Red
Manus John Logan
Regi Michael Grandage
Visas på SVT Play
På scen: Alfred Molina, Alfred Enoch
Den amerikanska teaterföreställningen Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont. I den här versionen ser vi ett gästspel i Londons West End från 2018 (belönats med ett Tony-pris).
I den inspelade föreställningen får vi möta den mycket självupptagna och vresiga Rothko och hans tillmötesgående och kunskapstörstande assisten. Handlingen utspelar sig i konstnärens studio.
Mark Rothko, var ursprungligen Markus Yakovlevich (1903-1970) en Lettisk-amerikanska målare av judisk härkomst. Många anser att han var ledande inom den s.k. abstrakta expressionismen.
Det mest spännande och intressanta med hela föreställningen är verkligen den stor röda tavlan som står i bakgrunden och den ingående insynen i hur ett verk blir till och skapas. Man kan tycka vad man vill om konstnärens verk, men man får verkligen möjligheten att bli en del av processen. Vid flera tillfällen kändes de nästan som jag var en del av blandandet av färger och oroade mig för om jag fått några färger på mig.
Att säga att Rothko ”kör” med sin assistent är det minsta man kan säga. Jag frågar mig om det är så att alla riktigt begåvade människor verkligen måste vara sådär dryga, eller kanske är det så att jag har råkat träffa allt för många framgångsrika kulturpersonligheter som är just precis som konstnären, plågsamt självcentrerade och grundligt otrevlig. Molina spelar så övertygande att jag blir oerhört provocerad och på gränsen till förbannad. För hur tröttsamt är det inte att en del tror att de är guds gåva till mänskligheten enbart för att de är duktiga på en viss sak här livet.
Alfred är just sådär oförstörd och entusiastisk som en universitets student som påbörjat sin första kurs. Han lyser av möjligheten att få utbilda sig och suger åt sig kunskapen som en svamp. Med tiden lyckas han dock genomskåda Rothko som med sina syniska och provocerande kommentarer kan få vem som helst att tappa sugen. En liten parantes för mig är också att jag inte heller kan se den enorma begåvningen i konstnären. Jag förstår inte helt och fullt den abstrakta expressionismen. Det innebär att jag enbart får betala en energikrävande man som är totalt uppfylld av sig själv. Efter föreställningen är jag bara arg och trött.
Tempot i förställningen är något långsamt för att man i 94 minuter ska orka se på liknande scenarion upprepa sig. Diskussionerna är lite för lika varandra och det är konstnären som med sin personlighet spyr ut sin galla och pratar sönder det mest. Jag hade önskat att man kunde ha fått en lite mer nyanserad syn på konstnären, även om man inte gör anspråk på att vara helt biografisk.
