Teaterkritik: Lille Eyolf – om kärlekens väsen och frånvaro

Lille Eyolf
av Hernik Ibsen
Regi Stefan Larsson
Bearbetning och översättning Stefan Larsson
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph

LJUD JAKOB WILHELMSON
FILMFOTOGRAF ANDREA GRETTVE
I rollerna Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Irene Lindh, Hannes Meidal, Livia Millhagen, Lars Adsten
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 31 januari 2024

En föreställning som känns djupt in i hjärtat om ett par som förlorar sitt barn. Fast egentligen handlar den inte om förlusten av ett barn utan om vilken bild vi har av kärlek. Rita, Eyolfs mamma, är svartsjuk på allt som tar bort hennes man Alfreds fokus på henne. Hon är svartsjuk på hans nära relation till sin syster Asta och på hans engagemang för sitt skrivande och hon är till och med svartsjuk på sonen Eyolf.

När Alfred kommer hem efter att ha varit bortrest några veckor för att kunna skriva i lugn och ro visar det sig att han inte har skrivit utan funderat på livet och sin situation och bestämt sig för att ta hand om sin son bättre. Sonen Eyolf blev skadad då han var ett spädbarn. Eyolf låg på skötbordet och hade somnat där och föräldrarna passade på att ha sex och då trillade han ner och fick en skada för livet som gjorde att han inte kunde springa och hoppa och skutta och leka som andra barn. Alfred har under sina reflektioner kommit fram till att han vill tillbringa mer tid med sin son och hjälpa honom på olika sätt. Rita blir arg, sur och får raseriutbrott på Alfred och säger hemska saker som att Eyolf står emellan dem och deras kärlek och att hon önskar att Eyolf vore död. Och då, inte länge efteråt drunknar Eyolf i en damm som inte alls är djup och helt friska barn ska inte ens kunna drunkna där.

Att förlora ett barn är en av de absolut svåraste tragedier en förälder kan uppleva. Föräldrar som förlorat ett får ofta skuldkänslor. Inte alltid för något som föräldrarna egentligen har någon skuld till. Det är en del i sorgeprocesser att känna skuld. Men den skuld Rita måste känna är väl näst intill outhärdlig.

Livia Millhagen och Erik Ehn som föräldraparet, Rita och Alfred, gör båda starka, enastående roller. Alla skådespelare får mina applåder: Karin Franz Körlof som Asta imponerar. Karin Franz Körlof gör aldrig en dålig roll, tror jag. Irene Lindh som mormor och Hannes Medial som vännen och ingenjören Per ger som alltid liv i sina roller och Lars Adsten som Eyolf var duktig. Lars Adsten delar på rollen med två andra pojkar.

Scenlösningen med en vridscen där ena sidan är vardagsrum och andra sidan badrum fungerar perfekt. När det är nära, täta scener är skådespelarna i scenen på baksidan av vridscenen och filmas live som visas på den scen som är vänd mot publiken. Mycket bra, då kommer man nära skådespelarna också om man sitter längre bak i salongen. De nära, täta scenerna är viktiga för helheten.

Pjäsen är inte så lång, uppsättningen är bara en och en halv timme. Det är väldigt komprimerat. Regissören Stefan Larsson säger i en intervju:
– Det är en ganska liten pjäs, men med stort innehåll. Man skulle till och med kunna säga att den är överlastad. Den har så många teman att ett av dem räcker för en hel pjäs egentligen. Det är en komplikationsnivå i texten. Sen tror jag att den alltid betraktats som gåtfull, den har ett nästan Fosse mellanrum i någon mening. Den ger utrymme för tolkningar och skriver oss inte på näsan. Hedda Gabler, Ett dockhem, Vildanden är tydliga pjäser, där är det ingen tvekan om vad som skall hända. Här blandar han korten.

Ibsens drama Lille Eyolf publicerades 1894. Pjäsen spelades första gången 12 januari 1895 på Deutsches Theater i Berlin. I originaluppsättningen finns några skillnader. I originalet:
En kvinna, som kan locka med sig gnagare till vattnet för att få dem att drunkna, kommer dit, men får veta att de inte behöver hennes tjänster. Alfred, Rita och Asta märker inte att Eyolf följer med henne, och drunknar.

I Dramatens uppsättning är Eyolf vid dammen med sin mormor för att leka. Jag tänker att originalet hade en fördjupad klassaspekt i slutet när en kvinnan som lockar gnagare erbjuder sina tjänster men får avslag. Å andra sidan finns det väl ingen som gör sådana jobb idag då det är Anticimex som kommer och placerar ut råttgift istället.

Denna uppsättning är tajt, tät och som Stefan Larsson säger tar den upp flera teman. Vilket tema som är starkast beror nog på betraktarens ögon. För mig visar den framför allt hur förödande farlig den tanken är som säger att kärlek betyder att äga någon helt och fullt. Rita vill inte dela Alfred ens med sitt barn. I dagens samhälle, i många filmer och i många sammanhang framställs kärlek som samma sak som sex och som handlar om en relation mellan två vuxna. Kärlek har väl många former. Kärlek till barn, kärlek till en hund, kärlek till ett intresse, till ett jobb, med mera, med mera. Den som älskar har plats för mycket kärlek av olika slag men det som Rita vill ha av Alfred är ägande. Att vilja äga någon och hindra den från att leva fullt.

Uppsättningen handlar också om klassskillnader fast inte lika starkt som iscensättandet av känslor kring kärlek och relationer. Ritas och Alfreds relation speglas i Astas och Pers som får ett annat slut: att Per följer med Asta. Att kvinnan blir mer jämställd med mannen. Men hos Rita och Alfred är det inte heller mannen som har mest inflytande eftersom Rita är den rika av dem.

Att Rita och Alfred förlorat sitt barn är förstås centralt i handlingen men för mig är det inte specifikt en föreställning jag främst rekommenderar till de många jag känner som har förlorat barn. Att förlora ett barn handlar om mycket mer och annat än det som tas upp i denna föreställning.

Stefan Larsson har själv förlorat ett barn för mer än tjugo år sedan. Han berättar i en intervju med Irena Kraus:
Irena Kraus:
– Det finns en privat erfarenhet hos dig av att förlora ett barn. Var det dags att ta tag i det här nu?

Stefan Larsson:
– Ja, det var dags utifrån att jag kan använda den erfarenheten och konvertera den till något konstnärligt. Nu är jag beredd att förmedla den erfarenheten till skådespelare och en publik, utan att på något sätt vara privat eller terapeutisk. Jag tror att jag kan fylla problematiken med min erfarenhet på ett riktigt sätt när man jobbar med sådana här saker. Så i den bemärkelsen tycker jag att det var dags för det. Det är inget akut sår i mig längre som det en gång var, även om det finns där hela tiden.

Föreställningen är mycket stark och sätter igång många tankar och känslor inom publiken, tänker jag. I alla fall jag fick mycket att tänka på. Men inte så mycket det jag trodde före. I min tolkning handlar denna föreställning mycket om den förljugna bilden av kärlek som florerar, den myt som gör att många tror att kärlek endast handlar om sex. Kärlek har många former och den handlar inte om att vara självisk. Skådespelarna är storartade och får mina applåder.