Federico Garcia Lorca

Fröken Rosita
Av Federico Garcia Lorca
Översättning Lars Bjurman
Regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Lotta Petersson
Föreställning som recenseras: 9 juni 2016

Federico Garcia Lorcas drama Fröken Rosita är ett poetiskt drama som är både tragedi och delvis en komedi. När detta skrivs är det tyvärr bara en föreställning kvar. Vi får hålla tummarna på att Stockholms stadsteater lyckas få ihop ensemblen till en nypremiär så småningom. Föreställningen har absolut sevärd och har skickliga skådespelare som Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall och Sten Ljunggren i rollistan.

Som alltid när det handlar om ett drama av Garcia Lorca är det poetiskt och suggestivt. Scenografin målar upp den typiska atmosfären från Granada och Alhambra i Spanien under 1900-talets början: vita väggar, blodröda rosor och färgsprakande unga kvinnor som vandrar längs stadens stora gata. Handlingen utspelar sig i flamencons hemstad och det har scenografin fångat in starkt. Det är starka färger och det är starka känslor.

Dramat har många många bottnar och kan tolkas på flera sätt. Den yttre handlingen kretsar kring den unga kvinnan Rosita som i dramats början är tonåring och vacker och strålande. Hon är föräldralös och växer upp hos sin faster och farbror som älskar henne mest av allt i hela världen. Rosita är lycklig och vandrar arm i arm med sina väninnor som är lite vänskapligt avundsjuka på hennes lycka. Hon är vacker, klädd i lysande rosa långklänning enligt tidens mode och hon är förlovad med sin kusin som hon är så förälskad i.

Hennes farbror odlar rosor – en av arterna blommar endast en dag. På morgonen är den rosa, mitt på dagens blodröd och på kvällen strax innan den vissnar är blombladen vita. Vi förstår redan tidigt i dramat att rosen är en metafor för Rosita. Hon är klädd i rosa som sprudlande ung kvinna. När hennes fästman överger henne för han måste till sina föräldrar i Argentina lovar de varandra att de ska vänta på varandra, han ska komma tillbaka för att gifta sig med henne. Femton år går och Rosita är fortfarande ogift och nu är hon klädd i rött. När ytterligare tid gått och hon är en femtioårig ensamstående kvinna bär hon vitt. Rosens öde är hennes öde. Det är sorgligt och det är skrämmande hur inlåsta kvinnor var i det spanska samhället denna tid då fascismen växte och snart tog över, ledd av Franco.

Dramat kan ses som ett politiskt feministiskt spel, som visar kvinnoförtrycket: hur föraktad Rosita blir av omgivningen för att hon aldrig blir gift, hur en kvinna inte har något värde utan en man vid sin sida. Federico Garcia Lorca är en spansk Ibsen, på sätt och vis. Dramat har flera andra aspekter också. Det skildrar våra livslögner, både när vi lurar oss själva för att överleva men också hur omgivningen håller upp lögner och illusioner för att orka. Fastern som försöker intala sig att Rosita ändå ska kunna hitta någon att gifta sig med, Rosita som egentligen hela tiden vet att kusinen inte kommer att återvända.

Jag kunde bli rätt irriterad på Rosita, att hon gräver ned sig i sin saknad av kusinen och sin stora kärlek, att hon inte tar tag i sitt liv och lever vidare. Men jag förstår också den förlamning som saknad och sorg kan orsaka. Jag har själv en stor sorg efter min yngste son som dog som 21-åring – och jag skulle aldrig kunna adoptera något barn som skulle kunna ersätta honom. På samma sätt vägrar Rosita att låta något ersätta hennes stora kärlek. Ett annat sätt att se hennes roll är som en symbol för författaren själv. Federico Garcia Lorca var homosexuell och det var nog i stort sett omöjligt för honom att få leva ut sin kärlek.

Det är en föreställning med duktiga skådespelare och speciellt tycker jag att Anita Ekström i rollen som fastern bär en stor del av föreställningens styrka. Det är en vacker föreställning, sorglig men ändå finns visst hopp. Kanske lyckas Rosita att åldras utan att bli bitter. Kanske.

Att förena komedi med tragedi kräver regisäkerhet. Lars Ring i SVD menade i sin rapport från premiären att Thommy Berggren nästan lyckades:
Lorcas pjäs ”Fröken Rosita”, om hur en kvinna försakas av den hon älskar, vill vara tragedi och komedi på en gång. Thommy Berggren lyckas nästan hitta dit.