Sonic The Hedgehog 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Jeff Fowler
Med Sonic The Hedgehog 2 så har regissören Jeff Fowler nästan inget förlora. Efter en katastrofal första trailer för Sonic The Hedgehog, där en skräckinjagande digital igelkott förekom, så tvingades filmens karaktärsdesigners tillbaka till ritbordet. Efter denna erbarmliga uppvisning så var förväntningarna rekordlåga, det kändes som om hela världen låg i bakhåll med verbala sågar, beredda på det värsta. Det är svårt att kategorisera Sonic The Hedgehog som bra, men sett till den skandalösa upptakten så var slutresultatet bättre än väntat. Någon grandios berättelse eller innovativt filmskapande var det inte tal om, men mellan varven så fanns ett och annat skratt och framförallt så regisserade Jeff Fowler med ett stort mått självironi.
I och med att förväntningarna har sänkts – eller höjts beroende på ens värdering av den första filmen, så har Foweler väldigt lite att förlora. Att ta ut svängarna eller förädla konceptet är det inte tal om, det här är en regelrätt uppföljare som mer eller mindre är identisk till sin föregångare. Humorn är fortfarande dråplig och charmig i all sin enkelhet, actionscenerna är en kavalkad av digitala specialeffekter som innehåller en rad finurliga vinkningar till spelserien och dess många omdebatterade egenheter. Och det är som allra mest underhållande då explosionerna avlöser varandra och då våra animerade hjältar utför handlingar som ignorerar tyngdlagen.
Specialeffekterna har också förbättrats rejält sedan sist. Sonic, Tails och Knuckles befinner sig i ett perfekt gränsland mellan det rent absurda och det realistiska, de är uttrycksfulla och överlag roliga att se på. Men när Fowler överger det bombastiska och de färgglada antropomorfiska karaktärerna så återstår en film som är nästintill omöjlig att se på. James Marsden i rollen som den korrekte och godhjärtade Tom Wachowski verkar ha tappat viljan att skådespela och bjuder på en rolltolkning som är lika energisk som om han vore på väg in till sin egen begravning. I de sekvenser där han tvingas agera med någon av de animerade karaktärerna så framstår Marsden avsevärt mindre trovärdig än både blå igelkottar och rävar med dubbla svansar. Men med tanke på vad Marsden tvingas göra så är det föga förvånande att det personliga intresset är lågt.
I en rad sekvenser tvingas Marsden och Tika Sumpter genomföra en bisarr barntillåten version av American Pie, med allt vad det innebär med självförnedring, plågsam humor och uselt skådespeleri. Speltiden på två timmar är rent absurd och kunde utan tvekan ha skurits ned och därmed hade publiken förskonats från det som utspelas då bland annat Natasha Rothwell massakrerar sitt cv inför öppen ridå. Mest bekymmersam är dock Jim Carrey, denna geniala och helt hejdlösa aktör kan vara en av de mest missförstådda och fel använda aktörerna i modern tid. Carrey har en fantastisk förmåga att blanda det rent hysteriska med ett stort empatiskt och emotionellt djup, se bara till den helt mästerliga Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Tyvärr har Carrey fastnat i en situation där hans hysteri är det enda som värderas. Denna gång är han än mer benägen att agera bindgalen, Carreys otroliga mimik och de många utbrotten är inledningsvis underhållande men blir snart tjatiga.
Fowler är inte intresserad av att begränsa Carrey eller någon av filmens mer tveksamma inslag. Många gånger är det ett besinningslöst bombardemang av precis allt, det tramsas och flamsas i kubik och kvadrat. Efter ett tag har alla barriärer brutits ned och det enda man kan göra är att låta vansinnet skölja över en. Den helt obegripliga storyn, den genomusla dialogen och de oändliga svårsmälta moralkakorna passerar bara förbi som människor på T-Centralen i rusningstid.
Sonic The Hedgehog 2 befinner sig i flera gånger i en unik sits, att vara så dålig att det faktiskt blir bra. Men det är svårt att känna sig missnöjd eller förledd, även om kvalitén många gånger är rekordlåg så finns det ett underhållningsvärde som inte går att förbise. Med tanke på den usla historiken vad gäller filmer baserade på TV-spel så är detta närmast mästerligt i jämförelse. För vem har inte drömt om att se Idris Elba i rollen som illrött myrpiggsvin med knogar hårda som sten? Inte ens David Lynch i sina mest absurda stunder hade kunnat drömma om det.