Walkers nötande mantran så att de gråa hästsvansarna vajar i samma hypnotiska rytm.
Du verkar göra väldigt många intervjuer. Är det viktigt för dig att vara tillgänglig för alla?
– Ja, många ber mig och det är helt okej för mig att göra det, för jag är ett stort fan av musikjournalistik så jag tycker det är intressant att bidra. Kan jag försöker jag. Jag gillar att prata musik, helt enkelt.
Vad är ditt första musikminne?
– Jag minns hur min mamma körde omkring i Illinois och vi lyssnade på AM radio där vi hörde en massa gammal musik, gammal soul. Vi är ingen stor musikfamilj, men jag minns hur jag som barn hörde Otis Redding. I skolan slog jag sedan upp hans namn i ett musiklexikon.
Varför valde du att spela gitarr?
– Jag tyckte det var coolt. Först ville jag spela trummor, men en vän gav mig en gitarr, så jag hade tur och behövde inte spara ihop till den. Han behövde den inte längre, så i princip övertog jag en gitarr som någon annan ville slänga och gjorde den istället till något värdefullt.
Ofta betraktas du som något av en gitarrvirtuos, och man kan föreställa sig hur du aldrig umgicks med vänner och istället satt hemma och tränade…
– Nej, jag hängde alltid med mina kompisar. Egentligen tycker jag att jag borde ha övat mer om jag ska vara ärlig. När jag kom hem efter skolan blev jag alltid hög och satt och övade. Det fanns alltid tid för kompisarna men gitarren kom i första hand. Jag övar fortfarande mycket, jag gör det hela tiden.
Spelar du några andra instrument?
– Nej. Jag är värdelös.
Du nämnde trummor, men det blev aldrig något av?
– Nej, jag är en jävla usel trummis. Världens sämsta. Jag har inte talang för någonting annat.
Med tanke på att du spelade i flera punkband när du var yngre, önskar du ibland att du kunde gå ut på scen och bara spela Ramones-aktiga treackordlåtar istället för din vanliga repertoar?
– Visst. Jag menar jag gillar vad jag gör nu, men energin i punk har alltid inspirerat mig, dess direkthet. Det vore skitkul att vara i ett punkband nu, så om någon behöver en gitarrist ställer jag upp. Den musiken är verkligen spännande och jag tycker den energin går igen i det jag gör nu.
Punk handlade alltid om att gå emot etablissemanget och mittfåran, och på sätt och vis är det vad du gör nu genom att spela jazzig folkrock. Känner du så också?
– Jag är för allt som utmanar konventionerna, all musik som är emot etablissemanget. Allt som vänder ryggen mot korporativt skit. Inte så att jag gillar dålig musik, men all musik som gör folk obekväma.
Vad är det värsta någon någonsin har sagt om din musik?
– Inte så att jag sitter och googlar eller så, men fulla typer kommer ibland fram och säger “Du suger!”. Man kan inte göra alla glada, liksom… Men inget alltför elakt.
Har du någonsin blivit ombedd att dra åt helvete?
– Oh ja, speciellt i USA. Bara idioter till fyllskallar nere i Södern, men aldrig här borta.
Som utövare av den här sortens retrofolkrock måste du ha sett jämförelserna med Tim Buckley, John Martyn och alla andra komma?
– Ja, jag är ett stort fan av deras musik. Speciellt den sättningen med ståbas, elgitarr, keyboards och vibrafon. Alla de är stora influenser, en stor utgångspunkt. Själv tycker jag att mycket jag gör är annorlunda, men visst, det är som sagt en stor utgångspunkt och jämförelserna helt väntade. Om du låter som en annan artist i dagens tider har du liksom ditt på det torra. Om du låter som Bach eller Mozart är det bara en tradition som förs vidare, men du rör dig alltid framåt.
Du är en stadsbo i grunden, men som kontrast är skivomslaget väldigt lantligt. Varför valde du att göra det så?
– Jag bor i stan, men att vara utomhus är något jag alltid alltid drömmer om. Lustigt nog togs fotona till omslaget inne i Chicago i ett naturreservat, en fredad plats i stan som inte är full av sopor och skräp. Man kan inte tro det med tanke på att Chicago är en riktigt skitig stad. Jag vet att den framstår som lantlig med sitt bildspråk utomhus, men det är en ändå en skiva från stan. Chicago är så tätbebyggt och tätbefolkat med fem miljoner invånare där, men det här är en plats som känns rymlig och ”friluftig”. Det är i Garfield Park, en riktigt, riktigt vacker plats.
Inspirerades du av andra album när du gjorde omslaget?
– Absolut. Det är ett hopkok av skivomslag jag tycker om. Jag tror jag vill att det ska åldras väl, som att en ring nöts synligt runt det. Jag gillar att köpa skivor och den tanken införlivades i mitt album, antar jag.
Så här i digitala tider får man ibland för sig att skivomslag inte är så viktiga, men det är väl ändå fortfarande viktigt att ha något slags varumärke som sätter avtryck?
– Album är viktiga för mig, för jag släpper inga singlar. Att ha en bild och att kunna hålla det i sina händer är riktigt viktigt för mig personligen.
Sweet Satisfaction är helt klart en av årets bästa låtar. Kan du berätta lite om hur den kom till?
– Tack för det. Jag skrev den mitt i vintern i ett öde Chicago förra året, det blir verkligen kallt där, långt under noll och en meter snö, så det är farligt att gå ut. Den känns som en desperat låt, som från en nedsupen poet. Man tar sju, åtta drinkar och tror plötsligt att man är en poet och kan nå in i en kvinnas hjärta med en dikt. Därifrån kommer låten. En full poet som lutar sig mot väggen. Vi var tvungna att klippa ner låten, för ursprungligen var den typ femton minuter lång. Kanske är den något för boxen om tjugo år! Jag själv gillar den versionen bättre men skivbolaget tyckte inte det fanns utrymme på skivan. Vi fick klippa ner jammandet i slutet. Det pågick i en evighet, fast på ett bra sätt. Jag tycker den blev rätt cool med stråkarna och den delen som låter som Terry Riley.
Vilken låt önskar du att du hade skrivit?
– Wow, det är en jättesvår fråga. Ingenting alltför obskyrt. Kanske en låt som Anne Briggs Go Your Way. Det är min favoritlåt genom alla tider, den är väldigt personlig. Eller kanske en Tim Hardin-låt.
Nuförtiden kämpar alla för att kunna leva ett drägligt liv, och vissa kanske går till överdrift i jakten på framgång. Har du någonsin känt att du måste ljuga för att få karriären dit du vill?
– Nej, jag är brutalt ärlig, men inte så att jag är elak eller så. Jag har haft turen att ha bra folk omkring mig som vill jobba med mig. Jag bryr mig inte så mycket om sånt, jag vill bara göra skivor och låter andra jag känner sköta snacket. Det finns ingen anledning att hamna i en position där jag måste ljuga, jag vill inte det. Och vad är ett drägligt liv egentligen? Jag har valt att sova på en soffa hemma i Chicago för att jag gillar det. Turnerandet är mitt liv, jag lever för att få komma till Stockholm och varsomhelst långt hemifrån. Jag trivs med det.
Har du varit musiker på heltid länge?
– Nej. Jag hade ett jobb till ungefär ett år sedan.
Vad jobbade du med?
– Jag satt i telefon hela dagarna framför en dator och sålde golfklubbor.
Sålde golfklubbor?
– Ja, det var som en nätshop för golf, ett slags magasin dit folk ringde in för att beställa golfklubbor. Det var lite som att läsa ett manus på en kundtjänst. Men jag har haft många jobb. Diskare, trädgårdsarbetare, byggjobb, allt.
Spelar du golf?
– Nej. Herregud, nej! Du skulle aldrig stöta på mig på en golfbana.
Precis innan vi satte oss ner för att prata svepte du ett glas whisky. Är alkohol en bra katalysator för kreativiteten eller är den mer hämmande?
– Tja, det är definitivt inte bra för en. Jag vet inte, jag tar gärna ett glas. Det håller mig på fötter, får mig att må bra.
Hittills har ditt nya album Primrose Green fått en hel del positiv kritik, vilket måste vara smickrande. Påverkas du av sådant?
– Det är ju trevligt, men kanske inte smickrande eller så. Folk kommer fram på spelningarna, särskilt i England, och säger att de läst om mig i Uncut. Men du vet, det sitter tio personer på ett kontor i London och skickar ut mejl om albumet hela dagarna, så jag hyllar dem, det är deras förtjänst. Mycket handlar om deras hårda arbete, men självklart uppskattar jag kritiken, det är jättekul.
Har tillvaron blivit mer hektisk sedan förhandssnacket om albumet satte igång?
– Ja, jag turnerar mycket mer. Förut bokade jag mina spelningar själv, satt och mejlade en massa, men nu kommer det av sig självt vilket är skönt. Jag säger alltid ja till allting, jag försöker vara ett bra exempel på hårt arbete, särskilt som jag kommer från den bakgrunden. När jag är hemma för länge blir jag galen.
Vad ägnar du dig åt när du inte är ute på turné?
– Spelar mycket gitarr och försöker skriva ny musik. Ränner runt på stan, umgås med min flickvän och försöker att inte bara sitta och häcka för mycket.
Tröttnar du aldrig på musik?
– Tja, vissa dagar är tuffare än andra, men du vet, min pappa kliver upp klockan fem varje morgon för att tillverka bildelar. Jag gör hellre det här, jag får komma till Stockholm. Det är arbete, vet du. Hårt arbete.
Ja, det har ju inte ens gått ett år sedan ditt första album släpptes, vilket är ett bevis för det antar jag. Har du ytterligare ett album på gång inom det kommande året?
– Inget är inspelat ännu, jag tror att jag går in i studion i juni någon gång när jag är hemma några veckor. Det borde förhoppningsvis komma ut vid den här tiden nästa år. Allt handlar alltid om nästa album.
Du har låtarna?
– Ja, jag har låtarna. Fortfarande behöver några saker fixas till, men jag har alla idéerna klara. Förhoppningsvis är det ute om ett år så att jag kan åka ut på turné igen. Jag menar, den här skivan är bra, men den har inte potential nog för att jag ska kunna turnera med den i två år, så stor är den inte. Om allt går bra hoppas jag kunna göra släpp efter släpp så att jag kan fortsätta.
Jag vet att du har övat mycket gitarr för att hela tiden bli bättre. Var det svårt i början att spela fingerstyle och sjunga samtidigt?
– Nej, det var aldrig något problem. Inte som B.B. King som bara kan göra en sak i sänder. Mer bara att bli bättre på och tryggare med att sjunga. Jag tycker inte att jag har den bästa rösten, men när jag började var den bara som en svag muskel. Den finns där, jag har väl lite av en naturlig röst. Den fanns redan där, men jag behövde jobba lite med den. Om du hade sett mig live för ett år sedan skulle du märka skillnad, det gör i alla fall jag. Att bli bättre på att sjunga var utmaningen.
Har du någonsin känt att dina låtar kunde sjungas av någon annan?
– Jag skulle älska det, men jag tror dock inte att den traditionen längre existerar. Som Judee Sill när hon skrev Lady-O åt The Turtles, det skulle jag älska, jag önskar att det fortfarande var så men jag kan definitivt inte se hur någon knackade på hos mig för att få en låt. Jag skulle gärna göra det, däremot, vara sångare och låtskrivare som Randy Newman eller någon.
På tal om Randy Newman, kan du tänka dig att göra filmmusik?
– Ja, för fan! Återigen ser jag inte att den möjligheten skulle dyka upp, men visst. Som ett band som Popol Vuh, det tyska krautrockbandet på sjuttiotalet, de gjorde coola skivor som var filmsoundtrack. Till och med Neil Young gör fantastiska soundtrack. Så det kan jag helt klart tänka mig, när som helst.
Närmare till hands ligger kanske att låta dina låtar användas i TV-serier?
– Ja, för fasen, så länge det inte handlar om att stödja republikanarslen i USA. Så länge jag kan stå bakom det och så länge det inte är finansierat av högervridna idioter.
Är du intresserad av politik?
– Jag är nog ganska öppet liberal, antar jag. Jag gillar verkligen Skandinavien, ni ockuperar inte andra länder. Socialism och progressiv politik i USA gillar jag också. Jag tillhör en grupp människor i USA som tycker så, särskilt yngre personer som jag själv.
