20/9 2025
Musikens Hus i Göteborg
Fick en förfrågan från coverbandets frontfigur Karin Klingenstierna om jag ville bevaka denna tilldragelse, vilket inte kunde motstås. Har sett Stella ett par gånger, senast i nyårsmatiné, något av en specialitet för Göteborgsbaserade gruppen. Med ett eller ett par undantag är de att betrakta som ett kvinnokollektiv, vars kärlek till svunna tiders soul, r & b och genuin rock inte går att ta miste på. Sångerskan och presentatören Klingenstierna försörjer sig främst som konferencier och moderator vilket lett till att en bok skrivits i ämnet. För att publiken inte skulle tröttna på hennes talröst hade uppdraget som konferencier gått till ordvrängande ekvilibristen Erik Blix, radiomannen nyss hemkommen från Sveriges Radios ståtliga hundraårsfirande i Berwaldhallen.
Före konserten var det mat och quiz och efteråt jam. Jag som kom direkt från Göteborgs Dramatiska Teater och två premiärer dagen före, orkade enbart fokusera på fylliga spelningen i två set kryddad med en drös gäster. Bandet har lirat på krogar, teatrar, fester, Världsutställning, festivaler, invigningar, mässor, Göteborgs Kulturkalas och inte minst nyårsmatinéer på Nefertiti. Vidare kan inte förbigås att man varit husbandet i SVT:s ”på spåret”.
Förutom nämnd vokalist består Stella av Paula af Malmborg Ward på keyboard, två blåsare i form av Elisabeth Engdahl på tenorsax och trumpetaren Mia Samuelsson, NissKerstin Hallgren på kontrabas samt bakom trummorna Tomas Olsson. I Lars Lim Mobergs frånvaro hade två gitarrister upptagits i gemenskapen. Syftar på Peter Wiik och Per Strandberg vilka turades om för att i finalnummer bli ett effektivt tvilling-koncept. Flera av bandets medlemmar har imponerande cv:n och verkar inom åtskilliga genrer. En av dem behärskar sin Dylan och bluesig rock till fullo. Sättningen innehåller också en person som skriver operor och framför egna jazzbetonade visor.
Läste att ursprungliga tanken var att ha stående publik. Att den kombinerades med sittande medförde att det blev trängre än det skulle ha varit annars. Alla som skaffat biljett fick dock lyckligtvis plats. Hade glömt öronproppar varför jag höll mig längst bak vid baren. Därifrån kunde ett bildspel över karriären beskådas samtidigt som konserten pågick. Mina oskarpa mobilbilder är som framgår tagna på långt håll. Ljudet kan beskrivas som maffigt, mestadels ypperligt balanserat. Ska man vara petig låg kontrabasen väl högt på bekostnad av klaviatur- och blåsinstrument. Apropå publicitet om evenemanget hade min kollega Kai Martin gjort ett förhandsreportage och intervjuat, vilket Blix uppmärksammade.
Låt mig en smula subjektivt guida er genom jubiléet, tala om vad som framfördes och vilka som intog framskjutna positioner. Man inleder med en supersuggestiv variant av Fever med feature från ståbas och viskande kör. Peter Wiik annonseras därefter som första gäst, en musiker jag hörde med Really Dan för ett par år sedan. Sköna hänget i These Boots Are Made För Walkin´, listettan av Lee Hazlewood med lead från Nancy Sinatra, görs med ackuratess. Klingenstierna leder med föredömlig frasering, dito energi och tryggt handlag. Följdes upp med en annan tolkning som satt som den skulle, en stark standard från 1948 med titeln Black Cofee. Kuriöst nog tillhör Peggy Lee de som förknippas inte bara med Fever utan också med Burke/ Websters komposition. Här svänger det gött (för att vara dialektal) med antydan till gitarrsolo. Riffas avspänt med framgång!
Bjuds på medhårsstrykande humörhöjare i Dolly Partons klämmiga 9 To 5.Wiik plockar snitsigt med licks medan kompet driver på. Efter detta fyrtal i spänstiga covers äntrar Erik Blix scen för första gången för att hylla Stella och deras historik. Man förvånar med en sentida låt som ursprungligen är i reggae-takt. More Human resulterar i den kanske allra bästa vokala insatsen dittills. Sedan följer en udda tolkning av EDM-landsplågan Cotton Eye Joe. Af Malmborg Ward trakterar dragspel medan Martina Almgren avlöst mannen som i branschen kallas Tolson som rytmläggare. Almgren briljerar med sin jazzigt markerade stil.
Andra set börjar med Erik Gullbransson (känd både från musikaler, storband och som solist i smågrupper) som sångsolist. Detta sker i en annorlunda framsläpande version av tidlösa(?) Hasse & Tage-klassikern Var blev ni av, ljuva drömmar? från Svea Hund. Stämningen skiftar drastiskt när Aretha Franklin-medley aviseras. Då tar Per Strandberg – hörts som begåvad George Benson-expert på Utopia- över som offensivt lagd gitarrist. Bandet är på tårna och det märks att Klingenstierna kommit in i andra andningen. Somliga kanske minns att jag rapporterade om tributen till Queen of Soul från samma scen i fjol med snarlik line up.
Soundet förstärks av Vanja Holm på percussion. Segmentet inleds bluesösigt för att i Son of a Preacher Man (först känd genom Dusty Springfield) kännetecknas av blåsarna i centrum. Extra applåder utdelas till det groove som etableras. I A Rose Is Still A Rose (L. Hill) låter det lysande om samtliga på scen och alldeles extra berömvärd är Martina Almgrens insats (om mina anteckningar stämmer). Efter en lång harang från konferenciern (rekommenderar Stella att lägga den på hemsida) gästar virtuosen Magnus Johansson på trumpet i ett latin-inspirerat nummer. Per Strandberg gör avtryck när distinkta anslaget ökar och det känns som om decibeltalet också ökar.
Passionen flödar i tajt tolkning av (Always) Someting There To Remind Me, en av otaliga örhängen från Burt Bacharach/ Hal David. Man höll sig så gott som uteslutande till själva temat. Med glimten i ögat demonstrerade Gullbransson vilken crooner han kan vara genom att ge sig på My Way (spelades på min morbrors begravning, han som presenterade band och artister på Scandinavium första fem åren). I andra set utökas blåssektionen successivt. Mia och Karin förenas med inte bara nämnde Magnus utan också Urban Ward på främst baryton och Lars Göran Dimle på trombon. Väcker ens förtjusning att blåsinstrument får allt mer utrymme. Apropå aftonens olika konstellationer kan påpekas att minst två äkta par syns på scen.
Till avdelningen rejäla överraskningar hör att att den frejdige Blix på sluttampen släpper alla eventuella hämningar. Hörs först i krävande duett med Karin i fräckt arrad översatt hit. En elastisk souldänga som känns igen. Rytm- och blåssektion glänser i intrikat svängig sak vars original torde ha hämtats från soundtrack till The Wiz – i så fall duett emellan Michael Jackson och Diana Ross. När Lars Göran Dimle och jazzige gitarristen Göran Klinghagen introduceras kastar sig Blix in i Zappa-land. Sjunger och deklamerar fram Cosmic Debris från plattan Apostrophé vars solo Klinghagen tar hand om med bravur. Blix textar alldeles utmärkt.
Stella gillar att täcka ett vidsträckt fält av genrer, vilket exponeras i det långa andra setet med önskvärd tydlighet. Snow Queen (C. King/ G. Goffin) återfinns på New Blood med Blood, Sweat & Tears som jag året när plattan kom såg på Scandinavium med Jojje Wadenius som nybliven medlem. På Musikens Hus görs den rättvisa med blåskvintett, Vanja Holm, Göran Klinghagen och kärntruppen från jubilaren. Gitarristen ger sig iväg på en inspirerad utflykt, avlöses av en dialog emellan Tomas trumslagare och Paula klaviaturspelare Den övergår i stadig framåtlutad kontrabas och en sekvens där det riffas förtjänstfullt.
På begäran framfördes föga förvånande cirka tre extranummer. (Gick på toaletten i detta läge för att undvika kö.) Stella månar om att emellanåt vara trallvänliga. Kan ha varit Rock The Boat först ut och därefter krämade man på med i princip samtliga medverkande på scen i Sisters Are Doing It För Themselves, skriven av Eurythmics och ingick på album både med dem och av Aretha Franklin som sjunger duett med Annie Lennox. Snacka om tilltagande eufori och obevekligt framrullande beat! Här någonstans levereras delikat trumsolo av Tomas Olsson. Gänget fortsätter avslutningsvis med mer up tempo. Vi förunnas en vital version av Stings första singel, varvid sångare och blåsare triumferar. Tack Stella för en upplyftande jubileumskonsert i generöst XL-format.
