Champian Fulton & Klas Lindquist
At Home
4
Inspelad hos Turtle Bay Records i New York (hemma hos Scott Asen), inspelning, mix och mastring: Michael Perez-Cisneros
Producent: Scott Asen
Turtle Bay Records
Releasedatum: 2/5 2025
Som jazzskribent känner jag väl till Klas Lindquist, den 50-årige altsaxofonisten och klarinettisten ursprungligen från Mölndal som är en mästare på swing och dessutom behärskar bebop-språket och är en fena på att backa upp vokalister. Hört honom live ett tvåsiffrigt antal gånger i långlivade Stockholm Swing All Stars, med den Nonet han leder och ett flertal andra konstellationer, smågrupper och storband. Han har varit solist på över fyrtio album och släppt en handfull skivor i eget namn. Härom året gav jag i en utförlig recension högsta betyg till senaste plattan med Klas Lindquist Nonet, vilket påtagligt gladde honom. Fick efter konsert i Stenhammarsalen hans Handle With Care där namnkunnig kvartett musicerar. Har lyssnat på gåvan ett par gånger med behållning utan att det resulterade i recension. Ska flikas in att lusten att lyssna på min ständigt ökande skivsamling avtagit, vilket fått konsekvenser för högarna av recensions-cd:s. Trist att man varje gång numera måste kämpa för att ta sig ur tillståndet av skrivkramp. Prestationskrav och tendensen att grotta ner sig i fakta underlättar inte precis.
Vill nu försöka anstränga mig efter att ha absorberat ett charmerande avskalat sound på At Home som innehåller nio standards plus ett original. Klas konverserar som väntat på altsax och klarinett med sin musikaliska partner sittandes vid pianot. I och med att den tio år yngre Champian Fulton från Oklahoma är en alldeles utmärkt interpret kan man jämföra med en stjärna som Diana Krall. Likheter finns, men exempelvis stämmorna skiljer sig åt då det märks att Fulton låtit sig influeras av svarta förebilder, så som Dinah Washington, Nat King Cole samt Sarah Vaughan. Hon är produktiv, har sedan 2007 släppt nitton album som ledare.
Kan vara värt att nämna att prisade kvinnan som undervisat på bland annat Lincoln Center samarbetat med trumslagaren Jimmy Cobb och mjukt spelande saxofonisten Scott Hamilton (framträder påfallande ofta i Sverige), två framstående musiker jag hört live. Vad beträffar pianistens inspirationskällor framhävs tungviktare som Monk och Art Tatum jämte storheter som ligger närmare hennes spel. Enligt uppgift finns i sådan förteckning Red Garland, Wynton Kelly och Hampton Hawes. Ska erkänna att jag tidigare bara vagt hört namnet på den sjungande pianisten som på plattan inspelad i två tagningar utanför studio, sömlöst interagerar med Lindquist.
Albumet öppnar med viga utflykter på klarinett vilka får mig att associera till såväl ”Dompan” som i vissa tidlösa fraser till Benny Goodman i en standard från 1934. De understöds lika ledigt av Champian vars ljuva replik i sitt solo indikerar kalibern på samarbetet. Hennes nyanserade vokala reflektioner doftar Dinah Washington. The Very Thought Of You är precis den önskvärda fullträff som sätter standarden. Angående repertoaren noteras att mest frekventa standards med ett par undantag undviks, också att alstren ter sig förunderligt enhetliga fast de inte enbart hämtats från tidiga swing-epoken. Finalen utgörs av en trogen, sofistikerad tolkning av P.S I Love You (G Jenkins/ J Mercer) från samma år som inledande melodi. Hälften av låtarna dateras till 30-talet plus från Broadway-musikal som hade premiär 1924 – Tea For Two. , Lyssnaren ges kött på benen i liner notes skrivna av chefen för Louis Armstrongs Museum och Forskningsinstitut.
Själva inspelningen utgick från intim soaré med litterära förtecken hos skivbolagets grundare där duon medverkade och gjorde bländande avtryck. Föreslogs att musiken borde hamna på skiva, varför Fulton & Lindquist återvände för att återskapa magin. Njuter av det raffinerat sömlösa samspelet, likaså av deras respektive kongeniala solon vilka storartat vårdar traditionen samtidigt som eget temperament skiner igenom. Som troligen framskymtat saknas friktion och spännande övergångar. Har tidigare skrivit att enda invändning möjlig att rikta mot Lindquists magnifika musicerande och komponerande, är att svärta ytterst sällan förekommer. I denna väl valda bukett av standards jämte ett original kan ändå tillkortakommande och sorg anas emellanåt. Endast någon enstaka gång försvinner magin på en imponerande 4+ utgåva. Och lyckligtvis hittar mainstream-utövarna tillbaka till den laddning som fångar in lyssnaren. Har varit viktigt för de ansvariga att uppnå rätt atmosfär, spontant avslappnad sådan. Något man definitivt gått i land med i ett mycket genomarbetat projekt.
Arren har en otrolig verkshöjd. Duon vet precis hur de ska variera sig, disponera noterna och inte minst pauseringar behärskas mästerligt.. Sättningen med två melodiinstrument där Fulton får utvinna bastonerna fungerar utmärkt, även om soundets renons på pulserande rytm skulle kunna ses som en brist. Under vidsträckt konversation höjs aldrig rösten, inga argumenterade utfall görs utan man lyssnar på varandras utsagor, svarar med meningsfulla inlägg vilka härrör från gemensam källa. Till skivans stora förtjänster hör den behagliga oklanderliga sången, vars sublima och emellanåt nära nog uppfordrande uttryck förhöjer värdet väsentligt på varje tolkning. De låter genomgående superbt småsvängiga kryddade med en genuint själfull aura.
Don´t Do That To Me är titeln på en bluesig melodi som tillhör topparna. Den visar sig överraskande vara skriven av duon som sannerligen bevisar att hantverket behärskas, att de är insatta i arvet från Earl Hines och Louis Armstrong vilka finns rikligt representerade. Innerliga balladen får mig att para ihop Bird med Oscar Peterson, som ju samarbetade bland annat på skiva 1952. En kvinnlig vokalist som ackompanjerade sig själv vid flygeln har inkluderats. Syftar på I Was Looking For You av Blossom Dearie (recenserade tribut på Sthlm Jazzfestival härom året).
Finns som antytts en uppsjö av instrumentala höjdpunkter på At Home. I Louis Armstrong-klassikern You Can Depend On Me skriven av bland andra Earl Hines briljerar Klas på altsax och därpå Fulton med sitt ljuvliga anslag på flygeln. Sprudlande samtidigt förunderligt samlad attityd i ett arr med något spetsigare profil. Deras spel på mexikanska älskade boleron Bésame Mucho blir till en perfekt slipad diamant. Att Errol Garner varit en annan förgrundsgestalt för duktig pianist framgår av suveränt solo på My Monday Date komponerad av instrumentkollegan Earl Fatah Hines 1961. Den har tydligen blivit en favorit inom dixieland. Summa Summarum mycket klokt beslut att spela in denna alldeles extraordinära, ledigt flytande konversation i toner som hyllar finessen i mainstream och förstklassigt förvaltar arvet.