Den 25 februari, är det premiär för I lusthuset på Dramatens stora scen. Pjäsen som spelades på Broadway i början av 50-talet är skriven av den amerikanska författarinnan Jane Bowles. Regissören Sofia Jupiter fick upp ögonen för den när den gick på Stockholms stadsteater 1988 och nu sätter hon själv upp I lusthuset med Marie Richardsson i en av huvudrollerna.
Redan under generalrepetitionen är salongen fullsatt. Kärnan i pjäsen, relationen mellan föräldrar och barn, berör många. Även om de destruktiva mönstren här drivs till sin spets så är det något som vi alla kan känna igen. Även om det är ett svårt ämne, så är I Lusthuset samtidigt en komedi som är lätt att ta till sig.
Den detaljrika scenografin och de pastelliga kläderna förflyttar oss till 50-talets Kalifornien där Gertrud bor med sin dotter Molly i ett strandhus. Deras relation bygger på att det är Gertrude som ställer kraven och Molly som drar sig undan. Samtidigt är det Gertrude som beskär Mollys livsrum och som skyddar henne från drömmar. Mollys längtan efter sin mammas villkorslösa kärlek är tydlig.
Genom Gertudes polerade fasad skymtar sår från hennes egen barndom. Minnen av obesvarad kärlek till hennes far som lett till ett behov av total kontroll, över sig själv och sin omvärld. I stället projicerar Gertrude sin rädsla och ovilja mot allt främmande på sin dotter. Varken Gertrude eller Molly släpper någon innanför sitt skal.
En annan mor-dotter-relation är Mrs Constable och Vivian. Vivian flyttar in i strandvillan som inneboende för att fly från sin mamma som kväver henne. Vivians mamma som försökt leva genom sin dotter försöker desperat klamra sig fast.
Männen i pjäsen framstår som mer okomplicerade och ärliga mot sig själva och omvärlden. Jane Bowles var feminist och pekade med I Lusthuset på hur könsrollerna på 50-talet stympade känslolivet för kvinnor och begränsade deras möjlighet att vara sig själva. Men grundproblematiken i I lusthuset är tid- och könlös. Rädslan för att visa vår sårbarhet, förmågan att projicera våra svagheter på våra barn eller andra i närheten och längtan efter att bli bekräftad är ständigt närvarande.
I lusthuset handlar enligt Dramatens presentation om att bryta sig fri från invanda roller och det finns också ett hopp i pjäsen om att det går att bryta destruktiva mönster och hitta tillbaka till sig själv.
I rollerna: Marie Richardson, Tove Edfeldt, Kristina Törnqvist, Hanna Alström, Martin Wallström, Basia Frydman, Ana Gil De Melo Nascimento, Pontus Gustafsson, Lil Terselius, Frida Grundel, Jenny Rosén Wedin, Marianne Myrsten med flera
Översättning: Staffan Holmgren
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Linus Fellbom och Emma Westerberg
Peruk och mask: Nathalie Pujol, Linda Hyllengren
Bild: Tove Edfeldt, Pontus Gustafsson, Marie Richardson, Ana Gil De Melo Nascimento, Basia Frydman, Anders Jacobson, Frida Grundel, Marianne Myrsten, Jenny Rosén Wedin och Martin Wallström. Foto: Sören Vilks.
Läs mer på Dramatens hemsida och i Teatermagasinet.
Läs även andra bloggares åsikter om I Lusthuset, Jane Bowles, feminism, Dramaten