Det är en gråmulen eftermiddag i Stockholm. Jag befinner mig på Berns hotell för att träffa den norske författaren Jo Nesbø. Nesbø är i Sverige i och med att hans bok Huvudjägarna blivit film och snart går upp på svenska biografer.
Jo Nesbø är utbildad civilekonom och har ett förflutet som både aktiemäklare och journalist. Inte nog med det kan vi se honom som sångare och gitarrist i den norska gruppen Di Derre. Men mest känd är Nesbø för sin serie med deckare om polismannen Harry Hole som blivit omåttligt populära världen över. Huvudjägarna är den första fristående boken. Här möter vi istället Roger Brown, på dagtid headhunter och kvällstid en av Norges mest jagade konsttjuvar.
Jo halvligger avslappnat på soffan i sviten samtidigt jag försöker få tekniken att fungera.
”Hoppas det här funkar” säger jag orutinerat då jag trycker på spela in på mobilen som diktafon. Glädje, adrenalin blandas med en viss oro att jag inte ska kunna göra Jo rättvisa i min svenska översättning av intervjun. Hoppas ljudupptagningen funkar.
Roger Brown existerar ur din fantasi. Var det som att se honom ta mänsklig form när du såg filmen? Går det att matcha bilderna du sett framför dig när du skrev boken på en bioduk?
Halvvägs genom frågan börjar Jo skaka på huvudet.
– Nej! … Men jag hade inga förväntningar. Jag har bidragit med själva berättelsen. Min roll i den processen var att bestämma vem som skulle regissera. Sedan kom de till mig när filmen var i stort sett färdig och ville ha kommentarer, men jag visste att det var försent att ändra någonting alls. Det tog nog bara in mig för att de skulle kunna säga att författaren har haft möjlighet att påverka. Så jag har egentligen inte haft någon möjlighet alls att påverka. Vad jag fick göra var att skriva den sista scenen, sista punchlinen. Jag misstänker att det är för att försäkra sig om att jag, på premiären, skulle sitta kvar till slutet av filmen.
Jag skrattar till. Dels på grund av Jos uppfriskande ärlighet. Dels av nervositet på grund av vetskapen om att filmens skådespelarteam sitter och blir intervjuade i rummet intill.
Alexandre Astruc är en gammal fransk gubbe som för länge sedan skrev att regissören ska använda kameran så som författaren använder sin penna. Kan du se likheter mellan ditt skrivspråk och regissören Morten Tyldums bildspråk?
– Det rycker till inom mig när konstnären själv använder ordet ”ska”. Man ska inte begränsa konstformer, man ska överraska. Inga regler. När filmen kom trodde man att filmen skulle slå ihjäl boken. Nu är de flesta filmer baserade på böcker. Ta Batman som exempel. Batman började som en serietidning för barn, gick till att bli en film för vuxna, för att nu bli ett spel för barn. Formen är inte det viktiga utan berättandet och historien. Jag har en egen regel: om någon säger vad du ska göra, gör det motsatta. Så fort man har kommit så lång att gamla gubbar säger vad vi ska göra då är det dags för någonting nytt.
Jag är osäker på om fått svar på min fråga men går ändå ganska nöjd jag vidare till nästa.
Jag har läst att intäkterna från boken huvudjägarna och även filmatiseringen helt kommer att gå till din stiftelse, Harry Hole-stiftelsen, som jobbar för att motverka analfabetism. Berätta! Vad är det som gör att du engagerat dig så i frågan om analfabetism?
När jag snubblar på ordet analfabetism skrattar Jo och säger att en av de största tidningarna i Norge hade stavat fel på just analfabetism och ordet anal hade fått alldeles för stort utrymme. Men han blir genast allvarlig och med en viss stolthet i rösten börjar han berätta om bakgrunden till Harry Hole-stiftelsen:
– Jag reste mycket som ung. Genom att resa i fattiga som rika länder lärde jag mig mycket. Jag lärde mig att det som håller fattiga länder nere är avsaknad av kunskap och information. Att kunna orientera sig är den viktigaste medlaren för demokrati. Som till exempel i Afghanistan där minst 70 procent lider utav analfabetism. När vi då kommer dit och ska införa demokrati, hur ska då folk kunna orientera sig mellan kandidater i ett sådant val. Läskunnighet är förutsättning för en demokratiseringsprocess och enda möjligheten till ett bättre liv för sig och de sina.
Jag var inne och kollade på IMDB och såg då att du är involverad i ännu en film som kommer snart, Arme Riddere, fattiga riddare på svenska. Vad kan du berätta om det?
– Jag vet inte, det är en historia jag skrev på för många år sedan. De har hållt på manuset och bearbetat det tills nu. Det var en sådan där grej som jag nästan glömt bort.
Här blir vi avbrutna. 20 minuter går så fort. Jag trycker på spara på datorn och hoppas innerligt att jag ska kunna förmedla Jo Nesbøs utstrålning och härligt jordnära karaktär. Vi skakar hand hejdå och jag skrattar återigen lite för mig själv när jag passerar Askel Hennie, som spelar Roger Brown, på vägen ut. Jo Nesbø är välvillig och ärlig.
Text: Judith Höglin Forsberg