6 juni och solen
Författare Elis Monteverde Burrau
Utgivningsdatum 2021-03-30
Förlag Modernista
ISBN 978-91-7893-786-8 [kart]
Jag har tänkt mycket på det här med poesi på senaste tiden. Jag såg att en poet på instagram fick mycket negativa kommentarer kring en av sina dikter. Den som skrev kommentaren sade någonting i stil med att dikten var vacker men saknade mening. Därmed tyckte personen i fråga att dikten var värdelös. Den där lilla incidenten fick mig att tänka på vad poesi är, och inte är, för den delen. Måste en dikt ha någon mening? Måste det finnas någon sorts historia bakom det hela? Är en dikt bättre om den beskriver samhällets orättvisor än om den bara innehåller vackra ord? Finns det bättre dikter och sämre dikter? Vad får mig att känna att en dikt är bättre eller sämre? Jag har inga klara svar på dessa frågor. Inte heller tror jag att jag objektivt kan svara på någon av dessa frågor. Någonting jag däremot är mycket säker på (rent subjektivt) är att jag inte alltid förstår innebörden i en dikt, men jag kan fortfarande älska den. Varför? Främstadels för att en dikt kan få mig att känna någonting, och det är inte alltid någonting positivt eller ens vackert men vissa dikter får mig att känna så pass djupt att jag minns dem länge efter att ha läst dem.
På sätt och vis är det mycket lättare att säga vad jag tycker om en roman. Trots att det jag tycker om romanen inte är objektivt i sig heller går det att säga någorlunda i fall karaktärerna är trovärdiga, handlingen är logisk, om det finns spänning, om språket är poetiskt och så vidare. När det gäller poesi blir det däremot svårare att kommentera. Särskilt i det fall poesin inte överensstämmer med ens känslotillstånd för tillfället. Poesi kan ha mening, poesi kan vara vacker, logisk, ha bra struktur och så vidare. Poesi kan vara mycket, och vissa dikter kan framstå som bättre vid vissa tillfällen än andra. För mig är det dock det viktigaste inom poesi att den får mig att känna någonting. Ibland kommer jag att känna mig närmare poeten som skrivit dikten, ibland kommer jag inte alls att känna mig nära poeten; men så länge en dikt får mig att känna kan jag säga att jag tycker om den, eller i alla fall att den är minnesvärd.
När jag väl tycker om en viss dikt blir det lättare att kommentera på den. Jag kan säga att dikten är vacker, skarp, makaber, hemsk, tankeväckande och så vidare. Det är lite som att titta på en målning. Målningen behöver inte ens vara vacker, men om den får mig att känna någonting så kan jag säga att jag tycker om den, och jag har lätt för mig att beskriva vad det är den får mig att känna.
Problemet uppstår dock när jag absolut inte känner någonting för viss poesi, vilket tyvärr har varit fallet med denna diktsamling. Jag varken förstod eller kände någonting överhuvudtaget när jag läste ”6 juni och solen”. Av ungefär 300 sidor av dikter var det ett tiotal jag tyckte om, för att de väckte känslor inom mig, för att jag kände igen mig i dem. Egentligen räcker det. Att kunna läsa en dikt och känna igen sig i den, att känna sig varm inombords när man läser den dikten – det räcker. Jag är nöjd. Jag är någorlunda nöjd. Resten av dikterna fick mig inte att känna någonting överhuvudtaget. Kanske öppnar jag denna bok någon annan gång, flera år senare, och känner någonting; men inte idag. De fåtal dikter jag verkligen tyckte om, de har jag tagit bild på, sparat dem på min mobil. När jag läser om dem igen får de mig att le. De är ärliga, enkla, öppna och en aning bittersötta.