• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scandic Grand Central

Ryley Walker: ”Till och med hunden var snygg!”

1 maj, 2015 by Redaktionen

ryley

Daniel Bachmann är Ryley Walkers turnésupport och bäste kompis. Den här natten är de båda även sängkompisar, då ett missförstånd lett till att man måste dela hotellrum på ett fullbokat Scandic Grand Central i Stockholm. Bachmann och Walker förbereder sig för spelning genom att svinga några glas i hotellobbyn och samtidigt bedyra sin uppskattning för det svenska folkets yttre. De berättar hur de tidigare på dagen besökte en restaurang på Södermalm med idel vackra människor och tydligen även ett stycke vacker hund. Bachmann gör en svepande gest med handen över lobbyns alla soffgrupper som för att omgivningen talar sitt tydliga språk. När Walker strax därpå gått en sväng till baren och återvänder med ett nytt glas i handen kan jag inte hålla mig och frågar skämtsamt: ”Är det en Primrose Green?”, alltså titeln på hans nysläppta andra album döpt efter en drink han och hans polare hittade på i tonåren. Han ler snett och svarar: ”Jag borde fråga om de kan göra en sådan! Men nej, det är whisky och ginger ale.”

Halvtimmen dessförinnan har jag suttit i ett konferensrum – bisarrt och ironiskt som det kan låta med tanke på hans åsikter om ”korporativt skit” – och intervjuat den tolvsträngade akustiska gitarrens nye fantom. Ett ämne jag (nästan) undvek var alla referenser till hans andliga förfäder: Tim Buckley, John Martyn, Nick Drake med flera. Tydligaste beviset på hur uppenbart han förvaltar deras arv kommer också när han i slutet av kvällen gör sin spelning och en man och en kvinna på några och de sextio med något vått i ögonen står längst fram och nickar med i Walkers nötande mantran så att de gråa hästsvansarna vajar i samma hypnotiska rytm.

Du verkar göra väldigt många intervjuer. Är det viktigt för dig att vara tillgänglig för alla?

– Ja, många ber mig och det är helt okej för mig att göra det, för jag är ett stort fan av musikjournalistik så jag tycker det är intressant att bidra. Kan jag försöker jag. Jag gillar att prata musik, helt enkelt.

Vad är ditt första musikminne?

– Jag minns hur min mamma körde omkring i Illinois och vi lyssnade på AM radio där vi hörde en massa gammal musik, gammal soul. Vi är ingen stor musikfamilj, men jag minns hur jag som barn hörde Otis Redding. I skolan slog jag sedan upp hans namn i ett musiklexikon.

Varför valde du att spela gitarr?

– Jag tyckte det var coolt. Först ville jag spela trummor, men en vän gav mig en gitarr, så jag hade tur och behövde inte spara ihop till den. Han behövde den inte längre, så i princip övertog jag en gitarr som någon annan ville slänga och gjorde den istället till något värdefullt.

Ofta betraktas du som något av en gitarrvirtuos, och man kan föreställa sig hur du aldrig umgicks med vänner och istället satt hemma och tränade…

– Nej, jag hängde alltid med mina kompisar. Egentligen tycker jag att jag borde ha övat mer om jag ska vara ärlig. När jag kom hem efter skolan blev jag alltid hög och satt och övade. Det fanns alltid tid för kompisarna men gitarren kom i första hand. Jag övar fortfarande mycket, jag gör det hela tiden.

Spelar du några andra instrument?

– Nej. Jag är värdelös.

Du nämnde trummor, men det blev aldrig något av?

– Nej, jag är en jävla usel trummis. Världens sämsta. Jag har inte talang för någonting annat.

Med tanke på att du spelade i flera punkband när du var yngre, önskar du ibland att du kunde gå ut på scen och bara spela Ramones-aktiga treackordlåtar istället för din vanliga repertoar?

– Visst. Jag menar jag gillar vad jag gör nu, men energin i punk har alltid inspirerat mig, dess direkthet. Det vore skitkul att vara i ett punkband nu, så om någon behöver en gitarrist ställer jag upp. Den musiken är verkligen spännande och jag tycker den energin går igen i det jag gör nu.

Punk handlade alltid om att gå emot etablissemanget och mittfåran, och på sätt och vis är det vad du gör nu genom att spela jazzig folkrock. Känner du så också?

– Jag är för allt som utmanar konventionerna, all musik som är emot etablissemanget. Allt som vänder ryggen mot korporativt skit. Inte så att jag gillar dålig musik, men all musik som gör folk obekväma.

Vad är det värsta någon någonsin har sagt om din musik?

– Inte så att jag sitter och googlar eller så, men fulla typer kommer ibland fram och säger “Du suger!”. Man kan inte göra alla glada, liksom… Men inget alltför elakt.

Har du någonsin blivit ombedd att dra åt helvete?

– Oh ja, speciellt i USA. Bara idioter till fyllskallar nere i Södern, men aldrig här borta.

Som utövare av den här sortens retrofolkrock måste du ha sett jämförelserna med Tim Buckley, John Martyn och alla andra komma?

– Ja, jag är ett stort fan av deras musik. Speciellt den sättningen med ståbas, elgitarr, keyboards och vibrafon. Alla de är stora influenser, en stor utgångspunkt. Själv tycker jag att mycket jag gör är annorlunda, men visst, det är som sagt en stor utgångspunkt och jämförelserna helt väntade. Om du låter som en annan artist i dagens tider har du liksom ditt på det torra. Om du låter som Bach eller Mozart är det bara en tradition som förs vidare, men du rör dig alltid framåt.

Du är en stadsbo i grunden, men som kontrast är skivomslaget väldigt lantligt. Varför valde du att göra det så?

– Jag bor i stan, men att vara utomhus är något jag alltid alltid drömmer om. Lustigt nog togs fotona till omslaget inne i Chicago i ett naturreservat, en fredad plats i stan som inte är full av sopor och skräp. Man kan inte tro det med tanke på att Chicago är en riktigt skitig stad. Jag vet att den framstår som lantlig med sitt bildspråk utomhus, men det är en ändå en skiva från stan. Chicago är så tätbebyggt och tätbefolkat med fem miljoner invånare där, men det här är en plats som känns rymlig och ”friluftig”. Det är i Garfield Park, en riktigt, riktigt vacker plats.

Inspirerades du av andra album när du gjorde omslaget?

– Absolut. Det är ett hopkok av skivomslag jag tycker om. Jag tror jag vill att det ska åldras väl, som att en ring nöts synligt runt det. Jag gillar att köpa skivor och den tanken införlivades i mitt album, antar jag.

Så här i digitala tider får man ibland för sig att skivomslag inte är så viktiga, men det är väl ändå fortfarande viktigt att ha något slags varumärke som sätter avtryck?

– Album är viktiga för mig, för jag släpper inga singlar. Att ha en bild och att kunna hålla det i sina händer är riktigt viktigt för mig personligen.

Sweet Satisfaction är helt klart en av årets bästa låtar. Kan du berätta lite om hur den kom till?

– Tack för det. Jag skrev den mitt i vintern i ett öde Chicago förra året, det blir verkligen kallt där, långt under noll och en meter snö, så det är farligt att gå ut. Den känns som en desperat låt, som från en nedsupen poet. Man tar sju, åtta drinkar och tror plötsligt att man är en poet och kan nå in i en kvinnas hjärta med en dikt. Därifrån kommer låten. En full poet som lutar sig mot väggen. Vi var tvungna att klippa ner låten, för ursprungligen var den typ femton minuter lång. Kanske är den något för boxen om tjugo år! Jag själv gillar den versionen bättre men skivbolaget tyckte inte det fanns utrymme på skivan. Vi fick klippa ner jammandet i slutet. Det pågick i en evighet, fast på ett bra sätt. Jag tycker den blev rätt cool med stråkarna och den delen som låter som Terry Riley.

Vilken låt önskar du att du hade skrivit?

– Wow, det är en jättesvår fråga. Ingenting alltför obskyrt. Kanske en låt som Anne Briggs Go Your Way. Det är min favoritlåt genom alla tider, den är väldigt personlig. Eller kanske en Tim Hardin-låt.

Nuförtiden kämpar alla för att kunna leva ett drägligt liv, och vissa kanske går till överdrift i jakten på framgång. Har du någonsin känt att du måste ljuga för att få karriären dit du vill?

– Nej, jag är brutalt ärlig, men inte så att jag är elak eller så. Jag har haft turen att ha bra folk omkring mig som vill jobba med mig. Jag bryr mig inte så mycket om sånt, jag vill bara göra skivor och låter andra jag känner sköta snacket. Det finns ingen anledning att hamna i en position där jag måste ljuga, jag vill inte det. Och vad är ett drägligt liv egentligen? Jag har valt att sova på en soffa hemma i Chicago för att jag gillar det. Turnerandet är mitt liv, jag lever för att få komma till Stockholm och varsomhelst långt hemifrån. Jag trivs med det.

Har du varit musiker på heltid länge?

– Nej. Jag hade ett jobb till ungefär ett år sedan.

Vad jobbade du med?

– Jag satt i telefon hela dagarna framför en dator och sålde golfklubbor.

Sålde golfklubbor?

– Ja, det var som en nätshop för golf, ett slags magasin dit folk ringde in för att beställa golfklubbor. Det var lite som att läsa ett manus på en kundtjänst. Men jag har haft många jobb. Diskare, trädgårdsarbetare, byggjobb, allt.

Spelar du golf?

– Nej. Herregud, nej! Du skulle aldrig stöta på mig på en golfbana.

Precis innan vi satte oss ner för att prata svepte du ett glas whisky. Är alkohol en bra katalysator för kreativiteten eller är den mer hämmande?

– Tja, det är definitivt inte bra för en. Jag vet inte, jag tar gärna ett glas. Det håller mig på fötter, får mig att må bra.

Hittills har ditt nya album Primrose Green fått en hel del positiv kritik, vilket måste vara smickrande. Påverkas du av sådant?

– Det är ju trevligt, men kanske inte smickrande eller så. Folk kommer fram på spelningarna, särskilt i England, och säger att de läst om mig i Uncut. Men du vet, det sitter tio personer på ett kontor i London och skickar ut mejl om albumet hela dagarna, så jag hyllar dem, det är deras förtjänst. Mycket handlar om deras hårda arbete, men självklart uppskattar jag kritiken, det är jättekul.

Har tillvaron blivit mer hektisk sedan förhandssnacket om albumet satte igång?

– Ja, jag turnerar mycket mer. Förut bokade jag mina spelningar själv, satt och mejlade en massa, men nu kommer det av sig självt vilket är skönt. Jag säger alltid ja till allting, jag försöker vara ett bra exempel på hårt arbete, särskilt som jag kommer från den bakgrunden. När jag är hemma för länge blir jag galen.

Vad ägnar du dig åt när du inte är ute på turné?

– Spelar mycket gitarr och försöker skriva ny musik. Ränner runt på stan, umgås med min flickvän och försöker att inte bara sitta och häcka för mycket.

Tröttnar du aldrig på musik?

– Tja, vissa dagar är tuffare än andra, men du vet, min pappa kliver upp klockan fem varje morgon för att tillverka bildelar. Jag gör hellre det här, jag får komma till Stockholm. Det är arbete, vet du. Hårt arbete.

Ja, det har ju inte ens gått ett år sedan ditt första album släpptes, vilket är ett bevis för det antar jag. Har du ytterligare ett album på gång inom det kommande året?

– Inget är inspelat ännu, jag tror att jag går in i studion i juni någon gång när jag är hemma några veckor. Det borde förhoppningsvis komma ut vid den här tiden nästa år. Allt handlar alltid om nästa album.

Du har låtarna?

– Ja, jag har låtarna. Fortfarande behöver några saker fixas till, men jag har alla idéerna klara. Förhoppningsvis är det ute om ett år så att jag kan åka ut på turné igen. Jag menar, den här skivan är bra, men den har inte potential nog för att jag ska kunna turnera med den i två år, så stor är den inte. Om allt går bra hoppas jag kunna göra släpp efter släpp så att jag kan fortsätta.

Jag vet att du har övat mycket gitarr för att hela tiden bli bättre. Var det svårt i början att spela fingerstyle och sjunga samtidigt?

– Nej, det var aldrig något problem. Inte som B.B. King som bara kan göra en sak i sänder. Mer bara att bli bättre på och tryggare med att sjunga. Jag tycker inte att jag har den bästa rösten, men när jag började var den bara som en svag muskel. Den finns där, jag har väl lite av en naturlig röst. Den fanns redan där, men jag behövde jobba lite med den. Om du hade sett mig live för ett år sedan skulle du märka skillnad, det gör i alla fall jag. Att bli bättre på att sjunga var utmaningen.

Har du någonsin känt att dina låtar kunde sjungas av någon annan?

– Jag skulle älska det, men jag tror dock inte att den traditionen längre existerar. Som Judee Sill när hon skrev Lady-O åt The Turtles, det skulle jag älska, jag önskar att det fortfarande var så men jag kan definitivt inte se hur någon knackade på hos mig för att få en låt. Jag skulle gärna göra det, däremot, vara sångare och låtskrivare som Randy Newman eller någon.

På tal om Randy Newman, kan du tänka dig att göra filmmusik?

– Ja, för fan! Återigen ser jag inte att den möjligheten skulle dyka upp, men visst. Som ett band som Popol Vuh, det tyska krautrockbandet på sjuttiotalet, de gjorde coola skivor som var filmsoundtrack. Till och med Neil Young gör fantastiska soundtrack. Så det kan jag helt klart tänka mig, när som helst.

Närmare till hands ligger kanske att låta dina låtar användas i TV-serier?

– Ja, för fasen, så länge det inte handlar om att stödja republikanarslen i USA. Så länge jag kan stå bakom det och så länge det inte är finansierat av högervridna idioter.

Är du intresserad av politik?

– Jag är nog ganska öppet liberal, antar jag. Jag gillar verkligen Skandinavien, ni ockuperar inte andra länder. Socialism och progressiv politik i USA gillar jag också. Jag tillhör en grupp människor i USA som tycker så, särskilt yngre personer som jag själv.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Primrose Green, Ryley Walker, Scandic Grand Central

My Brightest Diamond: ”Idag är låttexter mindre viktiga än vad de var för tio år sedan”

22 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

MBD

Shara Worden är inte den som räds att göra det oväntade. Under namnet My Brightest Diamond har den skolade operasångerskan ända sedan debuten 2006 tänjt på gränserna för vad hon kan göra med sin akrobatiska röst. This is My Hand, hennes fjärde och mest rytmiska album hittills, släpptes tidigare i höstas.

”När jag började skriva låtar till This is My Hand tänkte jag på hur musikindustrin har förändrats så mycket,” berättar hon när jag möter upp henne i logen på Scandic Grand Central där hon ska spela senare på kvällen. ”Hur vi upplever album är så annorlunda från när jag började skriva musik. Det fick mig att börja fundera på musikens värde; antingen ur ett monetärt perspektiv eller vad det betyder för mänskligheten. Det ledde mig in på böcker som Robert Graves White Goddess, som handlar om hur engelska poeter använde sånger för att dölja hemliga meddelanden från kungen. Mycket ordlekar. Sedan läste jag Daniel Levitins The World in Six Songs som analyserar människans historia och argumenterar för att alla låtar kan delas upp i sex kategorier: religion, kärlek, krig, vänskap, sorgsna och informativa låtar.”

Vad tror du den här förändringen beror på?

”Formatet! Så enkelt är det. Du får inte med texterna längre. När du köpte en CD för tio år sedan var det första du gjorde att läsa texthäftet. Du söp in varje detalj; vem spelade vad, vart spelades det in och vem var med i tackorden. Jag minns alla som varit med i tackorden på vissa album jag älskat. Sedan jag flyttade till New York har jag fått träffa en del av dem och tänkt ’jaha, det är så den personen ser ut’. Vi har inte längre samma relation till text. Idag är låttexter mindre viktiga än vad de var för tio år sedan.”

”Sedan funderade jag över musikens funktion i samhället. Här har vi alla samlats för att uppleva en konsert, kanske är det dagens version av en stam? Om vi så bara tillhör stammen för en natt. Så jag gjorde en lista över hur vi kan delta: vi skulle lyssna på en schaman, vi skulle sjunga och dansa och vi skulle klappa händerna tillsammans.”

Återspeglas gemenskapen även i musiken?

”Både ja och nej. Det är en kör, en grupp på tio sångare som sjunger de delar på albumet det är meningen att publiken ska kunna lära sig. Sedan är det handklappningar som är ämnade för publiken att delta i. Och gruppdans. Vi spelade in en instruktionsvideo till Pressure. Om folk vill så kan de se på videon och lära sig dansen innan de kommer till spelningen. Så på sätt och vis: ja. Men Pressure är egentligen den enda låten du kan lära dig hemma. Musikaliskt är flera av låtarna på albumet så komplicerade att de till och med är svåra för mig att framföra. Så det är inte folk- eller punkmusik i den mån att de är lätta att lära sig, men jag vill fortfarande att folk ska kunna delta på något plan.”

”Den tredje komponenten som utgör grunden för albumet är musikkårer. I USA finns de överallt, i varje high school, så jag tyckte det var en passande symbol för något många amerikaner kan känna igen sig i. Tänk om folk kunde plocka fram sina dammiga tromboner från garderoben och ta med dem till konserterna? Det är en utopi.”

Var det någonting som fick dig att byta riktning medan du arbetade med albumet?

”Jag skrev om hälften av låtarna. Jag har aldrig skrivit om så många låtar tidigare som jag skrev om för det här albumet. Kanske berodde det på att låtarna skrevs mer kollaborativt och mer utifrån beats än tidigare. Vanligtvis sitter jag på mitt rum och skriver en låt på alltifrån fem minuter till tio-tolv timmar, sedan är den klar. Jag brukar inte gå tillbaka och ändra saker. Men den här gången, när vi nästan var klara, kände jag att låtarna inte var tillräckligt bra. Inte tillräckligt personliga, inte tillräckligt sårbara. Så det slutade med att jag skrev om nästan hälften av melodierna och i vissa fall även texterna.”

Är den mer rytmisk än de föregående?

”Absolut, startpunkten var rytm. De andra albumen har varit mer drivna av berättandet eller harmonierna. Jag har haft olika intentioner för varje album. Den här handlar om rytm.”

På albumet är det en låt som heter I’m not the Bad Guy. Hör den ihop med The Good and the Bad Guy från ditt debutalbum?

”Ja! Föreställningen att en person antingen är helt god eller helt ond stämmer inte. Vi har alla kapacitet till att älska och hata. Att skapa och förgöra. Men ja, det är ett svar på den låten.”

Genom åren har du samarbetat med flera andra artister. Som musiker, vad har du lärt dig från de här samarbetena?

”Jag skulle säga att det jag tagit med mig från samarbetena tenderar att inte ha så mycket att göra med musik. I slutändan handlar My Brightest Diamond om de som är med i bandet och vad jag tagit med mig från samarbetena har snarare att göra med frågan: ”hur påverkar framförandet det du vill skriva?”. Visst kanske du tar med dig några idéer på arrangemang, men inte alls så mycket som man skulle kunna tro. Det finns verktyg du kan lära dig från andra människor, men i slutändan kan du bara skriva utifrån dig själv.”

Musikaliskt kommer du från både en klassisk och en popbakgrund, och båda dessa världar vävs samman i ditt musicerande. Finns det någon gräns mellan klassisk musik och pop?

”Nej.”

Men angriper du musiken annorlunda om du vill att den ska passa in i den klassiska världen?

”Ja, jag skrev till exempel en barockopera. Musiken är fortfarande melodisk, men strukturen bygger på en text — libretton — och därför skiljer det sig från pop som oftast har en vers-refräng-uppbyggnad. Musiken är melodisk för örat men texten dikterade formen. För mig är det mindre pop eftersom pop generellt brukar vara mer repetitivt. Men det är helt och hållet subjektivt. Du kan lyssna på Queen, Led Zeppelin eller annan musik från 70- och 80-talet som är experimentell och inte har någonting att göra med den typsika popformen. Det har mer med synsätt att göra.”

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: My Brightest Diamond, Pressure, Scandic Grand Central, This is My Hand

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Passenger Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Axel Sondén & … Läs mer om Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, … Läs mer om Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Miroirs nr 3 - En båt på oceanen Betyg … Läs mer om Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Lunds universitet satsar på teater – nu … Läs mer om Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

Viktor Norën och Björn Dixgård sjunger … Läs mer om Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

Star Wars: The Mandalorian and Grogu … Läs mer om Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

Manus & regi: Vera Berzak … Läs mer om Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

Brassaï – Paris hemliga … Läs mer om Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

Förbluffande nivå på samspel och jazziga låtar – Pianomusik för basister med och av Den hårt arbetande basisten

Den hårt arbetande … Läs mer om Förbluffande nivå på samspel och jazziga låtar – Pianomusik för basister med och av Den hårt arbetande basisten

Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

Sebastian Murphy och Svenska … Läs mer om Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

Olikartad koreografi i ett gästspel att minnas – MiR Dance Company på Storan

12/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Olikartad koreografi i ett gästspel att minnas – MiR Dance Company på Storan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in