Shara Worden är inte den som räds att göra det oväntade. Under namnet My Brightest Diamond har den skolade operasångerskan ända sedan debuten 2006 tänjt på gränserna för vad hon kan göra med sin akrobatiska röst. This is My Hand, hennes fjärde och mest rytmiska album hittills, släpptes tidigare i höstas.
”När jag började skriva låtar till This is My Hand tänkte jag på hur musikindustrin har förändrats så mycket,” berättar hon när jag möter upp henne i logen på Scandic Grand Central där hon ska spela senare på kvällen. ”Hur vi upplever album är så annorlunda från när jag började skriva musik. Det fick mig att börja fundera på musikens värde; antingen ur ett monetärt perspektiv eller vad det betyder för mänskligheten. Det ledde mig in på böcker som Robert Graves White Goddess, som handlar om hur engelska poeter använde sånger för att dölja hemliga meddelanden från kungen. Mycket ordlekar. Sedan läste jag Daniel Levitins The World in Six Songs som analyserar människans historia och argumenterar för att alla låtar kan delas upp i sex kategorier: religion, kärlek, krig, vänskap, sorgsna och informativa låtar.”
Vad tror du den här förändringen beror på?
”Formatet! Så enkelt är det. Du får inte med texterna längre. När du köpte en CD för tio år sedan var det första du gjorde att läsa texthäftet. Du söp in varje detalj; vem spelade vad, vart spelades det in och vem var med i tackorden. Jag minns alla som varit med i tackorden på vissa album jag älskat. Sedan jag flyttade till New York har jag fått träffa en del av dem och tänkt ’jaha, det är så den personen ser ut’. Vi har inte längre samma relation till text. Idag är låttexter mindre viktiga än vad de var för tio år sedan.”
”Sedan funderade jag över musikens funktion i samhället. Här har vi alla samlats för att uppleva en konsert, kanske är det dagens version av en stam? Om vi så bara tillhör stammen för en natt. Så jag gjorde en lista över hur vi kan delta: vi skulle lyssna på en schaman, vi skulle sjunga och dansa och vi skulle klappa händerna tillsammans.”
Återspeglas gemenskapen även i musiken?
”Både ja och nej. Det är en kör, en grupp på tio sångare som sjunger de delar på albumet det är meningen att publiken ska kunna lära sig. Sedan är det handklappningar som är ämnade för publiken att delta i. Och gruppdans. Vi spelade in en instruktionsvideo till Pressure. Om folk vill så kan de se på videon och lära sig dansen innan de kommer till spelningen. Så på sätt och vis: ja. Men Pressure är egentligen den enda låten du kan lära dig hemma. Musikaliskt är flera av låtarna på albumet så komplicerade att de till och med är svåra för mig att framföra. Så det är inte folk- eller punkmusik i den mån att de är lätta att lära sig, men jag vill fortfarande att folk ska kunna delta på något plan.”
”Den tredje komponenten som utgör grunden för albumet är musikkårer. I USA finns de överallt, i varje high school, så jag tyckte det var en passande symbol för något många amerikaner kan känna igen sig i. Tänk om folk kunde plocka fram sina dammiga tromboner från garderoben och ta med dem till konserterna? Det är en utopi.”
Var det någonting som fick dig att byta riktning medan du arbetade med albumet?
”Jag skrev om hälften av låtarna. Jag har aldrig skrivit om så många låtar tidigare som jag skrev om för det här albumet. Kanske berodde det på att låtarna skrevs mer kollaborativt och mer utifrån beats än tidigare. Vanligtvis sitter jag på mitt rum och skriver en låt på alltifrån fem minuter till tio-tolv timmar, sedan är den klar. Jag brukar inte gå tillbaka och ändra saker. Men den här gången, när vi nästan var klara, kände jag att låtarna inte var tillräckligt bra. Inte tillräckligt personliga, inte tillräckligt sårbara. Så det slutade med att jag skrev om nästan hälften av melodierna och i vissa fall även texterna.”
Är den mer rytmisk än de föregående?
”Absolut, startpunkten var rytm. De andra albumen har varit mer drivna av berättandet eller harmonierna. Jag har haft olika intentioner för varje album. Den här handlar om rytm.”
På albumet är det en låt som heter I’m not the Bad Guy. Hör den ihop med The Good and the Bad Guy från ditt debutalbum?
”Ja! Föreställningen att en person antingen är helt god eller helt ond stämmer inte. Vi har alla kapacitet till att älska och hata. Att skapa och förgöra. Men ja, det är ett svar på den låten.”
Genom åren har du samarbetat med flera andra artister. Som musiker, vad har du lärt dig från de här samarbetena?
”Jag skulle säga att det jag tagit med mig från samarbetena tenderar att inte ha så mycket att göra med musik. I slutändan handlar My Brightest Diamond om de som är med i bandet och vad jag tagit med mig från samarbetena har snarare att göra med frågan: ”hur påverkar framförandet det du vill skriva?”. Visst kanske du tar med dig några idéer på arrangemang, men inte alls så mycket som man skulle kunna tro. Det finns verktyg du kan lära dig från andra människor, men i slutändan kan du bara skriva utifrån dig själv.”
Musikaliskt kommer du från både en klassisk och en popbakgrund, och båda dessa världar vävs samman i ditt musicerande. Finns det någon gräns mellan klassisk musik och pop?
”Nej.”
Men angriper du musiken annorlunda om du vill att den ska passa in i den klassiska världen?
”Ja, jag skrev till exempel en barockopera. Musiken är fortfarande melodisk, men strukturen bygger på en text — libretton — och därför skiljer det sig från pop som oftast har en vers-refräng-uppbyggnad. Musiken är melodisk för örat men texten dikterade formen. För mig är det mindre pop eftersom pop generellt brukar vara mer repetitivt. Men det är helt och hållet subjektivt. Du kan lyssna på Queen, Led Zeppelin eller annan musik från 70- och 80-talet som är experimentell och inte har någonting att göra med den typsika popformen. Det har mer med synsätt att göra.”