Morbius
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 mars 2022
Regi Daniel Espinosa
Spider-Man No Way Home är en av de största triumferna vi sett flera år. Inte nog med att de gjorde det omöjliga och band ihop årtionden av olika filmer och skådespelare, det var också första gången under pandemin som en biofilm lyckades attrahera och fängsla miljontals besökare jorden runt. Den villkorslösa kärleken som demonstrerades i biosalongerna är värd en egen dokumentär.
Men att bevara denna eufori verkar inte vara av intresse för Sony Pictures. Den märkliga satsningen på ett filmiskt universum baserat på Spider-Man – utan Spider-Man, är fortfarande obegriplig. Även om Venom Let There Be Carnage inte var någon dramatisk arvtagare till Harold Pinter eller Samuel Beckett, så var det en harmlös historia som regisserades med behövlig humor signerad Andy Serkis. Om det skulle göras en jämförelse mellan Serkis film och Morbius så skulle den förstnämnda framstå som en självklar vinnarkandidat för Nobelpriset i litteratur.
Daniel Espinosa fick en direktbiljett till Hollywood efter sin adaption av Snabba Cash. De flesta som jobbar inom filmbranschen skulle offra ett antal kroppsdelar för de möjligheter som Espinosa givits. Tyvärr valde Espinosa att kasta bort denna chans i närmsta papperskorg på LAX. Under tio års tid har vi fått utstå malande och identitetslöst dravel som Safe House och Life. Tyvärr innebär inte Morbius den behövliga och akuta uppryckning som Espinosa skulle behöva, istället fungerar den som raketbränsle för hans sämsta sidor. Som alltid så genomsyras Espinosas regi av ofantligt mycket slarv, berättelsen är en enda sörja av lösryckta scener som snabbt söver tittaren. Entusiasmen är också rekordlåg, det är som att detta bara är ett hinder på vägen för Espinosa. Dock så är det svårt att helt tillskriva Espinosa ansvaret för härdsmältan som utspelas på filmduken. Morbius känns som en enda lång och desperat räddningsaktion där oräkneligt många människor lagt sig i den kreativa processen för att räddas vad som räddas kan.
Med den bisarrt korta speltiden på knappt 100 minuter så presenteras en förvirrad och totalt ointressant berättelse som hålls ihop av silvertejp och trälim. Vad som är mest beklämmande är filmens immunitet mot entusiasm eller energi. Trots att det förekommer scener som i teorin borde få adrenalinet att pumpa, så lyckas de bara agera som ett sänke gjutet i bly. Morbius hemsöks också av de sämsta specialeffekterna som skådats sedan Dwayne ’’The Rock’’ Johnson förvandlades till en skorpion i Mumiens Återkomst. Det går överhuvudtaget inte att beskriva den mardröm som utspelas – koreografin, kameravinklarna och klippningen är inget annat än katastrof. Alla actionscener verkar dessutom ha spelats in i en vindtunnel som fyllts av kontinuerlig brandrök. I en genre som kantas av fantastisk och nervpirrande action så är det som erbjuds här ett slag i ansiktet på allt och alla. Som kronan på verket har den svenska kompositören Jon Ekstrand genomfört ett skamlöst Hans Zimmer-plagiat som borde konfiskeras av närmsta copyrightväktare.
Om det funnits en känslomässig nerv i det hela hade actionfiaskot kunnat ursäktas. Det sägs att det inte finns zombies eller vampyrer, men efter att ha sett Morbius är jag övertygad om att den måste ha minst 90 procent zombie-DNA i sig med tanke på hur död filmen är, någon annan förklaring finns inte. De få sekvenser som är menade att engagera publiken i karaktärernas diverse predikament kunde lika gärna ha skickats till förbränningen istället för att ockupera biorepertoaren. Inte blir det bättre av en helt hopplös ensemble, Jared Leto tittar hålögt in i kameran för att sedan gnälla och beklaga sig, Letos insats och karaktär är lika sympatisk som en skorpion vars tagg är redo att genomborra huden. Att Letos skådespel är inkonsekvent är en sak, men att se skräcken i Jared Harris ögon är tragiskt. Denna briljanta aktör får äran att sitta ned, öppna munnen och sedan försvinna. Matt Smith som vanligtvis är solid gör sin sämsta roll någonsin och doppar hela sin karriär i saltsyra i och med sin medverkan. Det enda som toppar dessa hälsofarliga rolltolkningar är Tyrese Gibson och Al Madrigal i rollen som två polisutredare som når en ny nivå vad gäller det patetiska. Denna duo får Hans Holmér och Christer van der Kwast att framstå som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.
Morbius är fullkomligt omöjlig att titta på från början till slut. Den enda behållningen är att filmens amerikanska premiär är satt till den första april, det kunde inte ha blivit ett mer passande datum för en såhär tandlös ursäkt till film.