• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Murakami

Filmrecension: Drive My Car – en magisk resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om vänskap, om kärlek och hämnd

30 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Drive My Car
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ryûsuke Hamaguchi

Årets vackraste film, tror jag. En sång om sorg, om livet, om kärlek, vänskap, om skuldkänslor, konst och att leva vidare efter en tragedi och mitt i alltihop finns en finurlig och högst ovanligt rollkaraktär: en röd Saab 900 Turbo.

Filmen som bygger på en novell av den populära författaren Haruki Murakami vann en Oscar för bästa utländska film. Den var nominerad till bästa film alla kategorier också, en kategori som vanns av filmen Coda. Men skulle du fråga mig så är den rätta vinnaren Drive My Car.

Ryûsuke Hamaguchis prisbelönade film har vunnit en lång rad priser, bland annat Golden Globe för bästa utländska film och bästa manus på filmfestivalen i Cannes. Trots att den vunnit minst 50 priser tror jag den skulle kunna vinna ännu mer ifall omröstningen skulle ske ett halvår eller ett år senare. Det här är en film som växer med tiden och som kan ses om och om igen och tittaren kommer att hitta massor mer som filmer har att säga. Den talar under ytan och har många nivåer av vad den förmedlar.

Som filmens distributör skriver: Murakamis ordknappa, precisa berättelse på under 40 sidor har inspirerat till en rik filmisk resa som tar sin tid och levererar starka känslor genom små åtbörder.

Filmens huvudperson, förutom den rösta staben är teaterregisssören och skådespelaren Yasuke Kafuku (spelas så bra av Hidetoshi Nishijima). Han har ett spännande har ett förhållande med sin fru sedan 20 år. Hustruin, Oro är manusförfattare. De två bollar idéer både när de älskar och under sina bilresor. Men något händer. Livet är inte alltid så okomplicerat som det kan se ut. Det rör sig mycket i människors undermedvetna.

Vad som egentligen är orsak och vad som är verkan, det är upp till betraktaren att avgöra. Vad händer och varför? Kan vi ens någonsin egentligen veta det?

Filmen har en stark parallell till Tjechovs drama Onkel Vanja. Yasuke Kafuku, filmens ena huvudperson, har både spelat huvudpersonen i Onkel Vanja och sätter upp den som regissör. En stor del av filmen handlar om när han väljer skådespelare till en multi-språklig uppsättning av Onkel Vanja. Mycket spännande. En av rollerna ges till en döv kvinna. Att kommunicera med teckenspråk är också ett språk.

Filmens handling går att betrakta utifrån kunskap om Onkel Vanja, men det är inget krav att någonsin ha sett det dramat. Filmen har så mycket djup i sig att det har saker att säga varenda en som ser den. Kanske ger filmen dessutom inspiration till att se Onkel Vanja? Just nu finns en mycket bra brittisk uppsättning av Onkel Vanja på SVT Play.

Drive My Car är en magisk underbar resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om att kommunicera, om vänskap, om kärlek och hämnd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Drive My Car, filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Haruki Murakami, Japan, japansk film, Murakami, Oscarsnomineringar, Oscarsvinst

Bokrecension: Mordet på kommendören: andra boken av Haruki Murakami

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Mordet på kommendören : andra boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2019-01
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113089416
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 2)

Få författare kan blanda populärkultur med filosofiska funderingar och existentiella grubblerier som Murakami. I hans nya tvådelade serie Mordet på kommendören kan han i början på ett stycke beskriva maten karaktärerna äter eller vilka kläder de har på sig, eller vilken och årsmodell och färg de kör och några meningar senare berättar något magiskt, mystiskt och strax efter kommer funderingar på vad konst är, vad skapande är eller vad metaforer är – eller vad själva vår existens är. Det är av och till mästerligt men av och till lite gubbsjukt. Det kan bli rätt tjatigt med hans beskrivningar av vad huvudkaraktären har för sig i sängen med sin älskarinna.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. En dag meddelar hans fru att hon vill skiljas då hon träffat en annan man. Mannen accepterar utan att visa sina känslor och avbokar allt, lämnar deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på en månadslång resa till Hokkaido och Tohoku och vidare till ett avskilt hus högt uppe på ett berg. I stället för att måla porträtt ska han nu för första gången på länge måla landskap. Han får låna det avsides belägna huset på ett berg av en vän vars pappa är en berömd konstnär som nu blivit gammal och senil och ligger på ett långvårdshem. På vinden i konstnärens hus hittar huvudpersonen en målning med titeln Mordet på kommendören. Denna målning förändrar allt också själva verkligheten. Mystiska, magiska händelser inträffar och frågan är vad är verkligt? Vad är befintlighet och vad är obefintlighet?

Huvudkaraktären skildas som en högst ordinär vanlig och jordnära person, i alla fall i sina egna ögon och utan någon dragning åt religiösa eller andra existentiella tankar. Han hamnar mitt i en magisk värld med idéer som tar fysisk gestalt i form av människovarelser, fast mycket mindre än de flesta människor, typ 60 eller 70 centimeter höga. Nutid och historiska händelser i såväl Japan som Europa blandas.

Murakami tränger in i frågor kring konst och skapande och ställer existentiella frågor i samband med språkfrågor, han vrider på och ifrågasätter fenomenet tid – ja av och till är också bok två i denna serie enastående. Ibland sugs jag in i berättelsen och i språket men emellanåt får jag tvinga mig själv att fortsätta läsa, den är för seg. De två böckerna skulle mått bra av att kortats ned en 50 sidor vardera.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Japan, Litteraturkritik, Murakami, Recension

Bokrecension: Mordet på kommendören: första boken

26 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Mordet på kommendören: första boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2018-10
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113085579
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 1)

Den japanske författaren Haruki Murakami är tillbaka med en ny bokserie nästan i klass med hans enastående IQ84. Magi, filosofi, fantasi, buddhism, musik, konst, sexualitet möts i ett jordnära språk. Få författare kan på samma prestigelösa sätt diskutera existentiella filosofiska frågor som Murakami.

Mordet på kommendören är en serie med två böcker. Den första kom i svensk översättning 2018 och i början av 2019 kom den andra boken.

Trots titeln på bokserien är det ingen deckarserie. Mordet på kommendören är namnet på en målning som huvudpersonen hittar på vinden i ett hus på den japanska landsbygden.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. Efter att hans hustru plötsligt en dag låtit meddela att hon vill skiljas avbokar han allt och reser sin väg. Han hamnar i ett avskilt hus högt uppe på ett berg och bestämmer sig för att framöver måla landskap istället för porträtt.

Magiska händelser blandas med vardagsrealism på ett naturligt sätt med ett okomplicerat språk med flyt. En idé som tar gestalt i en materiell kropp, en bjällra som ljuder varje natt klockan halv två då alla insekter tystnar en timme, en mystisk stenrik IT-miljardär som bor i ett vulgärt lyxigt hus på ett berg beställer ett porträtt av huvudpersonen.

Vad är tiden? Vad är konsten? Hur uppstår konstverk? Det är några av frågorna som romanen kretsar kring.

Motivet på tavlan ”Mordet på kommendören” tycks vara ett brutalt mord på 500-talet men anspelar samtidigt på Mozarts berömda opera Don Giovanni som skrevs först i slutet av 1700-talet. Murakami får japansk konsthistoria och förintelsen att berätta något tillsammans till ackompanjemang av västerländsk opera.

När jag nu läst första boken längtar jag efter den andra boken.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Japan, Murakami, Recension, Romaner

Filmrecension: Bränd

7 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Bränd
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 januari 2019
Regi Chang-dong Lee

En koreansk film som utspelar sig i Sydkorea, byggd på en novell av den japanske författaren Haruki Murakami.

En berättelse som är mystiskt och skrämmande men är svår att engagera sig i. Filmens intressanta del ligger i de koreanska miljöer, från kommersiella jippon i storstaden Seoul där lättklädda flickor lockar in köpare till butikerna genom att vifta på rumpan till landsbygden där högtalare med propaganda från Nordkorea ekar över bygden.

Handlingen kretsar kring den unge mannen Jongsu som drömmer om att bli författare och kämpar med sin första roman. Varför Jongsu just skulle drömma om att bli författare hänger löst och är ännu en av många trådar som spretar i handlingen. En dag stöter han ihop med Haemi, en tjej han känner från förr, från uppväxten på landsbygden.

Haemi ber honom passa hennes katt medan hon reser till Afrika. Men finns katten? Vi vet inte riktigt. Den är så skygg så den aldrig visar sig. Men Jongsu ger katten mat varje dag och maten blir uppäten så katten borde finnas. Filmen har många gåtfulla, mystiska företeelser och massor av metaforer och symboler. Problemet är att det blir för många symboler, för många metaforer, för många saker som går i varandra. Jongsu har en trasslig familjesituation. Hans pappa är gripen och åtalad för att han slagit en myndighetsperson. Pappa har problem med att hantera sin aggressivitet. Det var därför Jongsus mamma övergav sin son och familjen därn Jongsu var mycket liten.

Jongsu träffar sin mamma en bit in i filmen, första mötet mellan dem på sexton år. Mamman har en trasslig ekonomisk situation och verkar spela upp pengarna. Jongsu lovar att hjälpa henne. Frågan är då, vad symboliserar mamman i Jongsus liv? Mamman övergav familjen, pappan är aggressiv och nu möter Jongsu den unga kvinnan Haemi – som också har svårt med relationer och inte har kontakt med sin familj och ekonomiska problem.

Det känns som att Sydkorea är ett land där många av invånarna har det svårt i det superkapitalistiska samhället. Men det är för många olika trådar och ingredienser i filmens soppa.

Jongsu ger mat åt Haemis katt medan hon är i Afrika. När hon kommer hem har hon lärt känna en man som är några år äldre än Jongsu och som heter Ben. Ben är också väldigt mystisk. Ben är snygg, rik och kör en Porsche.

Jongsu har gått och förälskat sig i Haemi medan hon var i Afrika. Han är inte helt förtjust i att Ben plötsligt är i centrum Ben bjuder med dem till sina vänner som lever ett helt annat liv är Jongsu är van vid.

Efter ett tag är Haemi helt försvunnen. I hennes lägenheten finns inte ett spår. Inte ens katten finns kvar. Jongsu blir besatt av att hitta Haemi.

Hittar han henne? Jag kan ju inte göra en spoiler och avslöja hur det går. Jag kan bara säga att allt i filmen är mystiskt och både glasklart och helt oklart. På ett sätt som inte fungerar riktigt för att få mig som publik engagerad. Men om den hade stramats åt lite och en del saker tagits bort skulle den kunnat bli mycket bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Murakami, Recension, Scen

Den färglöse herr Tazaki – förmodligen det bästa hittills av Haruki Murakami

19 maj, 2014 by Rosemari Södergren

denfargloseherrtazaki

Den färglöse herr Tazaki
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Yukiko Duke och Eiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113055619

Den japanske författaren Haruki Murakami är de breda folklagrens favorit till Nobelpriset i litteratur, år efter år. I alla fall enligt de stora vadhållningsbolagen. Murakamis underfundiga romaner som fångar in känslor av livets mysterier och existentiell magi tilltalar många. Jag tillhör dock inte hans stora skara av beundrare. Jag har läst det mesta av honom men aldrig riktigt fastnat för hans litteratur. Inte ens jätteprojektet 1Q84 satte några större avtryck inom mig. En novellsamling av honom är det jag uppskattat mest av hans utgivna verk, kanske för att hans idéer inte håller för att utvecklas i romanlängd, har jag tänkt.

Nu har jag också fallit. Pladask. I och med romanen ”Den färglöse herr Tazaki” har Haruki Murakami hittat fram som stor författare. Berättelsen tar tag i mig och den är spännande, fast det inte alltid händer så mycket på ytan, jag längtar efter att få fortsätta läsa när jag inte har tid att läsa vidare i den. Det är inte bara det som sägs utan det är så mycket som finns mellan raderna som är starkt och får mig att känna och tänka.

”Den färglöse herr Tazaki” – den senaste av Haruki Murakamis romaner som översatts till svenska har fått även mig att se hans storhet som författare.

Romanen handlar om Tsukuru Tazaki som är i dryga trettioårsåldern. När han gick i gymnasiet var han med i en grupp av fem. De fem, tre pojkar och två flickor, var tätt sammanknutna i en djup vänskap. Det har bestämt sig för att vara nära vänner livet ut. Men när han kommer hem från universitetet en dag blir han varse att han inte längre är välkommen i gruppen. Något har förändrats i grunden men ingen vill eller kan berätta vad som har hänt.

Uteslutningen blir ett trauma som följer honom genom livet. När han flera år senare möter Sara och förälskar sig i henne berättar han om sveket och hur det alltid plågat honom. Hon uppmanar honom att söka upp vännerna från skoltiden för att ta reda på vad som faktiskt hände den gången.

Han lyder hennes råd men ju mer han får reda på, desto mörkare blir sanningen om gruppens intensiva jakt på den perfekta vänskapen. Frågan är om Tsukurus uppgörelse blir något han ångrar eller något som leder till att han äntligen kan lägga det förflutna bakom sig. Kan kärleken verkligen besegra ensamheten? Hur nära kan man komma en annan människa? Kan man faktiskt tvinga sig att glömma obehagliga saker?

Haruki Murakamis nya roman, Den färglöse herr Tazaki, handlar om sorg, om vänskap, om tillit, om att våga ge sig hän, om att läka själens sår och om hur ens egen självbild inte alltid stämmer överens med omgivningens uppfattning.

Romanen är välskriven och lämnar mycket åt mig som läsare att själv känna, tänka och upptäcka. Den är vacker, vemodig och samtidigt spännande.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Murakami

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Damaskus Författare Iben Albinus Serie … Läs mer om Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Filmtjuven Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Djungelboken blir sommarteater i Husby

Djungelboken blir sommarteater i Husby, … Läs mer om Djungelboken blir sommarteater i Husby

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in