Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Marie Richardson

Marie Richardson till Göteborgs Stadsteater i Bernardas hus

by

I förgrunden Marie Richardson. Övriga Caroline Söderström, Anna Bjelkerud, Marta Andersson-Larson, Marie Delleskog, Beata Hedman, Eline Høyer. Foto Ellika Henrikson.

Marie Richardson till Göteborgs Stadsteater i Bernardas hus. Nu är rollbesättningen i Bernardas hus klar. Pjäsen, skriven av Federico Garcia Lorca, regisseras av Nora Nilsson och har premiär den 28 mars 2025 på Stora Scen. I huvudrollen som Bernarda Alba ser vi Marie Richardson.

Ett pressmeddelande berättar:
I rollerna, förutom Marie Richardson: Marta Andersson-Larson, Victoria Dyrstad, Beata Hedman, Eline Høyer och Caroline Söderström som alla spelar Bernarda Albas döttrar. I övriga roller ses Anna Bjelkerud, Marie Delleskog, Gunilla Johansson Gyllenspetz och Lisa Lindgren.

Konstnärligt team: Översättning Jens Nordenhök, Bearbetning Nora Nilsson, Sisela Lindblom, Scenografi Julia Przedmojska, Kostymdesign Lena Lindgren, Maskdesign Maria Agaton, Ljusdesign Sofie Gynning Högbom, Ljuddesign Dan Andersson, Dramaturger Sisela Lindblom, Anna Berg.

– Jag är väldigt glad för Bernardas hus och att Marie Richardson gästar oss. Och att hon tillsammans med, inte minst, skådespelarna i vår egen ensemble kan få dela med sig av sina erfarenheter till alla de nya och unga skådespelare som vi nu välkomnar till teatern, säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater.

Under det kommande teateråret välkomnar Göteborgs Stadsteater sammantaget 25 nya skådespelare. Bland annat kommer flera av Backa Teaters skådespelare att medverka i uppsättningarna på Stadsteatern.

– Det är fint att vi kan samarbeta tätare med vår systerteater. De som vi nu välkomnar till Götaplatsen är Gunilla Johansson Gyllenspetz i Bernardas hus, Rasmus Lindgren och Ove Wolf i Bränder samt Anna Harling, som medverkar i både Nattvak och Bränder.

Mycket svart när Lars Noréns Demoner tar plats på Stockholms stadsteater

by

Demoner

Demoner
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär den 9 februari 2013

Lars Noréns Demoner börjar med att Frank kommer hem med sin mors aska i en urna. Hemma väntar hustrun Katarina i den tjusiga lägenhet, som på Stockholms stadsteater är uppbyggd som en karusell som vrider sig runt på scenen. Nästa dag ska det bli jordfästning av modern och stämningen är spänd. När Franks bror och hans fru inte dyker upp som planerat lyser desperationen igenom. Paret klarar inte av att vara ensamma med varandra och sina demoner.

I stället bjuder de över grannparet Jenna och Tomas, som är tacksamma att få komma bort från sina sjuka småbarn. Men det blir långt ifrån en trevlig kväll tillsammans. Snarare lyckas Frank överföra sin egen ångest på alla omkring sig.

Det är en mörk pjäs med en lika mörk scenografi. Allt är svart – de tjusiga möblerna, allas kläder (utom Tomas skjorta som är blå och Katarinas bröllopsklänning som hon byter om till mot slutet). I centrum finns en förfärlig designstol med taggarna utåt som tycks omöjlig att sitta i.

Johan Rabeus gör en allt mer galen Frank, mest nöjd när han får de andra att hetsa upp sig. Marie Richardsons Katarina sväljer den ena förolämpningen efter den andra, besatt som hon är av att komma igenom Franks skal och få honom att söka sig till henne. Jenna och Tomas, spelade av Sofia Ledarp och Gustaf Hammarsten, framstår till en början som ett par vanliga utarbetade småföräldrar, men släpper snart fram sina egna demoner. Samtidigt får Jenna stå för det naturliga med sina rinnande amningsbröst och besvärande svettningar.

Pjäsen innehåller många symboler som är mer eller mindre svårtolkade. Skor – som bland annat Katarina tar av och på hela tiden – har en framträdande roll. Glas krossas i flera omgångar. Franks mammas aska finns hela tiden med i bakgrunden och till sist tömmer Frank hela urnan över sin hustru.

Symbolik finns även i scenen när Frank och Jenna lämnar den svarta lägenheten och försvinner in i mitten av lägenhetskarusellen där en grön oas öppnar sig. Och den symboliska slutscenen som följer skulle kunna tolkas som att Frank befrias från sina demoner av att inte räcka till och att hans mamma äntligen släpper taget om honom. Det tycker i alla fall jag känns skönt att tänka, för att få se en ljus öppning i allt det mörka.

Medverkande:
Frank Johan Rabaeus
Katarina Marie Richardson
Thomas Gustaf Hammarsten
Jenna Sofia Ledarp

Av Lars Norén
Regi Hugo Hansén
Scenografi och kostym Christian Friedländer
Ljus Antonio Rodrigues Andersen
LjudTomas Björkdal, Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: recension i SvD.

Tankar inför premiären av I lusthuset på Dramaten

by

Den 25 februari, är det premiär för I lusthuset på Dramatens stora scen. Pjäsen som spelades på Broadway i början av 50-talet är skriven av den amerikanska författarinnan Jane Bowles. Regissören Sofia Jupiter fick upp ögonen för den när den gick på Stockholms stadsteater 1988 och nu sätter hon själv upp I lusthuset med Marie Richardsson i en av huvudrollerna.

Redan under generalrepetitionen är salongen fullsatt. Kärnan i pjäsen, relationen mellan föräldrar och barn, berör många. Även om de destruktiva mönstren här drivs till sin spets så är det något som vi alla kan känna igen. Även om det är ett svårt ämne, så är I Lusthuset samtidigt en komedi som är lätt att ta till sig.

Den detaljrika scenografin och de pastelliga kläderna förflyttar oss till 50-talets Kalifornien där Gertrud bor med sin dotter Molly i ett strandhus. Deras relation bygger på att det är Gertrude som ställer kraven och Molly som drar sig undan. Samtidigt är det Gertrude som beskär Mollys livsrum och som skyddar henne från drömmar. Mollys längtan efter sin mammas villkorslösa kärlek är tydlig.

Genom Gertudes polerade fasad skymtar sår från hennes egen barndom. Minnen av obesvarad kärlek till hennes far som lett till ett behov av total kontroll, över sig själv och sin omvärld. I stället projicerar Gertrude sin rädsla och ovilja mot allt främmande på sin dotter. Varken Gertrude eller Molly släpper någon innanför sitt skal.

En annan mor-dotter-relation är Mrs Constable och Vivian. Vivian flyttar in i strandvillan som inneboende för att fly från sin mamma som kväver henne. Vivians mamma som försökt leva genom sin dotter försöker desperat klamra sig fast.

Männen i pjäsen framstår som mer okomplicerade och ärliga mot sig själva och omvärlden. Jane Bowles var feminist och pekade med I Lusthuset på hur könsrollerna på 50-talet stympade känslolivet för kvinnor och begränsade deras möjlighet att vara sig själva. Men grundproblematiken i I lusthuset är tid- och könlös. Rädslan för att visa vår sårbarhet, förmågan att projicera våra svagheter på våra barn eller andra i närheten och längtan efter att bli bekräftad är ständigt närvarande.

I lusthuset handlar enligt Dramatens presentation om att bryta sig fri från invanda roller och det finns också ett hopp i pjäsen om att det går att bryta destruktiva mönster och hitta tillbaka till sig själv.

I rollerna: Marie Richardson, Tove Edfeldt, Kristina Törnqvist, Hanna Alström, Martin Wallström, Basia Frydman, Ana Gil De Melo Nascimento, Pontus Gustafsson, Lil Terselius, Frida Grundel, Jenny Rosén Wedin, Marianne Myrsten med flera

Översättning: Staffan Holmgren
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Linus Fellbom och Emma Westerberg
Peruk och mask: Nathalie Pujol, Linda Hyllengren

Bild: Tove Edfeldt, Pontus Gustafsson, Marie Richardson, Ana Gil De Melo Nascimento, Basia Frydman, Anders Jacobson, Frida Grundel, Marianne Myrsten, Jenny Rosén Wedin och Martin Wallström. Foto: Sören Vilks.

Läs mer på Dramatens hemsida och i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,