18/6 2025
Pustervik (matsalen) i Göteborg
Machetes hör personligen till kategorin ”mest givande stickspår”. Antar att jag upptäckte dem genom att Erik Ivarsson, en av bandmedlemmarna, tipsade mig om en ep 2021 som jag entusiastiskt recenserade. Kvartetten vårdar arvet efter Dick Dale med original i dennes anda i instrumentala surfrockens tecken, fast lite vildare och betydligt hårdare De består av twin-gitarristerna Erik Ivarsson och Marcus Bertilsson uppbackade av Pablo Copa på elbas och Erik Fastén bakom trumsetet. Nu släpps deras andra fullängdare med original skrivna av någon i bandet. Man förenas i sin kärlek till spaghetti-westerns och ett sound där kontinuerliga vågrörelser framställs i olika hastighet, vars blomstringstid inföll redan första halvan av 60-talet. Stilen har kommit att influera såväl garagerock som punk och heavy metal, något Machetes tagit med sig.
Bertilsson har jag bara hört live någon enstaka gång tidigare, skrev lyriskt om digital utgivning med hans The Boo Boo Bama Orchestra medan Copa setts på exempelvis Storan då han organiserade tribut till Neil Young och på Kungstorget när han lirade med Ivarsson och Lina Horner. Fastén har figurerat i flera spännande sammanhang. Har släppt skiva som singer songwriter och multiinstrumentalist, lirat med Franska trion, står för tunga rytmerna i bluesgänget Black Cat Bone och finns numera också i traditionsbundna Second Line. Ivarsson är den jag avgjort är mest bekant med musikaliskt. Hos honom kombineras melodiska ackordföljder med att sinnrikt utforska sound. Eggande spännvidden har satt avtryck på egna utgåvor, fantastiska Epidot, i Divers, Black Cat Bone och med Elina Ryd för att nämna några tongivande konstellationer.
Något om yttre förutsättningarna. Kvartettens första fysiska släpp har fått heta Caravan och lämpligt nog är titellåten först ut under cirka sjuttio minuters minst sagt potent releasespelning. Vinylen innehåller åtta låtar plus en i repris och de är oftast tämligen korta undantaget titellåten. Tippar på att de broderats ut i liveformatet när sammantaget femton låtar avverkas. Efteråt fanns exklusiva vinylen med tecknat omslag i pastellfärger till försäljning. Evenemanget sker uppe i matsalen inför en publik på uppskattningsvis 50-70 personer, skaplig uppslutning i midsommarveckan enligt Ivarsson. Recensent från GP och andra borde varit på plats för att bevaka. Nu var undertecknad, en mycket sporadisk besökare av Pustervik, enda närvarande skribent, vilket förpliktigar.
När Fastén kickade igång tillställningen och fick medmusikerna att hugga in i öppningslåten i samma millisekund, upplever jag en massiv ljudbang, behöver öronproppar. Handlar om ovana vid intima ställen med larmig livemusik och öronen acklimatiserade sig snabbt. Hade turen att ha sittplats från vilken jag då och då gick ut i rummet för att ta reda på vem av gitarristerna som var solist eller drivande i dueller. Låtlistan skänktes till mig, kan därför fastslås att första tre ösiga dängorna hämtats från sprillans färska albumet. Vi får således Bluffen går vidare följt av Elden är lös. Machetes går som väntat ut stenhårt med sin konsekvent odlade linje. De håller sig oftast till den favoritformel som definierar genren, men byter av emellanåt för att uppnå mer variation. Det låter fräckt och fräscht när spelglädje möter virtuositet. Rytmsektionen ser till att soundet är snortajt. I andra låt noteras kul taktomslag.
Love Boat Requiem urskiljer sig, tillhör absoluta topparna. Njuter av suggestiv, kringströvande tema i valstakt. Inspirerad Bertilsson är inledningsvis glödhet solist avlöst av Ivarsson på sin Gretsch i ett bluesdoftande inlägg. Dessa distinkta utbrott, ibland laddade med viss frenesi, tycks beundransvärt inarbetade då ”excesserna” hanteras med total kontroll. I vilken mån ryms element av improvisation i vad de gör? Hela tiden bäddar det makalöst flexibla kompet för begåvade gitarristernas bedrifter. Var fler än jag som efteråt kom fram och berömde Erik Fastén. Blir alldeles för futtigt att utse honom till nav eller dynamo. Superkrafter behärskas av turbo-trummisen i funktionen som oumbärlig rytmläggare. Copa uträttar storverk med sina exakt koordinerade basgångar i en mer anonym roll. Har för övrigt observerat att sättningen hos Machetes inte är den samma live som på senaste skivan.
Färska Det skenande tågöverfallet visar sig vara en slamrig, blixtrande snabb rökare. Här demonstreras bandets kommunicerande kärl idealiskt. Ivarsson glänser, Copa befinner sig i zonen när samtliga briljerar. Helt klart en hit som följs upp med originellt konstruerad låt, vars sound kan kopplas till hur ett godstågs hastighet successivt ökar. Här och åtskilliga andra skeden av konserten viner och gnistrar det om ackord som tas. Jublar I detta groove åt strängbändarnas aktioner och golvas av formidabla dialogen som förekommer emellan de båda Erik.
Som framskymtat gillas skarpt att man bryter av några gånger, ändrar tempo och inriktning radikalt. Kul att de då på bluesmanér tar ner sitt driv och sin energi, för att ”plocka utkristalliserade toner”. Finalen på aktuella albumet är en sådan melodi. Solsken vindlar sig långsamt fram á la Duane Eddy vilket alstrar en skönt inbjudande klang. En publikfriande, okomplicerad dänga också värd att särskilt lyftas fram är Deathrace In A Machetes Benz vars raka beat påminner om en mer fuzzig variant av punk-rockabilly ikonerna The Cramps. I denna tappning svänger den runt sin stam med lättsamt riffande gung. Urläckert när gitarristerna gick i clinch med varandra.
Som märks blev jag upprymd av att äntligen ha hört dem live. På slutet uppstod fler angenäma riktningsförändringar. Fastén levererade minst ett spänstigt trumsolo och bandet visade sig ha flera medryckande melodier på lager. Ett par passager lät som covers. Enligt erhållen låtlista var titlarna på extranumren Riding Carousel, Brought Knife samt Machete del Diablo. Allra sist skojar man till det genom att drastiskt gå ner i varv för att därpå stegra. Scenen lämnas med förstärkare påslagna vilket skapar karaktäristisk rundgång, kanske en blinkning i light-version till Sonic Youth (hörde dem 1997 i Stockholm avsluta med orgie i rundgång när scenen lämnats). Det tajta bandet med sitt framgångsrika originella koncept är definitivt värda stora festivalgig.