• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Haruki Murakami

Filmrecension: Drive My Car – en magisk resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om vänskap, om kärlek och hämnd

30 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Drive My Car
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ryûsuke Hamaguchi

Årets vackraste film, tror jag. En sång om sorg, om livet, om kärlek, vänskap, om skuldkänslor, konst och att leva vidare efter en tragedi och mitt i alltihop finns en finurlig och högst ovanligt rollkaraktär: en röd Saab 900 Turbo.

Filmen som bygger på en novell av den populära författaren Haruki Murakami vann en Oscar för bästa utländska film. Den var nominerad till bästa film alla kategorier också, en kategori som vanns av filmen Coda. Men skulle du fråga mig så är den rätta vinnaren Drive My Car.

Ryûsuke Hamaguchis prisbelönade film har vunnit en lång rad priser, bland annat Golden Globe för bästa utländska film och bästa manus på filmfestivalen i Cannes. Trots att den vunnit minst 50 priser tror jag den skulle kunna vinna ännu mer ifall omröstningen skulle ske ett halvår eller ett år senare. Det här är en film som växer med tiden och som kan ses om och om igen och tittaren kommer att hitta massor mer som filmer har att säga. Den talar under ytan och har många nivåer av vad den förmedlar.

Som filmens distributör skriver: Murakamis ordknappa, precisa berättelse på under 40 sidor har inspirerat till en rik filmisk resa som tar sin tid och levererar starka känslor genom små åtbörder.

Filmens huvudperson, förutom den rösta staben är teaterregisssören och skådespelaren Yasuke Kafuku (spelas så bra av Hidetoshi Nishijima). Han har ett spännande har ett förhållande med sin fru sedan 20 år. Hustruin, Oro är manusförfattare. De två bollar idéer både när de älskar och under sina bilresor. Men något händer. Livet är inte alltid så okomplicerat som det kan se ut. Det rör sig mycket i människors undermedvetna.

Vad som egentligen är orsak och vad som är verkan, det är upp till betraktaren att avgöra. Vad händer och varför? Kan vi ens någonsin egentligen veta det?

Filmen har en stark parallell till Tjechovs drama Onkel Vanja. Yasuke Kafuku, filmens ena huvudperson, har både spelat huvudpersonen i Onkel Vanja och sätter upp den som regissör. En stor del av filmen handlar om när han väljer skådespelare till en multi-språklig uppsättning av Onkel Vanja. Mycket spännande. En av rollerna ges till en döv kvinna. Att kommunicera med teckenspråk är också ett språk.

Filmens handling går att betrakta utifrån kunskap om Onkel Vanja, men det är inget krav att någonsin ha sett det dramat. Filmen har så mycket djup i sig att det har saker att säga varenda en som ser den. Kanske ger filmen dessutom inspiration till att se Onkel Vanja? Just nu finns en mycket bra brittisk uppsättning av Onkel Vanja på SVT Play.

Drive My Car är en magisk underbar resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om att kommunicera, om vänskap, om kärlek och hämnd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Drive My Car, filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Haruki Murakami, Japan, japansk film, Murakami, Oscarsnomineringar, Oscarsvinst

Tankar efter att ha läsa Haruki Murakamis nya novellsamling Män utan kvinnor

18 maj, 2015 by Rosemari Södergren

murakami_manutankvinnor

Män utan kvinnor
Författare Haruki Murakami
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-04
Översättare: Eiko Duke och Yukiko Duke
ISBN: 9789113066561
Förlag: Norstedts

Haruki Murakami är tillbaka med en ny bok, novellsamlingen ”Män utan kvinnor”, sju noveller om män och deras relationer till kvinnor: sorgliga, vemodiga och som alltid förenar Murakami popkultur med en egensinnig magisk realism.

Samlingen innehåller sju starka noveller och alla ..är så där fascinerande välskrivna. Vem mer än Murakami kan beskriva hissmusik som en bild av himlen som kvinnan M i titelnovellen ”Män utan kvinnor”: … Det finns inga avgränsningar. Inga väggar. Inga tak. Där behöver jag inte tänka på något. Jag behöver inte säga något. Jag behöver inte göra något. Jag behöver bara vaa. Jag behöver bara lyssna och ge mig hän åt de vackra stråkarna. Där finns ingen huvudvärk, överkänslighet mot kyla, ingen mens, ingen ägglossning. Där är allt bra, bara ett vackert, vilsamt flöde. …

De sju novellerna skildrar sju olika män som på olika sätt mist den kvinna de älskar, eller aldrig lyckats hitta någon att älska, eller gett upp hoppet om att hitta någon kvinna. Eller så har de kanske en sam gemensamt: de skiljer på sex och att älska. Sex är aldrig liktydigt med att älska. Eller så är det egentligen det fast de inte vill förstå det. Jag skriver kanske. För det är precis det som Murakami så elegant gör. Han funderar. Kanske. Som han skriver i novellen ”Män utan kvinnor”:
Som en representant för alla män utan kvinnor ber jag verkligen för det ur djupet av mitt hjärta. För det verkar inte som om jag kan göra något annat än be. Just nu. Kanske.

En sak som ibland stör mig när jag läser Murakami är hans sätt att dela in människor, hans sätt att kategorisera och beskriva såväl män som kvinnor utifrån hur snygga eller vackra de är. Det är för honom viktigt att skriva om någon ser alldaglig ut eller är vacker, snygg. Jag kan inte riktigt se världen så. Jag tycker inte det finns en mall som bestämmer om någon är snygg eller inte.

Jag kan också tycka att han är lite väl fixerad vid sex. Sex dyker alltid upp i hans berättelser, i alla novellerna.

Varje år inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur finns Haruki Mirakami med i förhandsspekulationerna. Jag tror dock inte att han någonsin kommer att få priset. Han skriver bra och jag är mycket mer förtjust i hans novellsamlingar än hans romaner – och jag rekommenderar absolut den nya novellsamlingen – men även om det finns olika nivåer i hans litteratur är den ändå för grund att vara på Nobelprisnivå.

Bokförlaget berättar om novellsamlingen:
En skådespelare anställer en chaufför och anförtror henne sina innersta hemligheter. En man har blivit lämnad av sin hustru och öppnar en bar som blir hemsökt av något okänt. Maken till en tidigare kärlek ringer efter midnatt och låter meddela tråkiga nyheter. En man vaknar en dag och inser att han gått igenom en metamorfos och förvandlats till Gregor Samsa, huvudpersonen i Franz Kafkas Förvandlingen.

Novellen ”Samsa in love” som är den novell som handlar om en man som vaknar och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa, från Franz Kafkas ”Förvanlingen” är min favorit av de sju novellerna. Där är Murakamis storhet som författare som störst, den är välskriven, fascinerande, fängslande och berättar inte allt utan lämnar mycket till mig som läsare att känna och fundera vidare kring. En perfekt novell.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Bokrecension, Haruki Murakami, Japan, noveller, novellsamling

1Q84 av Haruki Murakami, tankar och någon slags recension av första och andra boken

23 april, 2011 by Rosemari Södergren

Haruki Murakami har blivit en kultförfattare i västvärlden – och för den delen i Japan också. Hans böcker har sålt oerhört världen över och exempelvis romanen ”Norwegian Wood” har filmatiserats och släpptes på bio i våras. Nu har hans kanske allra mest omtalade bok släppts: ”1Q84”.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkom i april i år, 2011.
När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.

Murakami är en mycket ojämn författare. Han skriver stundtals väldigt spännande, med fascinerande metaforer, men han blir ibland också övertydlig, tjatig, tar om samma saker. Hans böcker är ofta fartfyllda och spännande bitvis, men har också många delar som är sega, som känns mer som utkast och inte färdigförfattat.

Jag har nu läst de första två delarna av ”1Q84” och upplever att de är mer spännande är alla andra böcker jag läst av honom. Den handlar om två människors öden som löper parallellt: Aomame som är en trettioårig kvinna som är kampsportsinstruktör och yrkesmördare, fast hon tar bara uppdrag att mörda vidriga kvinnoförtryckande män. Tengo är lika gammal som henne och han är en matematiklärare som har ambitioner att skriva romaner. De två har träffats när de gick i småskolan, då gick de i samma klass.
Tengo får i uppdrag att skriva om en roman som är skriven av en 17-årig flicka. Berättelsen ”Luftpuppan” är en mystisk berättelse om en värld med två månar. Tengo liksom Aomame hamnar både i den världen, med två månar, en värld som är en slags parallellvärld till den vanliga världen. I den vanliga världen är det 1984 men i världen med två månar är det 1Q84.

Det finns en hel del mytiskt, mystiskt, fascinerande som Murakami lyfter på förlåten till och låter oss ana. Bara det att dra paralleller med 1984 ger ju upphov till ett sätt att tolka berättelsen.

Den kanske skummaste recension läste jag i DN, av Jonas Thente:

Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.

Hur han kan få in buddismen i de första två böckerna, det är något jag skulle vilja höra honom utveckla. Jag är själv medlem i en buddistisk organisation sedan tjugo år tillbaka. Murakami är ovanligt västerländskt inriktad och ovanligt lite japansk för att ha blivit en världskänd japansk författare, eller bestsellerförfattare. Kanske är det för att han inte är så japansk som han slagit så internationellt?
Visst, det finns några korta passager i böckerna som kan sägas förmedla buddistiska tankar, men det är inte mycket. Eftersom jag läste Jonas Thentes recension innan jag började läsa de två första böckerna i berättelsen letade jag medvetet efter buddistiska passager i böckerna.

Nej, jag hittade inte särskilt mycket. Jag undrar om det är så att människor som inte själva är aktiva inom buddismen har en massa fördomar om vad buddism är och blandar ihop det med allt som är lita asiatiskt?

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:

Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.

Malin the writer är liksom jag rätt skeptisk till en hel del i böckerna:

Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.

En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”

Jag tycker de första två böckerna var mer lättlästa och flöt på bättre än Murakamis andra böcker, men ändå känns det som att de i flera partier inte är färdigskrivna: de är för tjatiga, tar om samma saker och har inte de litterära kvaliteter som andra delar av berättelsen når upp till.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur första boken.

1Q84 DEL 1 OCH 2
Haruki Murakami
Norstedts
Övers: Vibeke Emond
Första boken: ISBN: 9789113023083
Andra boken: ISBN: 9789113034577
Norstedts

Relaterat: Recension i Göteborgsposten och Boktoka

Läs även andra bloggares åsikter om Haruki Murakami, 1Q84, recension, Japan, bokrecension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: 1Q84, Böcker, Bokrecension, Haruki Murakami, Japan, Recension

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Djungelboken blir sommarteater i Husby

Djungelboken blir sommarteater i Husby, … Läs mer om Djungelboken blir sommarteater i Husby

Foto: Big Thief på Pustervik

Foto: Big Thief på Pustervik, … Läs mer om Foto: Big Thief på Pustervik

Dansfilmen The Source får världspremiär på Bergmanveckan

I år skulle Sven Nykvist ha fyllt 100 … Läs mer om Dansfilmen The Source får världspremiär på Bergmanveckan

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in