Kollektivt skapad efter idé av Nadja Hjorton och Lisa Berkert Wallard
Regi: Nadja Hjorton
Scenografi & kostymdesign: Lisa Berkert Wallard
Maskdesign: Katrin Lind
Ljusdesign: Bella Oldenqvist
Ljuddesign: Jesper Lindell
Musikarrangemang: Backa Teater musiker
Musiker: Julia Schabbauer, Daniel Ekborg och Jonas Redig
Medverkande: Marta Andersson-Larsson, Tuva Börgö (praktikant), Ylva Gallon, Alexander Gustavsson, Kjell Wilhelmsen, Daniel Ekborg, Julia Schabbauer, Jonas Redig
Urpremiär: !9/9 2025 på Backa Teater på Hisingen
Från 10 år
Spelas till och med 4/10
Kom på läktaren efter applådtacket i samspråk med kvinnan som råkade sitta intill mig. Hon sa att hon inte sett något liknande på samma scen. Jag kontrade med att ta upp tämligen utflippade visuella version av Odysséen härom året. Djupet med underrubriken ”Havets råaste gig” utspelas längst ner i mörkret och kylan under våra oceaner där det är kilometrar ner till botten. Här huserar trots ogynnsamma förhållanden fiskar och skaldjur och i undervattensvärlden med rykande vulkaner virvlar så väl revirstrider som bortglömda melodier omkring. Enligt dramaturg Kristina Ros står förutsättningar på havsbotten på randen till kollaps i en ekologi med unikt anpassade arter som kan bli väldigt gamla: maskar, svampar, sjögurkor, snigelfiskar och en rosa havsgris. Ett belysande exempel är den ishaj som heter håkäring, ryggradsdjuret med längst livslängd. Den dyker upp i lie läskig monolog av Ylva Gallon.
Om uppsättningen haft en urskiljbar handling med inlagda konflikter, skulle den kunna klassificeras som musikal. Nu går verket vars fyndiga idé kommer från två kvinnor under beteckningen show. Nadja Hjorton har varit verksam som regissör, koreograf och performer i Sverige och utomlands i snart tjugo år och varit konstnärlig ledare för Regionteater Väst.
I en dryg timma avlöser scener och sångsolister i ett pärlband likt en lyckad happening. Sammanhållande grepp är således vad som med god fantasi kan tänkas försiggå i en miljö delvis outforskad. Regissörens avsikt har varit att belysa sådana oexploaterade och svåråtkomliga miljöer i en tid hon anser stå på ett sluttande plan vad beträffar demokrati, jämlikhet och klimat. Ensemblen på åtta personer inklusive tre musiker som också agerar, är förmodligen nybildad enkom för detta äventyr. Och de gör ett alldeles strålande ifrån sig! Som kollektiv och var för sig är de en fröjd att bevittna dem i en uppseendeväckande happening kryddad av väsensskild musik, minst lika fräck koreografi som i Mello jämte lustifikationer, några kusliga inslag och tänkvärdheter.
Innan skådespelare och musiker träder fram ges i mörker en kort introduktion i speaker-format om betingelserna där nere i djupet. Minns jag rätt försätts vi i stämning av inbjudande pianomusik. Ljusdesignern har fullt upp, levererar atmosfär med synnerligen gott resultat, skapar skuggor, rök och ljuskällor vilka går bortom det realistiska. Men detta spännande verk är en fest både för ögon och öron. Scenens golv i svart ska förmodligen föreställa dyig stenig botten och i fonden finns en ramp som används i omgångar. Ansvariga för mask- och kostymdesign har varit otroligt fiffigt kreativa. Läder och fiskfjäll sägs leva i perfekt symbios. Man kan bara i enstaka fall identifiera vem som döljer sig bakom varje huvudbonad och kostymen blir som en rustning, ett skyddande skal. Till höger på scen finns också instrumenten: trumset, piano, gitarr, bas med mera.
Finurliga repliker förekommer. Till exempel tillfrågas en figur hur denne parar sig. Och de icke nedbrytbara plastpåsarna som flyter omkring blir en dyster påminnelse om ständigt försämrade villkor. Är dock ganska övertygad om att den fjärde klass som entusiastiskt levde med i premiärens skiftande scener liksom vi vuxna, främst tog med oss olika stämningarna i musiken jämte publikfriande vokala soloinsatser från skickliga skådespelare.
På Ringo starr-manér sjunger Julia Schabbauer sittandes bakom sitt trumset Beatles-trumslagarens solo på Abbey Road, Kjell Wilhelmsen får leka kompromisslös hårdrockare i Holy Diver medan Alexander Gustavsson (känd från film och tv-serier) bestämmer sig för att göra sin Mello-imitation maxad, genom att kliva omkring bland bänkraderna och ta emot hi-fives. Dessutom framfördes med lika välklingande som vibrerande stämband en varmblodigt passionerad tolkning av Celine Dion och hennes ledmotiv ur Titanic. Torde ha varit med sopranen Marta Andersson-Larsson vars skådespeleri vi kunnat njuta av på Stadsteatern senaste åren. Överhuvudtaget kunde konstateras att ensemblen uppvisade avsevärda kvalitéer i ett knippe sånginslag. Musicerande trion ser till att upprätthålla Backa Teaters höga musikaliska standard och stod för begåvade arr.
Hinner hända mycket på cirka sjuttio minuter. Hade det inte varit för passionen och kunnandet i sättet att ta sig an låtarna, hade det varit frestande att dra till med klyschan att det ibland ”trampas vatten” , att utvikningarna blir dör många. Förvisso existerar i varje låt någon slags koppling till hav och natur. Blir förtjust i enorma spännvidden, från sfäriska elektroniska sound och soundtrack till pop, schlager och till och med frenetisk trance. Vi får musik av bland andra Hans Zimmer, Rochard Starkey, Thomas Stenström, Sarek, Dio, Gyllene Tider och Billie Ellish. Live-ackompanjemang blandas raffinerat med storslagen och förförisk musik i högtalarna.
Två faktorer till som bidrar till denna lustfyllda lyckade upplevelse måste nämnas. Dels att 10-åringarna verkade ha lärt sig låtarna ( Spotify-lista finns att tillgå). Dels ska den/de som skapat innovativa koreografin framhållas. Rörelserna rymmer många betydelser, som om djur och växter där på botten ges ett känsloliv och som en förstärkande faktor när doa-körer bildas. Uppfattar att synkade kroppar inte minst drev med de hysteriska moves vilka kringgärdar tävlande i ESC, ofta ett löjets skimmer som här blir en på-pricken-parodi klurigt framställd. Förtjänar att upprepas hur duktiga ensemblen är och vilken glädjekick som anrättats.