• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gengångare

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

3 februari, 2024 by Pernilla Wiechel

Foto: Sören Vilks

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Gengångare, Ibsen, Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik, Teaterrecension

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare”: mörkare, dystrare, svartare

28 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Gengångare
Författare: Jo Nesbø
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203808
ISBN13: 9789164203809
Släpps i Sverige: 25 januari 2012

Den hårde polismannen Harry Hole är tillbaka. Gengångare är Jo Nesbøs åttonde bok i serien med Harry Hole.
Ja det är den åttonde boken och ändå känns det inte som att det gått slentrian i att berätta om honom.
Verkligen inte. Det är en spännande historia, med action och överraskande vändningar. För älskare av Harry Hole är det en högtidsstund att få sätta händerna på boken och börja läsa. Men jag som egentligen inte är något stor fan av Harry Hole-böckerna fångas ändå in av berättelsen. Jag känner till och med sorg i magen med tanke på de hemska öden som skildras. Den åttonde boken om Harry Hole är nog den mörkaste och dystraste då den skildrar knarkträsket och olika människor som dras in i beroende och det skildras på ett trovärdigt sätt.

Harry Hole återvänder från Hongkong där han försörjt sig som en slags vakt. Han är inte längre polis till yrket och har ett stort ärr på ena sidan av ansiktet och ena fingret är borta och ersatt av ett fingar i titan. Anledningen till att han kommer tillbaka till Oslo är att Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel gripits, misstänkt för mord på en ung knarklangare. Oleg är också fast i heroinmissbruk.

En av bokens stora styrkor är hur Jo Nesbø skildrar olika människors väg in i svårt missbruk. Han berättar om olika öden, människor med olika bakgrund. Myten att det bara är ungdomar som kommer från trasig hem och dåliga sociala miljöer som fastnar i drogmissbruk är just bara en myt. En person kan komma från en trygg, bra bakgrund med bra familj och föräldrar som verkligen bryr sig, och ändå kan han eller hon fastna i drogmissbruk. Jo Nesbø skildrar också hur droger som heroin oundvikligen driver missbrukarna utanför samhället. För missbrukaren är drogen en större kärlek än någon annan kärlek, viktigare än sex, mat och viktigare än någon annan människa.

Oleg, som vuxit upp med Harry, är som en son för Harry. Harry kommer hem till Oslo för att granska alla bevis mot Oleg, för Harry misstänker att Oleg inte är mördaren.

På Oslos gator har droghandeln förändrats rejält sedan Harry Hole arbetade som polis. Bara två stora droghandlare finns kvar, resten har försvunnit. En ny drog, fiolin, har dykt upp. Den är en slags syntetiskt framtagen heroinkopia, fast önnu starkare. Harry inser efter ett tag att Oleg och den mördare unge knarklangaren Gusto kan ha varit ett hot mot narkotikakungen. De vet för mycket. Harry upptäcker också att den stora knarkkungen måste ha bulvaner långt upp i polishusets hierarkier. Kampen för att rentvå Oleg blir ännu farligare. Människor som kan förlora makt och sociala ställningar kan vara livsfarliga.

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare” är mörkare, dystrare och svartare än hans tidigare och det är sorgligt att inse att det helvete som många svåra missbrukare lever i är just så vidrigt som det skildras.
”Gengångare” har en del spektakulära våldsbeskrivningar, som i alla Harry Hole-böcker, men det är mindre av detta än det brukar – och det är ett skäl till att jag tycker det här är en av de bästa i serien.

Recension i Göteborgsposten:

Gengångare är dystrare än föregångarna, men innehåller också lakonisk humor, associationer till gamla filmrepliker, populärkulturella referenser, på kornet-miljöbeskrivningar, utanför turiststråken.
Detta är en krimi utan några som helst döda punkter, slugt konstruerad och stadigt spännande. Och det finns tidigt anledning att fråga sig om Hole kommer att överleva (han kommer hur som helst inte att dö av hög ålder, sa Nesbø i en tv-intervju för några veckor sedan)?

Du har väl inte missat vår intervju med Jo Nesbø?

Piratförlaget berättar om boken:

Harry Hole lämnar Hongkong och återvänder till Oslo med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt person. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. En pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen – Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel.

I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande.

Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse. Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det sker med livet som insats.

Men alla spår pekar i en riktning – mot mycket högt uppsatta personer i staden.

Jo Nesbøs hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Jo Nesbø, Gengångare, bokblogg narkotika, heroin

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: bokblogg narkotika, Gengångare, heroin, Jo Nesbø

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem … Läs mer om Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

Fulländat program som Lunchteater – G. Fröding med Lars Magnus Larsson & Tommy Kotter

vecka 39 2025 (23-26/9 ) Lunchteatern … Läs mer om Fulländat program som Lunchteater – G. Fröding med Lars Magnus Larsson & Tommy Kotter

Filmrecension: One Battle After Another – snillrikt hantverk

One Battle After Another Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One Battle After Another – snillrikt hantverk

Teaterkritik: De flyktade – finstämt kammarspel med vacker musik som tröst

Rysk flicka med puderdosa, 1928 © Lotte … Läs mer om Teaterkritik: De flyktade – finstämt kammarspel med vacker musik som tröst

Filmrecension: Relay – bortom sunt förnuft och god smak

Relay Betyg 1 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Relay – bortom sunt förnuft och god smak

Recension av tv-serie: House of Guinness

House of Guinness Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: House of Guinness

Filmrecension: The Great Lillian Hall – det går inte att värja sig

The Great Lillian Hall Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Great Lillian Hall – det går inte att värja sig

Filmrecension: Från din älskade Hilde

Från din älskade Hilde Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Från din älskade Hilde

Teaterkritik: Motståndets melankoli – spännande, intressant och högst aktuellt

Astrid Assefa, Danilo Bejarano och Eva … Läs mer om Teaterkritik: Motståndets melankoli – spännande, intressant och högst aktuellt

Sömlösa gitarrister breddar sig än mer med strålande resultat – Novel A Musical Library Vol. 4 med Gothenburg Combo

Gothenburg Combo Novel A Musical … Läs mer om Sömlösa gitarrister breddar sig än mer med strålande resultat – Novel A Musical Library Vol. 4 med Gothenburg Combo

Storartat skådespeleri i lika sorglig som absurd monolog – Två små vita bollar av celluloid med blå ränder på Göteborgs Dramatiska Teater

Efter verk av Franz Kafka Manus och … Läs mer om Storartat skådespeleri i lika sorglig som absurd monolog – Två små vita bollar av celluloid med blå ränder på Göteborgs Dramatiska Teater

Florian Zellers Pappan får premiär på Malmö stadsteater

Anders Beckman spelar huvudrollen i … Läs mer om Florian Zellers Pappan får premiär på Malmö stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.

Snabba betalningar med populära e-plånbok
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in