Demoner
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär den 9 februari 2013
Lars Noréns Demoner börjar med att Frank kommer hem med sin mors aska i en urna. Hemma väntar hustrun Katarina i den tjusiga lägenhet, som på Stockholms stadsteater är uppbyggd som en karusell som vrider sig runt på scenen. Nästa dag ska det bli jordfästning av modern och stämningen är spänd. När Franks bror och hans fru inte dyker upp som planerat lyser desperationen igenom. Paret klarar inte av att vara ensamma med varandra och sina demoner.
I stället bjuder de över grannparet Jenna och Tomas, som är tacksamma att få komma bort från sina sjuka småbarn. Men det blir långt ifrån en trevlig kväll tillsammans. Snarare lyckas Frank överföra sin egen ångest på alla omkring sig.
Det är en mörk pjäs med en lika mörk scenografi. Allt är svart – de tjusiga möblerna, allas kläder (utom Tomas skjorta som är blå och Katarinas bröllopsklänning som hon byter om till mot slutet). I centrum finns en förfärlig designstol med taggarna utåt som tycks omöjlig att sitta i.
Johan Rabeus gör en allt mer galen Frank, mest nöjd när han får de andra att hetsa upp sig. Marie Richardsons Katarina sväljer den ena förolämpningen efter den andra, besatt som hon är av att komma igenom Franks skal och få honom att söka sig till henne. Jenna och Tomas, spelade av Sofia Ledarp och Gustaf Hammarsten, framstår till en början som ett par vanliga utarbetade småföräldrar, men släpper snart fram sina egna demoner. Samtidigt får Jenna stå för det naturliga med sina rinnande amningsbröst och besvärande svettningar.
Pjäsen innehåller många symboler som är mer eller mindre svårtolkade. Skor – som bland annat Katarina tar av och på hela tiden – har en framträdande roll. Glas krossas i flera omgångar. Franks mammas aska finns hela tiden med i bakgrunden och till sist tömmer Frank hela urnan över sin hustru.
Symbolik finns även i scenen när Frank och Jenna lämnar den svarta lägenheten och försvinner in i mitten av lägenhetskarusellen där en grön oas öppnar sig. Och den symboliska slutscenen som följer skulle kunna tolkas som att Frank befrias från sina demoner av att inte räcka till och att hans mamma äntligen släpper taget om honom. Det tycker i alla fall jag känns skönt att tänka, för att få se en ljus öppning i allt det mörka.
Medverkande:
Frank Johan Rabaeus
Katarina Marie Richardson
Thomas Gustaf Hammarsten
Jenna Sofia Ledarp
Av Lars Norén
Regi Hugo Hansén
Scenografi och kostym Christian Friedländer
Ljus Antonio Rodrigues Andersen
LjudTomas Björkdal, Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Foto: Petra Hellberg
Relaterat: recension i SvD.