• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Elis Monteverde Burrau • 6 juni och solen

31 mars, 2022 by Anastasia Bark

6 juni och solen
Författare Elis Monteverde Burrau
Utgivningsdatum 2021-03-30
Förlag Modernista
ISBN 978-91-7893-786-8 [kart]

Jag har tänkt mycket på det här med poesi på senaste tiden. Jag såg att en poet på instagram fick mycket negativa kommentarer kring en av sina dikter. Den som skrev kommentaren sade någonting i stil med att dikten var vacker men saknade mening. Därmed tyckte personen i fråga att dikten var värdelös. Den där lilla incidenten fick mig att tänka på vad poesi är, och inte är, för den delen. Måste en dikt ha någon mening? Måste det finnas någon sorts historia bakom det hela? Är en dikt bättre om den beskriver samhällets orättvisor än om den bara innehåller vackra ord? Finns det bättre dikter och sämre dikter? Vad får mig att känna att en dikt är bättre eller sämre? Jag har inga klara svar på dessa frågor. Inte heller tror jag att jag objektivt kan svara på någon av dessa frågor. Någonting jag däremot är mycket säker på (rent subjektivt) är att jag inte alltid förstår innebörden i en dikt, men jag kan fortfarande älska den. Varför? Främstadels för att en dikt kan få mig att känna någonting, och det är inte alltid någonting positivt eller ens vackert men vissa dikter får mig att känna så pass djupt att jag minns dem länge efter att ha läst dem.

På sätt och vis är det mycket lättare att säga vad jag tycker om en roman. Trots att det jag tycker om romanen inte är objektivt i sig heller går det att säga någorlunda i fall karaktärerna är trovärdiga, handlingen är logisk, om det finns spänning, om språket är poetiskt  och så vidare. När det gäller poesi blir det däremot svårare att kommentera. Särskilt i det fall poesin inte överensstämmer med ens känslotillstånd för tillfället. Poesi kan ha mening, poesi kan vara vacker, logisk, ha bra struktur och så vidare. Poesi kan vara mycket, och vissa dikter kan framstå som bättre vid vissa tillfällen än andra. För mig är det dock det viktigaste inom poesi att den får mig att känna någonting. Ibland kommer jag att känna mig närmare poeten som skrivit dikten, ibland kommer jag inte alls att känna mig nära poeten; men så länge en dikt får mig att känna kan jag säga att jag tycker om den, eller i alla fall att den är minnesvärd.

När jag väl tycker om en viss dikt blir det lättare att kommentera på den. Jag kan säga att dikten är vacker, skarp, makaber, hemsk, tankeväckande och så vidare. Det är lite som att titta på en målning. Målningen behöver inte ens vara vacker, men om den får mig att känna någonting så kan jag säga att jag tycker om den, och jag har lätt för mig att beskriva vad det är den får mig att känna.

Problemet uppstår dock när jag absolut inte känner någonting för viss poesi, vilket tyvärr har varit fallet med denna diktsamling. Jag varken förstod eller kände någonting överhuvudtaget när jag läste ”6 juni och solen”. Av ungefär 300 sidor av dikter var det ett tiotal jag tyckte om, för att de väckte känslor inom mig, för att jag kände igen mig i dem. Egentligen räcker det. Att kunna läsa en dikt och känna igen sig i den, att känna sig varm inombords när man läser den dikten – det räcker. Jag är nöjd. Jag är någorlunda nöjd. Resten av dikterna fick mig inte att känna någonting överhuvudtaget. Kanske öppnar jag denna bok någon annan gång, flera år senare, och känner någonting; men inte idag. De fåtal dikter jag verkligen tyckte om, de har jag tagit bild på, sparat dem på min mobil. När jag läser om dem igen får de mig att le. De är ärliga, enkla, öppna och en aning bittersötta.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: 6 juni och solen, dikter, Elis Monteverde Burrau, Poesi

Filmrecension: Morbius – tandlös ursäkt till film

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Morbius
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 mars 2022
Regi Daniel Espinosa

Spider-Man No Way Home är en av de största triumferna vi sett flera år. Inte nog med att de gjorde det omöjliga och band ihop årtionden av olika filmer och skådespelare, det var också första gången under pandemin som en biofilm lyckades attrahera och fängsla miljontals besökare jorden runt. Den villkorslösa kärleken som demonstrerades i biosalongerna är värd en egen dokumentär.

Men att bevara denna eufori verkar inte vara av intresse för Sony Pictures. Den märkliga satsningen på ett filmiskt universum baserat på Spider-Man – utan Spider-Man, är fortfarande obegriplig. Även om Venom Let There Be Carnage inte var någon dramatisk arvtagare till Harold Pinter eller Samuel Beckett, så var det en harmlös historia som regisserades med behövlig humor signerad Andy Serkis. Om det skulle göras en jämförelse mellan Serkis film och Morbius så skulle den förstnämnda framstå som en självklar vinnarkandidat för Nobelpriset i litteratur.

Daniel Espinosa fick en direktbiljett till Hollywood efter sin adaption av Snabba Cash. De flesta som jobbar inom filmbranschen skulle offra ett antal kroppsdelar för de möjligheter som Espinosa givits. Tyvärr valde Espinosa att kasta bort denna chans i närmsta papperskorg på LAX. Under tio års tid har vi fått utstå malande och identitetslöst dravel som Safe House och Life. Tyvärr innebär inte Morbius den behövliga och akuta uppryckning som Espinosa skulle behöva, istället fungerar den som raketbränsle för hans sämsta sidor. Som alltid så genomsyras Espinosas regi av ofantligt mycket slarv, berättelsen är en enda sörja av lösryckta scener som snabbt söver tittaren. Entusiasmen är också rekordlåg, det är som att detta bara är ett hinder på vägen för Espinosa. Dock så är det svårt att helt tillskriva Espinosa ansvaret för härdsmältan som utspelas på filmduken. Morbius känns som en enda lång och desperat räddningsaktion där oräkneligt många människor lagt sig i den kreativa processen för att räddas vad som räddas kan.

Med den bisarrt korta speltiden på knappt 100 minuter så presenteras en förvirrad och totalt ointressant berättelse som hålls ihop av silvertejp och trälim. Vad som är mest beklämmande är filmens immunitet mot entusiasm eller energi. Trots att det förekommer scener som i teorin borde få adrenalinet att pumpa, så lyckas de bara agera som ett sänke gjutet i bly. Morbius hemsöks också av de sämsta specialeffekterna som skådats sedan Dwayne ’’The Rock’’ Johnson förvandlades till en skorpion i Mumiens Återkomst. Det går överhuvudtaget inte att beskriva den mardröm som utspelas – koreografin, kameravinklarna och klippningen är inget annat än katastrof. Alla actionscener verkar dessutom ha spelats in i en vindtunnel som fyllts av kontinuerlig brandrök. I en genre som kantas av fantastisk och nervpirrande action så är det som erbjuds här ett slag i ansiktet på allt och alla. Som kronan på verket har den svenska kompositören Jon Ekstrand genomfört ett skamlöst Hans Zimmer-plagiat som borde konfiskeras av närmsta copyrightväktare.

Om det funnits en känslomässig nerv i det hela hade actionfiaskot kunnat ursäktas. Det sägs att det inte finns zombies eller vampyrer, men efter att ha sett Morbius är jag övertygad om att den måste ha minst 90 procent zombie-DNA i sig med tanke på hur död filmen är, någon annan förklaring finns inte. De få sekvenser som är menade att engagera publiken i karaktärernas diverse predikament kunde lika gärna ha skickats till förbränningen istället för att ockupera biorepertoaren. Inte blir det bättre av en helt hopplös ensemble, Jared Leto tittar hålögt in i kameran för att sedan gnälla och beklaga sig, Letos insats och karaktär är lika sympatisk som en skorpion vars tagg är redo att genomborra huden. Att Letos skådespel är inkonsekvent är en sak, men att se skräcken i Jared Harris ögon är tragiskt. Denna briljanta aktör får äran att sitta ned, öppna munnen och sedan försvinna. Matt Smith som vanligtvis är solid gör sin sämsta roll någonsin och doppar hela sin karriär i saltsyra i och med sin medverkan. Det enda som toppar dessa hälsofarliga rolltolkningar är Tyrese Gibson och Al Madrigal i rollen som två polisutredare som når en ny nivå vad gäller det patetiska. Denna duo får Hans Holmér och Christer van der Kwast att framstå som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Morbius är fullkomligt omöjlig att titta på från början till slut. Den enda behållningen är att filmens amerikanska premiär är satt till den första april, det kunde inte ha blivit ett mer passande datum för en såhär tandlös ursäkt till film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sonic The Hedgehog 2

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Sonic The Hedgehog 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Jeff Fowler

Med Sonic The Hedgehog 2 så har regissören Jeff Fowler nästan inget förlora. Efter en katastrofal första trailer för Sonic The Hedgehog, där en skräckinjagande digital igelkott förekom, så tvingades filmens karaktärsdesigners tillbaka till ritbordet. Efter denna erbarmliga uppvisning så var förväntningarna rekordlåga, det kändes som om hela världen låg i bakhåll med verbala sågar, beredda på det värsta. Det är svårt att kategorisera Sonic The Hedgehog som bra, men sett till den skandalösa upptakten så var slutresultatet bättre än väntat. Någon grandios berättelse eller innovativt filmskapande var det inte tal om, men mellan varven så fanns ett och annat skratt och framförallt så regisserade Jeff Fowler med ett stort mått självironi.

I och med att förväntningarna har sänkts – eller höjts beroende på ens värdering av den första filmen, så har Foweler väldigt lite att förlora. Att ta ut svängarna eller förädla konceptet är det inte tal om, det här är en regelrätt uppföljare som mer eller mindre är identisk till sin föregångare. Humorn är fortfarande dråplig och charmig i all sin enkelhet, actionscenerna är en kavalkad av digitala specialeffekter som innehåller en rad finurliga vinkningar till spelserien och dess många omdebatterade egenheter. Och det är som allra mest underhållande då explosionerna avlöser varandra och då våra animerade hjältar utför handlingar som ignorerar tyngdlagen.

Specialeffekterna har också förbättrats rejält sedan sist. Sonic, Tails och Knuckles befinner sig i ett perfekt gränsland mellan det rent absurda och det realistiska, de är uttrycksfulla och överlag roliga att se på. Men när Fowler överger det bombastiska och de färgglada antropomorfiska karaktärerna så återstår en film som är nästintill omöjlig att se på. James Marsden i rollen som den korrekte och godhjärtade Tom Wachowski verkar ha tappat viljan att skådespela och bjuder på en rolltolkning som är lika energisk som om han vore på väg in till sin egen begravning. I de sekvenser där han tvingas agera med någon av de animerade karaktärerna så framstår Marsden avsevärt mindre trovärdig än både blå igelkottar och rävar med dubbla svansar. Men med tanke på vad Marsden tvingas göra så är det föga förvånande att det personliga intresset är lågt.

I en rad sekvenser tvingas Marsden och Tika Sumpter genomföra en bisarr barntillåten version av American Pie, med allt vad det innebär med självförnedring, plågsam humor och uselt skådespeleri. Speltiden på två timmar är rent absurd och kunde utan tvekan ha skurits ned och därmed hade publiken förskonats från det som utspelas då bland annat Natasha Rothwell massakrerar sitt cv inför öppen ridå. Mest bekymmersam är dock Jim Carrey, denna geniala och helt hejdlösa aktör kan vara en av de mest missförstådda och fel använda aktörerna i modern tid. Carrey har en fantastisk förmåga att blanda det rent hysteriska med ett stort empatiskt och emotionellt djup, se bara till den helt mästerliga Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Tyvärr har Carrey fastnat i en situation där hans hysteri är det enda som värderas. Denna gång är han än mer benägen att agera bindgalen, Carreys otroliga mimik och de många utbrotten är inledningsvis underhållande men blir snart tjatiga.

Fowler är inte intresserad av att begränsa Carrey eller någon av filmens mer tveksamma inslag. Många gånger är det ett besinningslöst bombardemang av precis allt, det tramsas och flamsas i kubik och kvadrat. Efter ett tag har alla barriärer brutits ned och det enda man kan göra är att låta vansinnet skölja över en. Den helt obegripliga storyn, den genomusla dialogen och de oändliga svårsmälta moralkakorna passerar bara förbi som människor på T-Centralen i rusningstid.

Sonic The Hedgehog 2 befinner sig i flera gånger i en unik sits, att vara så dålig att det faktiskt blir bra. Men det är svårt att känna sig missnöjd eller förledd, även om kvalitén många gånger är rekordlåg så finns det ett underhållningsvärde som inte går att förbise. Med tanke på den usla historiken vad gäller filmer baserade på TV-spel så är detta närmast mästerligt i jämförelse. För vem har inte drömt om att se Idris Elba i rollen som illrött myrpiggsvin med knogar hårda som sten? Inte ens David Lynch i sina mest absurda stunder hade kunnat drömma om det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Drive My Car – en magisk resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om vänskap, om kärlek och hämnd

30 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Drive My Car
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ryûsuke Hamaguchi

Årets vackraste film, tror jag. En sång om sorg, om livet, om kärlek, vänskap, om skuldkänslor, konst och att leva vidare efter en tragedi och mitt i alltihop finns en finurlig och högst ovanligt rollkaraktär: en röd Saab 900 Turbo.

Filmen som bygger på en novell av den populära författaren Haruki Murakami vann en Oscar för bästa utländska film. Den var nominerad till bästa film alla kategorier också, en kategori som vanns av filmen Coda. Men skulle du fråga mig så är den rätta vinnaren Drive My Car.

Ryûsuke Hamaguchis prisbelönade film har vunnit en lång rad priser, bland annat Golden Globe för bästa utländska film och bästa manus på filmfestivalen i Cannes. Trots att den vunnit minst 50 priser tror jag den skulle kunna vinna ännu mer ifall omröstningen skulle ske ett halvår eller ett år senare. Det här är en film som växer med tiden och som kan ses om och om igen och tittaren kommer att hitta massor mer som filmer har att säga. Den talar under ytan och har många nivåer av vad den förmedlar.

Som filmens distributör skriver: Murakamis ordknappa, precisa berättelse på under 40 sidor har inspirerat till en rik filmisk resa som tar sin tid och levererar starka känslor genom små åtbörder.

Filmens huvudperson, förutom den rösta staben är teaterregisssören och skådespelaren Yasuke Kafuku (spelas så bra av Hidetoshi Nishijima). Han har ett spännande har ett förhållande med sin fru sedan 20 år. Hustruin, Oro är manusförfattare. De två bollar idéer både när de älskar och under sina bilresor. Men något händer. Livet är inte alltid så okomplicerat som det kan se ut. Det rör sig mycket i människors undermedvetna.

Vad som egentligen är orsak och vad som är verkan, det är upp till betraktaren att avgöra. Vad händer och varför? Kan vi ens någonsin egentligen veta det?

Filmen har en stark parallell till Tjechovs drama Onkel Vanja. Yasuke Kafuku, filmens ena huvudperson, har både spelat huvudpersonen i Onkel Vanja och sätter upp den som regissör. En stor del av filmen handlar om när han väljer skådespelare till en multi-språklig uppsättning av Onkel Vanja. Mycket spännande. En av rollerna ges till en döv kvinna. Att kommunicera med teckenspråk är också ett språk.

Filmens handling går att betrakta utifrån kunskap om Onkel Vanja, men det är inget krav att någonsin ha sett det dramat. Filmen har så mycket djup i sig att det har saker att säga varenda en som ser den. Kanske ger filmen dessutom inspiration till att se Onkel Vanja? Just nu finns en mycket bra brittisk uppsättning av Onkel Vanja på SVT Play.

Drive My Car är en magisk underbar resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om att kommunicera, om vänskap, om kärlek och hämnd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Drive My Car, Filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Haruki Murakami, Japan, japansk film, Murakami, Oscarsnomineringar, Oscarsvinst

Teaterkritik: Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont

30 mars, 2022 by Lotta Altner

Red
Manus John Logan
Regi Michael Grandage
Visas på SVT Play
På scen: Alfred Molina, Alfred Enoch

Den amerikanska teaterföreställningen Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont. I den här versionen ser vi ett gästspel i Londons West End från 2018 (belönats med ett Tony-pris).

I den inspelade föreställningen får vi möta den mycket självupptagna och vresiga Rothko och hans tillmötesgående och kunskapstörstande assisten. Handlingen utspelar sig i konstnärens studio.

Mark Rothko, var ursprungligen Markus Yakovlevich (1903-1970) en Lettisk-amerikanska målare av judisk härkomst. Många anser att han var ledande inom den s.k. abstrakta expressionismen.

Det mest spännande och intressanta med hela föreställningen är verkligen den stor röda tavlan som står i bakgrunden och den ingående insynen i hur ett verk blir till och skapas. Man kan tycka vad man vill om konstnärens verk, men man får verkligen möjligheten att bli en del av processen. Vid flera tillfällen kändes de nästan som jag var en del av blandandet av färger och oroade mig för om jag fått några färger på mig.

Att säga att Rothko ”kör” med sin assistent är det minsta man kan säga. Jag frågar mig om det är så att alla riktigt begåvade människor verkligen måste vara sådär dryga, eller kanske är det så att jag har råkat träffa allt för många framgångsrika kulturpersonligheter som är just precis som konstnären, plågsamt självcentrerade och grundligt otrevlig. Molina spelar så övertygande att jag blir oerhört provocerad och på gränsen till förbannad. För hur tröttsamt är det inte att en del tror att de är guds gåva till mänskligheten enbart för att de är duktiga på en viss sak här livet.

Alfred är just sådär oförstörd och entusiastisk som en universitets student som påbörjat sin första kurs. Han lyser av möjligheten att få utbilda sig och suger åt sig kunskapen som en svamp. Med tiden lyckas han dock genomskåda Rothko som med sina syniska och provocerande kommentarer kan få vem som helst att tappa sugen. En liten parantes för mig är också att jag inte heller kan se den enorma begåvningen i konstnären. Jag förstår inte helt och fullt den abstrakta expressionismen. Det innebär att jag enbart får betala en energikrävande man som är totalt uppfylld av sig själv. Efter föreställningen är jag bara arg och trött.

Tempot i förställningen är något långsamt för att man i 94 minuter ska orka se på liknande scenarion upprepa sig. Diskussionerna är lite för lika varandra och det är konstnären som med sin personlighet spyr ut sin galla och pratar sönder det mest. Jag hade önskat att man kunde ha fått en lite mer nyanserad syn på konstnären, även om man inte gör anspråk på att vara helt biografisk.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: SVT Play, Teaterkritik, West End

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 400
  • Sida 401
  • Sida 402
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in