Recension

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

3 februari, 2024 by Pernilla Wiechel

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.

Teaterkritik: Yerma på Dramaten – om en kvinnas svåra val

2 februari, 2024 by Lotta Altner

Christoffer Svensson och Nina Zanjani i Yerma.

Yerma
Av Federico Garcia Lorca
Regi och bearbetning Lisaboa Houbrechts
Regiassist Simon Elvås, Ellinor André
Scenografi Clémence Bezat
Kostym Ourmar Dicko
Ljus Floriaan Ganzevoort
Musik och ljud Bert Cools, Stijn Cools, Indré Jurgeleviciûté
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Dramaturg Anna Luyten, Anneli Dufva
I rollerna Nina Zanjani, Christoffer Svensson, Christoffer Lehmann, Elle Kari Bergenrud, Ellen Jelinek, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Inledningsvis när vi kommer in i handlingen, är Yerma redan utom sig av sorg i en apatisk-liknande gestaltning. Hon stirrar ut i intet och man funderar över vägen till detta tillstånd. Det känns som vi kommer direkt in i den djupa sorgen. Kanske hade man velat se en längre väg dit och därmed förstå sorgen mer. Mellan raderna förstår vi alla fall att hon skulle vilja bli gravid och att väntan i två år därmed upplevs för länge för henne. Hon trugar inför sin make och ber honom om hjälp kring barnlösheten. Det är dock inte förrän senare vi förstår att problemet dem emellan är lite mer komplext än enbart befruktning i sig. Att vara en trogen kvinna med en man som inte vill ha dig, gör det komplext.

När Yermas väninnor alla kommer gående med sina runda magar, fnittrandes av glädje och vältrar sig i den kvinnliga vi-känslan dem emellan. Det är då jag kan se hennes längtan utöver den biologiska, för det finns en kraft i att vilja ha det alla andra redan har.. Det är ju alltid något att dela den gemensamma erfarenheten och man bygger sociala strukturer kring vad som är normalt. Pressen blir stor när vi vill ingå och vara som alla andra. Det är ju därför människor blir gravida när de inte längre tänker på att de måste. Det hade gett föreställningen en ännu mer fascinerande utgångspunkt om Yemas egen längtan hade varit tydligare med ett eget, ”därför”.

Scenlösningen med att ena stunden ha en rund plattform som man rör sig kring i kombination med rullande rekvisita för att skapa skilda platser, fungerar bra men ibland ger det en rastlöshet som är lite svår att greppa. Det blir närsynthet och avlägsenhet i samma upplevelse. Ibland blir man sporrad men man blir också trött eftersom det är svårt att ta in de skilda lagerna av verkligheten. Ibland blir det rörelse på rörelse och energier på energier utan att man helt eller fullt förstår dess syften. Dock är helheten i katastrofen vacker och väl gestaltad. Vackra rörelsemönster och färger.

Det som är ytterst spännande med Yema är det faktum att inte nog med att hon vill ha barn med den man som hon är gift med, men som inte vill ha barn med henne, så kan hon inte tänka sig att överge honom för att kunna få barn med någon annan. Det finns en förgörande trogenhet som gör att Yema upplever sig fast i sin livssituation. Hon kommer inte att kunna få allt som hon egentligen vill ha. Frågan är vad hon kommer att välja för sin egen del framöver.

Filmrecension: När Sophia mötte Sylvain – kul om kärlek och passion men bygger en del på fördomar

2 februari, 2024 by Rosemari Södergren

När Sophia mötte Sylvain
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2o24
Regi Monia Chokri

En intressant film om en kvinna från den intellektuella eliten i Kanada som möter en supersnygg hantverkare och inleder en framför allt sexuell relation. Filmen undersöker om det är möjligt för två människor från olika samhällsklasser att verkligen mötas och ha en djup relation. Duktiga skådespelare räcker inte, filmen bygger alldeles för mycket på fördomar och klichéer. Filmen förutsätter att högutbildade akademiker inte kan ha bra sex, att män från den kulturella eliten kan prata och kommunicera men inte kan tillfredsställa en kvinna medan hantverkare är ursexiga och kan tillfredsställa en kvinnas sexuella lust om och om igen, men de kan inte ge en intellektuell kvinna den gemenskap hon behöver rent intellektuellt. De högutbildade männen är jämställda medan hantverkarna vill bestämma och äga kvinnan och dessutom ofta har högerextrema värderingar.

Fast trots min kritik av de fördomar filmen bygger på är den ändå skickligt berättad. Sophia är en snart 40-årig filosofiprofessor som lever ett stabilt och förutsägbart liv tillsammans med Xavier sedan tio år tillbaka. När hon åker ut till ett hus hon och Xavier köpt på landet för att träffa en hantverkare som ska renovera huset träffar hon Sylvain. Sophia faller pladask för Sylvains sexuella utstrålning. Till den väninnan hon anförtror sig åt påstår hon att det bara är en tillfällig flirt, inte tänkt att vara långvarigt. Hon vet att hon är van vid ett helt annat liv där hon och Xavier har en djup gemenskap och umgås med andra intellektuella, går på galleri-vernissage och äter fina middagar med intellektuella samtal. Men efter ett tag blir Sophia mer och mer fäst vid det liv hon kan ha med Sylvain: sex, sex, sex och däremellan vistelser i naturen. Sylvain börjar prata om att han vill att de ska gifta sig. Det blir dags för henne att träffa hans familj.

Alla människor är unika och alla familjekonstellationer därför också. Förstås. Det blir lite för gulligt när Sylvains familj skildras som oerhört naturnära och öppna och välkomnande i förhållande till Sophias familj för att inte prata om Xaviers föräldrar som är inne i en djup kris då hans pappa börjar bli mer och mer senil och mamman alltmer desperat och tjatar om att Xavier och Sophia måste skaffa barn snart, innan det blir för sent.

Kärlek kan vara så mycket. I dagens samhälle har det blivit extremt stort fokus på sex-delen. En rolig del i filmen är när Sophia har föreläsningar för äldre människor. När hon är nyförälskad i Sylvain tar hon upp principer från filosofer som menar att kärlek alltid handlar om sexuell dragning till varandra. När hon börjar märka att hon saknar den djupa vänskapen och respekten som gör henne likvärdig med mannen som hon har med Xavier men inte med Sylvain börjar hon föreläsa om filosofer som talar om balans mellan erotik och vänskap/respekt och gemenskap på fler plan än det sexuella.

Trots att filmen bygger på en hel del förutfattade meningar om människor från olika samhällsklasser har den en del att säga. Den är välgjord, med duktiga skådespelare, fint foto med djup.

Kärlek mellan två älskande kan bygga på vänskap eller passion – men mest stabilt blir den nog ändå om kärleken kan förena dessa två och både består av vänskap och passion. Det tycker jag är filmens tema.

Om regissören:
Monia Chokri långfilmsdebuterade 2019 med Jag och min bror, som premiärvisades i Un Certain Regard-sektionen i Cannes. Slog igenom som skådespelare för sin roll som Marie i Xavier Dolans Hjärtslag. Medverkade även i Dolans Laurence Anyways. Hennes andra långfilm, Babysitter hade premiär på Sundance Film Festival 2022. När Sophia mötte Sylvain (The Nature of Love, Simple comme Sylvain), var utvald till sektionen Un Certain Regard, Cannes 2023.

När Sophia mötte Sylvain – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Jazzig soaré med Barbro Hörberg-tema gör bedårande intryck – Amanda & Erik med Marie Delleskog och rytmsektion på Utopia

1 februari, 2024 by Mats Hallberg

Foton Lennart Wiman – Amanda Arnborg vid flygeln

30/1 2024

Utopia i Göteborg

Känns emellanåt närmast outhärdligt att leva i vår polariserande tid, vars destruktivitet förstärks än mer av ofattbart eskalerande våld. En systemhotande organiserad brottslighet vars till synes ohejdbara svulst ätit sig in i samhällskroppen. Frekvent underblåses den Newspeak Orwell myntade som begrepp av media, lärosäten och godhetssignalerande kulturradikaler. Då vill man drömma sig bort till en annan, mer förnuftig era. Men tiden var inte mindre dogmatisk när Barbro Hörberg fick sitt sena genombrott. Tyvärr var enögdheten, naiviteten och de fastlåsta positionerna lika förödande då som nu. Denna historieskrivning ska man ha med i bagaget då Barbro Hörbergs alltför korta karriär utvärderas-

Betänk att hon i sin medverkan i radio och tv, på sina skolturnéer och inte minst i sina omistliga visor lanserade ett kvinnligt perspektiv, efterlängtad fyllde ett tomrum. Sex album släpptes åren 1969-1976 innan hon sorgligt nog avled i bröstcancer. Arrangemang skrevs av bland andra Bengt Hallberg, Georg Riedel och Sven-Olof Walldoff, ledande namn i branschen. Äger två av de mest omtalade skivorna. Under den i minsta detalj välregisserade Jazz & Storytelling-aftonen kring Barbro Hörberg, förekom inte ett enda falskt tonfall eller banal formulering. Helt makalöst egentligen hur kreativ hon var, kanske inspirerad av Povel Ramel vars revy hon ingått i! Att Barbro Hörberg valts in i Swedish Music Hall understryker rättmätig status. 2017 gavs en läsvärd biografi om hennes gärning ut, en bok av Alexandra Sundqvist som jag läst.

Med delvis annat innehåll och framför allt med annan sättning, har en musikföreställning om och av Barbro Hörberg-visor gjorts som Lunchteater på Göteborgs Stadsteater. Uppsättningen i regi av Eva Edwall kallades då tabaré. På scen stod Lunchteaterns konstnärlige ledare Marie Delleskog tillsammans med Amanda Arnborg & Erik Björksten. När trion på Utopia jazzar till sin tabaré sker det med trumslagare Julia Schabbauer och kontrabasist och banjospelande Johan Bengan Bengtsson, en eminent och otroligt lyhörd rytmsektion.

Kanske dags att påpeka att jag recenserat skiva gjord av Amanda Arnborg (tidigare Andreas), sett henne agera i pjäser, intervjuat i samband med släpp av jullåt och hört henne live ett antal gånger, varav flera av dem resulterat i uppskattande recensioner. Samma förhållande gäller för låtskrivaren, gitarristen, dragspelaren och numera också sångaren Erik Björksten. De har länge jobbat tillsammans och numera bildat familj- Har också hyfsad koll på sympatiske Bengtsson och lika eftertraktade Schabbauer som också engagerats av Stadsteatern. Haft förmånen att höra dem var för sig live flera gånger. Att det var premiär för dem vad gäller jazziga Barbro Hörberg-original är uppseendeväckande. Med deras medverkan breddas sannerligen uttrycket.

Sedan Utopia blev med flygel har akustiken förbättrats på krogen Utopia, vilket framgick med önskvärd tydlighet en afton när det var fullsatt med hängiven publik ur flera generationer. Både pensionärer som minns Barbro Hörberg och yngre vetgiriga. Inser nu att jag glömt fråga Amanda vad i Hörbergs texter som lockat 35-åringen. Soarén fick stänk av magisk skimmer över sig genom närvaron av två av Barbro Hörbergs yngre bröder, var av en av dem på anmodan gav oss en belysande anekdot om sin storasyster. Dessutom hade de med sig en opublicerad text/ dikt vilken Amanda hade tonsatt. Man undrar varför Lyckan inte publicerats, eftersom den höll samma höga nivå som övrigt material. En annan anmärkningsvärd omständighet är att artistens första adress var på Allmäna vägen, ett par stenkast ifrån krogen.

Klokt nog varvades välbekanta favoriter med mindre kända alster och dagboksanteckningar. Bröderna och biografin utgjorde viktiga källor i deras research. Vad beträffar tilltal skiljde det sig drastiskt från när Marie Delleskog, Daniel Lemma med flera trollband i föreställning helt baserad på Karin Boyes diktning. Pendlingar, humörsvängningar och tvära kast verkar istället ha varit Hörbergs signum. Spännvidden i uttryck förmedlas suveränt i ord och ton.

Föreställningen/ konserten hade kunnat genomföras utan Marie Delleskog. Hon är inte oumbärlig, men tillför absolut betydelsefulla aspekter, delar på rollen som ciceron. I detta intelligenta upplägg avlastas och kompletteras Amanda ypperligt. Och ibland väljer Amanda att framföra monologer i jag-form som vore hon artisten i fråga. Båda vet exakt hur meningar lämpligast betonas för att nå publikens hjärtan.

Kan inte låta bli att lansera en svepande iakttagelse. Som nämnts finns vid det här laget lagrat hos mig vad Amanda Arnborg och Erik Björksten åstadkommit på scen i min närvaro. Konklusionen efter en mycket givande sammankomst är att jag aldrig hört henne sjunga bättre, har aldrig hört honom musicera oavbrutet på lika hög nivå, med den pondusen. Förbluffande prestationer! Den stilmässigt svårkategoriserade gitarristen som för inte länge sedan debuterade i eget namn tyckts vara inne i ett flow, genomförde nyligen turné till Stockholm och Uppsala. Han lirar akustisk gitarr och dragspel. Fast vad som främst etsade sig fast efteråt var hur han ”twang-spelade” på sin Gibson med pedaler och och fick till ett helläckert sound färgat med delay/ reverb. Vid dessa tämligen otyglade solon uppstod en fruktbar kontrast till den mer konventionella visgenren. Man kan referera till jambetonade utvikningarna på Cornelis dubbel-album från 1970.

Vi får veta att artistens framgångsrika signum var att blanda vemod med humor. Första låten börjar tassande, jazzigt gladlynt. I första set görs med ackuratess en udda hit som funnits med i visprogram hos Amanda & Erik, nämligen Vill du bli min soptipp? Lika väl behärskas variationen av tilltal i Sommarö., vars djupt personliga ton ackompanjeras kongenialt på dragspel.

Vissa visor och sekvenser framförs i avskalad version utan rytmsektion, vilket skapar en välgörande effekt när bas och trummor kommer tillbaka, driver då på melodierna. Bitterljuva mästerverket Med ögon känsliga för grönt omgärdas av en lång startsträcka, präglas av vidunderligt stick av Erik och formidabel frasering av Amanda. I låten som föregår riffas det delikat och svänger fett, fast soft. Bengtsson färgar på basgitarr medan Schabbauer triumferar med att tillverka gungande rytm. Amnadas sång och utstrålning är så överväldigande att hennes anslag på flygeln hamnar i skym undan. Å andra sidan flyter det obehindrat och snyggt in i deras välplanerade struktur.

Efter paus riktas vår koncentration ånyo mot scen. Där jag sitter i bakre regionerna uppfattar jag att krogens gäster intensivt lyssnar, följer med uppmärksamt. Man sättter igång med eftertänksamt alster från 1973 och dramatisering av lustiga dialoger med Marie Delleskog och Amanda Arnborg. En underhållande och sprakande blues-shuffle med titeln Långe Bengt blir i musikaliskt hänseende en slags kulmen. Excelleras i raffinerat komp, fräckt groove och stor dos glädjefylld up tempo. Duetten Åren går om att längta efter harmoni makar emellan görs galant av Amanda och Marie.

Ja, hej med musik av Adolphson/ Falk tillhör programmets komiska höjdpunkter. Här går det undan med Johan på banjo, Erik på dragspel och Julia med vispar. I denna avdelning passar Johan på att lansera sin loop-pedal. Kul! Friskt flödande rockbeat förenas med jazzkomp, vilket påminner om somliga låtars ruffiga, aptitliga sound i original ( Janne Schaffer, Bernt Egerbladh, Sture Åkerberg med flera). En avgörande skillnad är att i detta koncept sträcks låtar ut, motsvarande jazzens improvisation. På sluttampen levereras strålande solo på Gibson-gitarren av märkbart inspirerad musiker.

Ett konstnärligt högklassigt event som tryckts in i programserien Jazz & storytelling avrundas med en triss i slagkraftiga alster. (Vardags)betraktelserna förmedlade denna gång härrörde ju från en legandar som lämnade oss alldeles för tidigt, inte från från en tillbakablickande jazzveteran. Om anteckningarna stämmer är det Marie Delleskog som sjunger och deklamerar i Blåsvart tango i Roslagen, ikoniska Gamla älskade barn görs i lite annorlunda, eldig tappning och som final med da capo, stiger lyckokänslan i oss än mer av exalterade stämningen i Håll alla dörrar öppna. En av många fantastiska texter, en oemotståndlig visa som kvintetten gör rättvisa, definitivt. Rörd nämnde jag efteråt att tolkningarna, texterna och berättandet hade en sådan substans att föreställningen borde spelats in av SVT. Efteråt blev det en stunds trevlig eftersits med musikerna. Sällan man är med om ett kulturevenemang där varje moment bildar en närmast osannolikt utsökt helhet. Därtill frestas man till att hävda att Barbro Hörberg var ett geni

Tack för foton Lennart Wiman

Teaterkritik: Lille Eyolf – om kärlekens väsen och frånvaro

1 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Nina Sandström

Lille Eyolf
av Hernik Ibsen
Regi Stefan Larsson
Bearbetning och översättning Stefan Larsson
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph

LJUD JAKOB WILHELMSON
FILMFOTOGRAF ANDREA GRETTVE
I rollerna Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Irene Lindh, Hannes Meidal, Livia Millhagen, Lars Adsten
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 31 januari 2024

En föreställning som känns djupt in i hjärtat om ett par som förlorar sitt barn. Fast egentligen handlar den inte om förlusten av ett barn utan om vilken bild vi har av kärlek. Rita, Eyolfs mamma, är svartsjuk på allt som tar bort hennes man Alfreds fokus på henne. Hon är svartsjuk på hans nära relation till sin syster Asta och på hans engagemang för sitt skrivande och hon är till och med svartsjuk på sonen Eyolf.

När Alfred kommer hem efter att ha varit bortrest några veckor för att kunna skriva i lugn och ro visar det sig att han inte har skrivit utan funderat på livet och sin situation och bestämt sig för att ta hand om sin son bättre. Sonen Eyolf blev skadad då han var ett spädbarn. Eyolf låg på skötbordet och hade somnat där och föräldrarna passade på att ha sex och då trillade han ner och fick en skada för livet som gjorde att han inte kunde springa och hoppa och skutta och leka som andra barn. Alfred har under sina reflektioner kommit fram till att han vill tillbringa mer tid med sin son och hjälpa honom på olika sätt. Rita blir arg, sur och får raseriutbrott på Alfred och säger hemska saker som att Eyolf står emellan dem och deras kärlek och att hon önskar att Eyolf vore död. Och då, inte länge efteråt drunknar Eyolf i en damm som inte alls är djup och helt friska barn ska inte ens kunna drunkna där.

Att förlora ett barn är en av de absolut svåraste tragedier en förälder kan uppleva. Föräldrar som förlorat ett får ofta skuldkänslor. Inte alltid för något som föräldrarna egentligen har någon skuld till. Det är en del i sorgeprocesser att känna skuld. Men den skuld Rita måste känna är väl näst intill outhärdlig.

Livia Millhagen och Erik Ehn som föräldraparet, Rita och Alfred, gör båda starka, enastående roller. Alla skådespelare får mina applåder: Karin Franz Körlof som Asta imponerar. Karin Franz Körlof gör aldrig en dålig roll, tror jag. Irene Lindh som mormor och Hannes Medial som vännen och ingenjören Per ger som alltid liv i sina roller och Lars Adsten som Eyolf var duktig. Lars Adsten delar på rollen med två andra pojkar.

Scenlösningen med en vridscen där ena sidan är vardagsrum och andra sidan badrum fungerar perfekt. När det är nära, täta scener är skådespelarna i scenen på baksidan av vridscenen och filmas live som visas på den scen som är vänd mot publiken. Mycket bra, då kommer man nära skådespelarna också om man sitter längre bak i salongen. De nära, täta scenerna är viktiga för helheten.

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Pjäsen är inte så lång, uppsättningen är bara en och en halv timme. Det är väldigt komprimerat. Regissören Stefan Larsson säger i en intervju:
– Det är en ganska liten pjäs, men med stort innehåll. Man skulle till och med kunna säga att den är överlastad. Den har så många teman att ett av dem räcker för en hel pjäs egentligen. Det är en komplikationsnivå i texten. Sen tror jag att den alltid betraktats som gåtfull, den har ett nästan Fosse mellanrum i någon mening. Den ger utrymme för tolkningar och skriver oss inte på näsan. Hedda Gabler, Ett dockhem, Vildanden är tydliga pjäser, där är det ingen tvekan om vad som skall hända. Här blandar han korten.

Ibsens drama Lille Eyolf publicerades 1894. Pjäsen spelades första gången 12 januari 1895 på Deutsches Theater i Berlin. I originaluppsättningen finns några skillnader. I originalet:
En kvinna, som kan locka med sig gnagare till vattnet för att få dem att drunkna, kommer dit, men får veta att de inte behöver hennes tjänster. Alfred, Rita och Asta märker inte att Eyolf följer med henne, och drunknar.

I Dramatens uppsättning är Eyolf vid dammen med sin mormor för att leka. Jag tänker att originalet hade en fördjupad klassaspekt i slutet när en kvinnan som lockar gnagare erbjuder sina tjänster men får avslag. Å andra sidan finns det väl ingen som gör sådana jobb idag då det är Anticimex som kommer och placerar ut råttgift istället.

Denna uppsättning är tajt, tät och som Stefan Larsson säger tar den upp flera teman. Vilket tema som är starkast beror nog på betraktarens ögon. För mig visar den framför allt hur förödande farlig den tanken är som säger att kärlek betyder att äga någon helt och fullt. Rita vill inte dela Alfred ens med sitt barn. I dagens samhälle, i många filmer och i många sammanhang framställs kärlek som samma sak som sex och som handlar om en relation mellan två vuxna. Kärlek har väl många former. Kärlek till barn, kärlek till en hund, kärlek till ett intresse, till ett jobb, med mera, med mera. Den som älskar har plats för mycket kärlek av olika slag men det som Rita vill ha av Alfred är ägande. Att vilja äga någon och hindra den från att leva fullt.

Uppsättningen handlar också om klassskillnader fast inte lika starkt som iscensättandet av känslor kring kärlek och relationer. Ritas och Alfreds relation speglas i Astas och Pers som får ett annat slut: att Per följer med Asta. Att kvinnan blir mer jämställd med mannen. Men hos Rita och Alfred är det inte heller mannen som har mest inflytande eftersom Rita är den rika av dem.

Att Rita och Alfred förlorat sitt barn är förstås centralt i handlingen men för mig är det inte specifikt en föreställning jag främst rekommenderar till de många jag känner som har förlorat barn. Att förlora ett barn handlar om mycket mer och annat än det som tas upp i denna föreställning.

Stefan Larsson har själv förlorat ett barn för mer än tjugo år sedan. Han berättar i en intervju med Irena Kraus:
Irena Kraus:
– Det finns en privat erfarenhet hos dig av att förlora ett barn. Var det dags att ta tag i det här nu?

Stefan Larsson:
– Ja, det var dags utifrån att jag kan använda den erfarenheten och konvertera den till något konstnärligt. Nu är jag beredd att förmedla den erfarenheten till skådespelare och en publik, utan att på något sätt vara privat eller terapeutisk. Jag tror att jag kan fylla problematiken med min erfarenhet på ett riktigt sätt när man jobbar med sådana här saker. Så i den bemärkelsen tycker jag att det var dags för det. Det är inget akut sår i mig längre som det en gång var, även om det finns där hela tiden.

Föreställningen är mycket stark och sätter igång många tankar och känslor inom publiken, tänker jag. I alla fall jag fick mycket att tänka på. Men inte så mycket det jag trodde före. I min tolkning handlar denna föreställning mycket om den förljugna bilden av kärlek som florerar, den myt som gör att många tror att kärlek endast handlar om sex. Kärlek har många former och den handlar inte om att vara självisk. Skådespelarna är storartade och får mina applåder.

Recension

Footer

Om oss