Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterrecension: Stadsvandring i Ronneby anno 1658 under en hårdför försvenskningsprocess..

by

(Ronneby anno 1658 och årtionden därefter – Ronneby folkteaters stadsvandring 2025 – foto: Visit Ronneby)

Betyg: 4

PREMIÄR
Tisdag den 24 juni kl. 18.00 samling utanför Turistinformationen, Ronneby Torg
Vandringen tar cirka en och en halvtimme.
Guide: Anneli Vik, tisdagen den 22 juli guidar Urban Jönsson.

ÖVRIGA DATUM
Tisdagar: 24/6, 1/7, 8/7, 15/7, 22/7, 29/7, 5/8, 12/8. (eventuellt en extra vandring den 19/8)

Tid: kl. 18.00
Antal platser per vandring: 60 personer

Igår kväll den 24e juni, var det premiär för årets dramatiserade stadsvandringar av Ronneby folkteater. Startpunkten var inte som tidigare års sommarkvällar på Torget i Ronneby, utan vid den vackert nymålade byggnaden där Turistinformation sitter och årets dramatiserade stadsvandring fokuserar man på det historisk dramatiska året 1658 och decennierna därefter. För då skedde det så pass påtagliga och pådyvlade förändringar i vardagen, som än i dessa dagar ligger i bakgrunden.

Stadsvandringen sker under en tid när svenskarna bl a erövrade Blekinge och inledde en hårdför försvenskningsprocess. Det kom definitivt att märkas i Ronneby, staden vid åkröken. Ta t ex när prästerna plötsligt skulle predika på svenska, och liturgin var inte som under dansktiden. Eftersom kyrkan vid den här tiden var något alla bara skulle gå till om söndagarna, kom nyordningen i gudtjänstfirandet att bli svårsmält för invånarna i handelsstaden nästintill mitt i Blekinge.

Men det kom inte att bara stanna vid det, följderna för Ronnebyborna när svenske kungen Karl XI 1679 grundade en ny stad på en ö i skärgården drygt tre mil österut blev ännu bistrare än förändringar i hur kyrkans predikan kom att innebära. Det var bra skådespelarinsatser från Folkteaterns emsemble och man kan tydligt förstå hur militär erövring av landområden så brutalt slår mot civilbefolkningen i årtionden efteråt. Tiden läker alla sår, nja kanske det. Rekommenderar att man följer med på Ronneby folkteaters stadsvandring anno 2025.

Anmärkningsvärt avspänd elegans när oftast softa standards delikat tolkas på duo – At Home med Champian Fulton & Klas Lindquist

by

Champian Fulton & Klas Lindquist

At Home

4

Inspelad hos Turtle Bay Records i New York (hemma hos Scott Asen), inspelning, mix och mastring: Michael Perez-Cisneros

Producent: Scott Asen

Turtle Bay Records

Releasedatum: 2/5 2025

Som jazzskribent känner jag väl till Klas Lindquist, den 50-årige altsaxofonisten och klarinettisten ursprungligen från Mölndal som är en mästare på swing och dessutom behärskar bebop-språket och är en fena på att backa upp vokalister. Hört honom live ett tvåsiffrigt antal gånger i långlivade Stockholm Swing All Stars, med den Nonet han leder och ett flertal andra konstellationer, smågrupper och storband. Han har varit solist på över fyrtio album och släppt en handfull skivor i eget namn. Härom året gav jag i en utförlig recension högsta betyg till senaste plattan med Klas Lindquist Nonet, vilket påtagligt gladde honom. Fick efter konsert i Stenhammarsalen hans Handle With Care där namnkunnig kvartett musicerar. Har lyssnat på gåvan ett par gånger med behållning utan att det resulterade i recension. Ska flikas in att lusten att lyssna på min ständigt ökande skivsamling avtagit, vilket fått konsekvenser för högarna av recensions-cd:s. Trist att man varje gång numera måste kämpa för att ta sig ur tillståndet av skrivkramp. Prestationskrav och tendensen att grotta ner sig i fakta underlättar inte precis.

Vill nu försöka anstränga mig efter att ha absorberat ett charmerande avskalat sound på At Home som innehåller nio standards plus ett original. Klas konverserar som väntat på altsax och klarinett med sin musikaliska partner sittandes vid pianot. I och med att den tio år yngre Champian Fulton från Oklahoma är en alldeles utmärkt interpret kan man jämföra med en stjärna som Diana Krall. Likheter finns, men exempelvis stämmorna skiljer sig åt då det märks att Fulton låtit sig influeras av svarta förebilder, så som Dinah Washington, Nat King Cole samt Sarah Vaughan. Hon är produktiv, har sedan 2007 släppt nitton album som ledare.

Kan vara värt att nämna att prisade kvinnan som undervisat på bland annat Lincoln Center samarbetat med trumslagaren Jimmy Cobb och mjukt spelande saxofonisten Scott Hamilton (framträder påfallande ofta i Sverige), två framstående musiker jag hört live. Vad beträffar pianistens inspirationskällor framhävs tungviktare som Monk och Art Tatum jämte storheter som ligger närmare hennes spel. Enligt uppgift finns i sådan förteckning Red Garland, Wynton Kelly och Hampton Hawes. Ska erkänna att jag tidigare bara vagt hört namnet på den sjungande pianisten som på plattan inspelad i två tagningar utanför studio, sömlöst interagerar med Lindquist.

Albumet öppnar med viga utflykter på klarinett vilka får mig att associera till såväl ”Dompan” som i vissa tidlösa fraser till Benny Goodman i en standard från 1934. De understöds lika ledigt av Champian vars ljuva replik i sitt solo indikerar kalibern på samarbetet. Hennes nyanserade vokala reflektioner doftar Dinah Washington. The Very Thought Of You är precis den önskvärda fullträff som sätter standarden. Angående repertoaren noteras att mest frekventa standards med ett par undantag undviks, också att alstren ter sig förunderligt enhetliga fast de inte enbart hämtats från tidiga swing-epoken. Finalen utgörs av en trogen, sofistikerad tolkning av P.S I Love You (G Jenkins/ J Mercer) från samma år som inledande melodi. Hälften av låtarna dateras till 30-talet plus från Broadway-musikal som hade premiär 1924 – Tea For Two. , Lyssnaren ges kött på benen i liner notes skrivna av chefen för Louis Armstrongs Museum och Forskningsinstitut.

Själva inspelningen utgick från intim soaré med litterära förtecken hos skivbolagets grundare där duon medverkade och gjorde bländande avtryck. Föreslogs att musiken borde hamna på skiva, varför Fulton & Lindquist återvände för att återskapa magin. Njuter av det raffinerat sömlösa samspelet, likaså av deras respektive kongeniala solon vilka storartat vårdar traditionen samtidigt som eget temperament skiner igenom. Som troligen framskymtat saknas friktion och spännande övergångar. Har tidigare skrivit att enda invändning möjlig att rikta mot Lindquists magnifika musicerande och komponerande, är att svärta ytterst sällan förekommer. I denna väl valda bukett av standards jämte ett original kan ändå tillkortakommande och sorg anas emellanåt. Endast någon enstaka gång försvinner magin på en imponerande 4+ utgåva. Och lyckligtvis hittar mainstream-utövarna tillbaka till den laddning som fångar in lyssnaren. Har varit viktigt för de ansvariga att uppnå rätt atmosfär, spontant avslappnad sådan. Något man definitivt gått i land med i ett mycket genomarbetat projekt.

Arren har en otrolig verkshöjd. Duon vet precis hur de ska variera sig, disponera noterna och inte minst pauseringar behärskas mästerligt.. Sättningen med två melodiinstrument där Fulton får utvinna bastonerna fungerar utmärkt, även om soundets renons på pulserande rytm skulle kunna ses som en brist. Under vidsträckt konversation höjs aldrig rösten, inga argumenterade utfall görs utan man lyssnar på varandras utsagor, svarar med meningsfulla inlägg vilka härrör från gemensam källa. Till skivans stora förtjänster hör den behagliga oklanderliga sången, vars sublima och emellanåt nära nog uppfordrande uttryck förhöjer värdet väsentligt på varje tolkning. De låter genomgående superbt småsvängiga kryddade med en genuint själfull aura.

Don´t Do That To Me är titeln på en bluesig melodi som tillhör topparna. Den visar sig överraskande vara skriven av duon som sannerligen bevisar att hantverket behärskas, att de är insatta i arvet från Earl Hines och Louis Armstrong vilka finns rikligt representerade. Innerliga balladen får mig att para ihop Bird med Oscar Peterson, som ju samarbetade bland annat på skiva 1952. En kvinnlig vokalist som ackompanjerade sig själv vid flygeln har inkluderats. Syftar på I Was Looking For You av Blossom Dearie (recenserade tribut på Sthlm Jazzfestival härom året).

Finns som antytts en uppsjö av instrumentala höjdpunkter på At Home. I Louis Armstrong-klassikern You Can Depend On Me skriven av bland andra Earl Hines briljerar Klas på altsax och därpå Fulton med sitt ljuvliga anslag på flygeln. Sprudlande samtidigt förunderligt samlad attityd i ett arr med något spetsigare profil. Deras spel på mexikanska älskade boleron Bésame Mucho blir till en perfekt slipad diamant. Att Errol Garner varit en annan förgrundsgestalt för duktig pianist framgår av suveränt solo på My Monday Date komponerad av instrumentkollegan Earl Fatah Hines 1961. Den har tydligen blivit en favorit inom dixieland. Summa Summarum mycket klokt beslut att spela in denna alldeles extraordinära, ledigt flytande konversation i toner som hyllar finessen i mainstream och förstklassigt förvaltar arvet.

Filmrecension: F1® The Movie – sanslös åktur med för övrigt en makabert usel fogmassa

by

F1® The Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Joseph Kosinski

Sportfilmer har sällan kunnat bryta sina berättarmässiga och strukturella trender som kunnat identifieras genom årtionden i filmer som Chariots Of Fire eller den förkastligt dåliga The Blind Side. Det handlar om att övervinna omöjliga odds, att få sitt hårda arbete belönat och att nå drömmen om att vara världsbäst med integriteten i behåll. Att tematik och dramaturgi återkommer i genrer är varken ovanligt eller ens fel, det är snarare en fråga om hur hela paketet iscensätts och presenteras. Motorsport verkar dessutom ha blivit vad boxningsfilmer var för filmindustrin då klassiker som Rocky och Tjuren Från Bronx anlände inom ett spann på fyra år. Vi har sett alltifrån Niki Lauda, striden mellan Ford och Ferrari samt den hiskeliga Gran Turismo.

Därmed finns det ett behov för F1 och regissören Joseph Kosinski att utmärka sig, tydligt demonstrera varför det behövs ytterligare en film som sätter snabba bilar och uppkäftiga förare i centrum. Men att förvänta sig något vidare narrativ från Kosinski är detsamma som att förvänta sig hälsosam mat på en amerikansk snabbmatskedja. Sedan långfilmsdebuten med Tron Legacy har Kosinski tydliggjort sina färdigheter – och icke färdigheter. Kosinski besitter en otrolig känsla för det visuella, han skapar moderna inramningar som gör att hans filmer ter sig närmast futuristiska. Han har också en stark känsla för att presentera teknik och maskiner vad gäller det visuella, det är som att han har en närmast ohälsosam fascination för mekanik.

Men trots mer än ett årtionde i branschen har Kosinski inte lärt sig att addera någon som helst själ eller personlighet till sina filmer. Förutom Top Gun Maverick där Tom Cruise lyckades tillföra lite passion och livsglädje, är Kosinskis filmer lika döda och kalla som en högteknologisk fabrik. Saker som personregi, emotionell intelligens eller ens omsorg för något som kan benämnas som mänskligt finns inte. F1 är tyvärr inget undantag och ännu en gång så är berättartekniken under all kritik. Trots en magisk ensemble med Brad Pitt i spetsen samt Javier Bardem och den lysande Kerry Condon så verkar Kosinski genuint ointresserad av allt som inte är kall teknologi. Pitt klarar sig på sin – ofta underskattade, scennärvaro medan Bardem flänger runt i desperation med en karaktär och ett manuskript så pass tunt att det kan ta sig under en hermetisk tillsluten dörr. Med sig har Kosinski också manusförfattaren Ehren Kruger vars meriter inkluderar ’’grandiosa projekt’’ som ett antal av Michael Bays Transformers-uppföljare och den amerikanska remaken av The Ring. Detta leder till att F1 dras med dialog och patos så pass banalt att man kan fråga sig om en trasig AI skrivit det hela. De sekvenser som är menade att avancera romansen och relationen mellan Pitt och Condon kan redan nu klassas som något av det värsta som skådats, detta då de båda tvingas kämpa med verbal smörja som tangerar att vara hälsofarlig.

Filmens övergripande moral gällande att unga – givetvis av en etnisk minoritet, bör hålla mun och lära sig av alfahannar som besitter de mest tradiga maskulina troper är svidande tondöv i det nuvarande politiska klimatet. Detta förstärker känslan av att Kosinski antingen inte bryr sig eller inte förstår mänsklighet överhuvudtaget. Humor eller självdistans är det inte heller tal om, något som gör att de närmast otaliga klichéerna som haglar över tittaren framstår som en ren förolämpning.

Eftersom värme, mänsklighet och någon som helst personlighet uteblir finns det dock utrymme för en sak. För precis som förr är Kosinskis tekniska färdigheter imponerande. Då det kommer till att starta motorer och bränna gummi är F1 spektakulär. Detta är tveklöst de bästa racingscenerna som någonsin iscensatts, med ett makalöst foto som förmedlar den totala frenesin – som är att köra bil i över trehundra kilometer i timmen. I ett par scener känns det som att se på en ren actionfilm då bilar duellerar om positioner och då varje kurva blir en övning i att övervinna döden. Tillsammans med Hans Zimmers bombastiska och pulserande musik är allt som utspelar sig på racingbanan storslagen underhållning.

Tyvärr så är det inte mycket värt då allt som inte involverar avgaser och hastigheter hör hemma på en jättelik kalkonfarm. F1 må briljera då motorer skriker och publiken tas på en sanslös åktur, allt däremellan kan endast jämställas med makabert usel fogmassa.

Filmrecension: Beck – Den osynlige mannen – krafsar mest på ytan men är hygglig underhållning

by

Beck - Den osynlige mannen

Beck – den osynlige mannen
Betyg 3
Premiär på TV4 Play Plus 21 juni 2025
Regi Per Hanefjord
Manus Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius.
Med Valter Skarsgård, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Peter Haber, Måns Nathanaelson, Elmira Arikan, Nina Zanjani, Oscar Skagerberg med flera.

Nu har den kommit, Beck-film nummer 52, som är den andra i tionde säsongen av dessa filmer som alla baseras på Sjöwall Wahlöös fiktiva polis Martin Beck. Filmen lär vara en av de mest efterlängtade av sommarens online-premiärer. Tja, den ger en och en halv timmes underhållande halvspänning och ett möte med välbekanta karaktär. Långt ifrån något mästerverk men ändå något bättre än de senaste botten-nappen i serien av Beck-filmer.

Beck-filmerna och böckerna har alltid haft som signum att visa på orättvisor i samhället och skillnader i hur människor bemöts av myndigheter och polisväsendet. Från början var det berättelser som kunde säga något viktigt om hur samhället fungerar. Men varför filmerna nu tappat den kompassen kan jag bara spekulera i. Ett av de absolut största och allvarligaste problemen i det svenska samhället idag lyser totalt med sin frånvaro i Beck-filmerna. Denna nya Beck-film låtsas också att det inte finns någon gängkriminalitet i Sverige. Ändå är gängkriminaliteten ett djupt och allvarligt problem i Sverige i dag. Är problemet att TV4-ägda filmen inte vill på något vis visa att det finns någon kriminalitet bland unga män med invandrarbakgrund? Är det helt förbjudet för TV4 att visa att sådant kan förekomma?

Denna nya Beck-film utspelas en tid efter den förra där en av poliserna i Alex (Jennie Silfverhjelm) team blev dödad i slutet av förra filmen. Framför allt Oskar Bergman (Måns Nathanaelson) brottas med djup sorg medan Vilhelm (Valter Skarsgård) trycker ner sina känslor efter den situation där deras kollega blev dödad.

Alex får ett larm om ett bestialiskt mord och hon tar med sig både Josef och Vilhelm för att undersöka mordet på plats. Mordet verkar ha att göra med Victor Roos (Oscar Skagerberg), en svensk version av Andrew Tate, en kontroversiell influencer. Victor Roos, liksom Andrew Tate, sprider och predikar en ideologi som bygger på idén att män förtrycks i dagens samhälle. Män inte får vara det de rent biologiskt är byggda för. Män ska enligt Roos vara starka, skydda kvinnor och barn, vara ärliga och rättskaffens – de ska vara som män varit genom historien.

Martin Beck arbetar egentligen i en annan del av polishuset, men då det visar att det finns fingeravtryck i samband med det nya mordet som matchar en person från en tidigare utredning får Beck besöka Alex team och bistå dem.

Uppenbarligen är tanken att filmen ska skildra toxisk maskulinitet och det stryks under med att Vilhelm pratar med en psykolog om sådana problem. Det ironiska är att både Vilhelm och Josef som kan definieras som mer handlingskraftiga, mer actionbetonade och sådant som traditionellt har kategoriserats under manliga egenskaper är de som får saker gjort, som hittar ledtrådar som gör att brotten kan lösas. Det är bara Vilhelm och Josef som får något gjort som för dem till lösningen.

Det är trevligt att återse gänget kring Alex. Det har blivit ett antal filmer nu och karaktärerna har mejslats fram och vuxit. Men själva handlingen är något rörig och krafsar mest på ytan kring temat. Men filmen är ändå ett steg framåt sedan förra Beck-filmen i alla fall – så det kan vara värt att ägna en och en halv timme åt Beck – Den osynlige mannen. Sämre underhållning finns det i sommar.

Den förra Beck-filmen, Beck nummer 51, fick också betyg 3 av mig men nu känner jag att att det var lite för högt. Denna nya, Beck 52, får också betyg 3 men den är betydligt bättre än den förra. Fast ingen av dem når upp till den höga klass som en del tidigare Beck-filmer har. Kanske för att Beck-filmernas nuvarande skapare inte vågar ta upp de samhällsproblem som finns idag.
Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

Sammansvetsade surfrockare triumferar med kreativ konsekvent tyngd – Releasefest med Machetes på Pustervik

by

foto Hanna Ullertstam

18/6 2025

Pustervik (matsalen) i Göteborg

Machetes hör personligen till kategorin ”mest givande stickspår”. Antar att jag upptäckte dem genom att Erik Ivarsson, en av bandmedlemmarna, tipsade mig om en ep 2021 som jag entusiastiskt recenserade. Kvartetten vårdar arvet efter Dick Dale med original i dennes anda i instrumentala surfrockens tecken, fast lite vildare och betydligt hårdare De består av twin-gitarristerna Erik Ivarsson och Marcus Bertilsson uppbackade av Pablo Copa på elbas och Erik Fastén bakom trumsetet. Nu släpps deras andra fullängdare med original skrivna av någon i bandet. Man förenas i sin kärlek till spaghetti-westerns och ett sound där kontinuerliga vågrörelser framställs i olika hastighet, vars blomstringstid inföll redan första halvan av 60-talet. Stilen har kommit att influera såväl garagerock som punk och heavy metal, något Machetes tagit med sig.

Bertilsson har jag bara hört live någon enstaka gång tidigare, skrev lyriskt om digital utgivning med hans The Boo Boo Bama Orchestra medan Copa setts på exempelvis Storan då han organiserade tribut till Neil Young och på Kungstorget när han lirade med Ivarsson och Lina Horner. Fastén har figurerat i flera spännande sammanhang. Har släppt skiva som singer songwriter och multiinstrumentalist, lirat med Franska trion, står för tunga rytmerna i bluesgänget Black Cat Bone och finns numera också i traditionsbundna Second Line. Ivarsson är den jag avgjort är mest bekant med musikaliskt. Hos honom kombineras melodiska ackordföljder med att sinnrikt utforska sound. Eggande spännvidden har satt avtryck på egna utgåvor, fantastiska Epidot, i Divers, Black Cat Bone och med Elina Ryd för att nämna några tongivande konstellationer.

Något om yttre förutsättningarna. Kvartettens första fysiska släpp har fått heta Caravan och lämpligt nog är titellåten först ut under cirka sjuttio minuters minst sagt potent releasespelning. Vinylen innehåller åtta låtar plus en i repris och de är oftast tämligen korta undantaget titellåten. Tippar på att de broderats ut i liveformatet när sammantaget femton låtar avverkas. Efteråt fanns exklusiva vinylen med tecknat omslag i pastellfärger till försäljning. Evenemanget sker uppe i matsalen inför en publik på uppskattningsvis 50-70 personer, skaplig uppslutning i midsommarveckan enligt Ivarsson. Recensent från GP och andra borde varit på plats för att bevaka. Nu var undertecknad, en mycket sporadisk besökare av Pustervik, enda närvarande skribent, vilket förpliktigar.

När Fastén kickade igång tillställningen och fick medmusikerna att hugga in i öppningslåten i samma millisekund, upplever jag en massiv ljudbang, behöver öronproppar. Handlar om ovana vid intima ställen med larmig livemusik och öronen acklimatiserade sig snabbt. Hade turen att ha sittplats från vilken jag då och då gick ut i rummet för att ta reda på vem av gitarristerna som var solist eller drivande i dueller. Låtlistan skänktes till mig, kan därför fastslås att första tre ösiga dängorna hämtats från sprillans färska albumet. Vi får således Bluffen går vidare följt av Elden är lös. Machetes går som väntat ut stenhårt med sin konsekvent odlade linje. De håller sig oftast till den favoritformel som definierar genren, men byter av emellanåt för att uppnå mer variation. Det låter fräckt och fräscht när spelglädje möter virtuositet. Rytmsektionen ser till att soundet är snortajt. I andra låt noteras kul taktomslag.

Love Boat Requiem urskiljer sig, tillhör absoluta topparna. Njuter av suggestiv, kringströvande tema i valstakt. Inspirerad Bertilsson är inledningsvis glödhet solist avlöst av Ivarsson på sin Gretsch i ett bluesdoftande inlägg. Dessa distinkta utbrott, ibland laddade med viss frenesi, tycks beundransvärt inarbetade då ”excesserna” hanteras med total kontroll. I vilken mån ryms element av improvisation i vad de gör? Hela tiden bäddar det makalöst flexibla kompet för begåvade gitarristernas bedrifter. Var fler än jag som efteråt kom fram och berömde Erik Fastén. Blir alldeles för futtigt att utse honom till nav eller dynamo. Superkrafter behärskas av turbo-trummisen i funktionen som oumbärlig rytmläggare. Copa uträttar storverk med sina exakt koordinerade basgångar i en mer anonym roll. Har för övrigt observerat att sättningen hos Machetes inte är den samma live som på senaste skivan.

Färska Det skenande tågöverfallet visar sig vara en slamrig, blixtrande snabb rökare. Här demonstreras bandets kommunicerande kärl idealiskt. Ivarsson glänser, Copa befinner sig i zonen när samtliga briljerar. Helt klart en hit som följs upp med originellt konstruerad låt, vars sound kan kopplas till hur ett godstågs hastighet successivt ökar. Här och åtskilliga andra skeden av konserten viner och gnistrar det om ackord som tas. Jublar I detta groove åt strängbändarnas aktioner och golvas av formidabla dialogen som förekommer emellan de båda Erik.

Som framskymtat gillas skarpt att man bryter av några gånger, ändrar tempo och inriktning radikalt. Kul att de då på bluesmanér tar ner sitt driv och sin energi, för att ”plocka utkristalliserade toner”. Finalen på aktuella albumet är en sådan melodi. Solsken vindlar sig långsamt fram á la Duane Eddy vilket alstrar en skönt inbjudande klang. En publikfriande, okomplicerad dänga också värd att särskilt lyftas fram är Deathrace In A Machetes Benz vars raka beat påminner om en mer fuzzig variant av punk-rockabilly ikonerna The Cramps. I denna tappning svänger den runt sin stam med lättsamt riffande gung. Urläckert när gitarristerna gick i clinch med varandra.

Som märks blev jag upprymd av att äntligen ha hört dem live. På slutet uppstod fler angenäma riktningsförändringar. Fastén levererade minst ett spänstigt trumsolo och bandet visade sig ha flera medryckande melodier på lager. Ett par passager lät som covers. Enligt erhållen låtlista var titlarna på extranumren Riding Carousel, Brought Knife samt Machete del Diablo. Allra sist skojar man till det genom att drastiskt gå ner i varv för att därpå stegra. Scenen lämnas med förstärkare påslagna vilket skapar karaktäristisk rundgång, kanske en blinkning i light-version till Sonic Youth (hörde dem 1997 i Stockholm avsluta med orgie i rundgång när scenen lämnats). Det tajta bandet med sitt framgångsrika originella koncept är definitivt värda stora festivalgig.