30/1 2024
Utopia i Göteborg
Känns emellanåt närmast outhärdligt att leva i vår polariserande tid, vars destruktivitet förstärks än mer av ofattbart eskalerande våld. En systemhotande organiserad brottslighet vars till synes ohejdbara svulst ätit sig in i samhällskroppen. Frekvent underblåses den Newspeak Orwell myntade som begrepp av media, lärosäten och godhetssignalerande kulturradikaler. Då vill man drömma sig bort till en annan, mer förnuftig era. Men tiden var inte mindre dogmatisk när Barbro Hörberg fick sitt sena genombrott. Tyvärr var enögdheten, naiviteten och de fastlåsta positionerna lika förödande då som nu. Denna historieskrivning ska man ha med i bagaget då Barbro Hörbergs alltför korta karriär utvärderas-
Betänk att hon i sin medverkan i radio och tv, på sina skolturnéer och inte minst i sina omistliga visor lanserade ett kvinnligt perspektiv, efterlängtad fyllde ett tomrum. Sex album släpptes åren 1969-1976 innan hon sorgligt nog avled i bröstcancer. Arrangemang skrevs av bland andra Bengt Hallberg, Georg Riedel och Sven-Olof Walldoff, ledande namn i branschen. Äger två av de mest omtalade skivorna. Under den i minsta detalj välregisserade Jazz & Storytelling-aftonen kring Barbro Hörberg, förekom inte ett enda falskt tonfall eller banal formulering. Helt makalöst egentligen hur kreativ hon var, kanske inspirerad av Povel Ramel vars revy hon ingått i! Att Barbro Hörberg valts in i Swedish Music Hall understryker rättmätig status. 2017 gavs en läsvärd biografi om hennes gärning ut, en bok av Alexandra Sundqvist som jag läst.
Med delvis annat innehåll och framför allt med annan sättning, har en musikföreställning om och av Barbro Hörberg-visor gjorts som Lunchteater på Göteborgs Stadsteater. Uppsättningen i regi av Eva Edwall kallades då tabaré. På scen stod Lunchteaterns konstnärlige ledare Marie Delleskog tillsammans med Amanda Arnborg & Erik Björksten. När trion på Utopia jazzar till sin tabaré sker det med trumslagare Julia Schabbauer och kontrabasist och banjospelande Johan Bengan Bengtsson, en eminent och otroligt lyhörd rytmsektion.
Kanske dags att påpeka att jag recenserat skiva gjord av Amanda Arnborg (tidigare Andreas), sett henne agera i pjäser, intervjuat i samband med släpp av jullåt och hört henne live ett antal gånger, varav flera av dem resulterat i uppskattande recensioner. Samma förhållande gäller för låtskrivaren, gitarristen, dragspelaren och numera också sångaren Erik Björksten. De har länge jobbat tillsammans och numera bildat familj- Har också hyfsad koll på sympatiske Bengtsson och lika eftertraktade Schabbauer som också engagerats av Stadsteatern. Haft förmånen att höra dem var för sig live flera gånger. Att det var premiär för dem vad gäller jazziga Barbro Hörberg-original är uppseendeväckande. Med deras medverkan breddas sannerligen uttrycket.
Sedan Utopia blev med flygel har akustiken förbättrats på krogen Utopia, vilket framgick med önskvärd tydlighet en afton när det var fullsatt med hängiven publik ur flera generationer. Både pensionärer som minns Barbro Hörberg och yngre vetgiriga. Inser nu att jag glömt fråga Amanda vad i Hörbergs texter som lockat 35-åringen. Soarén fick stänk av magisk skimmer över sig genom närvaron av två av Barbro Hörbergs yngre bröder, var av en av dem på anmodan gav oss en belysande anekdot om sin storasyster. Dessutom hade de med sig en opublicerad text/ dikt vilken Amanda hade tonsatt. Man undrar varför Lyckan inte publicerats, eftersom den höll samma höga nivå som övrigt material. En annan anmärkningsvärd omständighet är att artistens första adress var på Allmäna vägen, ett par stenkast ifrån krogen.
Klokt nog varvades välbekanta favoriter med mindre kända alster och dagboksanteckningar. Bröderna och biografin utgjorde viktiga källor i deras research. Vad beträffar tilltal skiljde det sig drastiskt från när Marie Delleskog, Daniel Lemma med flera trollband i föreställning helt baserad på Karin Boyes diktning. Pendlingar, humörsvängningar och tvära kast verkar istället ha varit Hörbergs signum. Spännvidden i uttryck förmedlas suveränt i ord och ton.
Föreställningen/ konserten hade kunnat genomföras utan Marie Delleskog. Hon är inte oumbärlig, men tillför absolut betydelsefulla aspekter, delar på rollen som ciceron. I detta intelligenta upplägg avlastas och kompletteras Amanda ypperligt. Och ibland väljer Amanda att framföra monologer i jag-form som vore hon artisten i fråga. Båda vet exakt hur meningar lämpligast betonas för att nå publikens hjärtan.
Kan inte låta bli att lansera en svepande iakttagelse. Som nämnts finns vid det här laget lagrat hos mig vad Amanda Arnborg och Erik Björksten åstadkommit på scen i min närvaro. Konklusionen efter en mycket givande sammankomst är att jag aldrig hört henne sjunga bättre, har aldrig hört honom musicera oavbrutet på lika hög nivå, med den pondusen. Förbluffande prestationer! Den stilmässigt svårkategoriserade gitarristen som för inte länge sedan debuterade i eget namn tyckts vara inne i ett flow, genomförde nyligen turné till Stockholm och Uppsala. Han lirar akustisk gitarr och dragspel. Fast vad som främst etsade sig fast efteråt var hur han ”twang-spelade” på sin Gibson med pedaler och och fick till ett helläckert sound färgat med delay/ reverb. Vid dessa tämligen otyglade solon uppstod en fruktbar kontrast till den mer konventionella visgenren. Man kan referera till jambetonade utvikningarna på Cornelis dubbel-album från 1970.
Vi får veta att artistens framgångsrika signum var att blanda vemod med humor. Första låten börjar tassande, jazzigt gladlynt. I första set görs med ackuratess en udda hit som funnits med i visprogram hos Amanda & Erik, nämligen Vill du bli min soptipp? Lika väl behärskas variationen av tilltal i Sommarö., vars djupt personliga ton ackompanjeras kongenialt på dragspel.
Vissa visor och sekvenser framförs i avskalad version utan rytmsektion, vilket skapar en välgörande effekt när bas och trummor kommer tillbaka, driver då på melodierna. Bitterljuva mästerverket Med ögon känsliga för grönt omgärdas av en lång startsträcka, präglas av vidunderligt stick av Erik och formidabel frasering av Amanda. I låten som föregår riffas det delikat och svänger fett, fast soft. Bengtsson färgar på basgitarr medan Schabbauer triumferar med att tillverka gungande rytm. Amnadas sång och utstrålning är så överväldigande att hennes anslag på flygeln hamnar i skym undan. Å andra sidan flyter det obehindrat och snyggt in i deras välplanerade struktur.
Efter paus riktas vår koncentration ånyo mot scen. Där jag sitter i bakre regionerna uppfattar jag att krogens gäster intensivt lyssnar, följer med uppmärksamt. Man sättter igång med eftertänksamt alster från 1973 och dramatisering av lustiga dialoger med Marie Delleskog och Amanda Arnborg. En underhållande och sprakande blues-shuffle med titeln Långe Bengt blir i musikaliskt hänseende en slags kulmen. Excelleras i raffinerat komp, fräckt groove och stor dos glädjefylld up tempo. Duetten Åren går om att längta efter harmoni makar emellan görs galant av Amanda och Marie.
Ja, hej med musik av Adolphson/ Falk tillhör programmets komiska höjdpunkter. Här går det undan med Johan på banjo, Erik på dragspel och Julia med vispar. I denna avdelning passar Johan på att lansera sin loop-pedal. Kul! Friskt flödande rockbeat förenas med jazzkomp, vilket påminner om somliga låtars ruffiga, aptitliga sound i original ( Janne Schaffer, Bernt Egerbladh, Sture Åkerberg med flera). En avgörande skillnad är att i detta koncept sträcks låtar ut, motsvarande jazzens improvisation. På sluttampen levereras strålande solo på Gibson-gitarren av märkbart inspirerad musiker.
Ett konstnärligt högklassigt event som tryckts in i programserien Jazz & storytelling avrundas med en triss i slagkraftiga alster. (Vardags)betraktelserna förmedlade denna gång härrörde ju från en legandar som lämnade oss alldeles för tidigt, inte från från en tillbakablickande jazzveteran. Om anteckningarna stämmer är det Marie Delleskog som sjunger och deklamerar i Blåsvart tango i Roslagen, ikoniska Gamla älskade barn görs i lite annorlunda, eldig tappning och som final med da capo, stiger lyckokänslan i oss än mer av exalterade stämningen i Håll alla dörrar öppna. En av många fantastiska texter, en oemotståndlig visa som kvintetten gör rättvisa, definitivt. Rörd nämnde jag efteråt att tolkningarna, texterna och berättandet hade en sådan substans att föreställningen borde spelats in av SVT. Efteråt blev det en stunds trevlig eftersits med musikerna. Sällan man är med om ett kulturevenemang där varje moment bildar en närmast osannolikt utsökt helhet. Därtill frestas man till att hävda att Barbro Hörberg var ett geni
Tack för foton Lennart Wiman