Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kanada

Filmrecension: När Sophia mötte Sylvain – kul om kärlek och passion men bygger en del på fördomar

by

När Sophia mötte Sylvain
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2o24
Regi Monia Chokri

En intressant film om en kvinna från den intellektuella eliten i Kanada som möter en supersnygg hantverkare och inleder en framför allt sexuell relation. Filmen undersöker om det är möjligt för två människor från olika samhällsklasser att verkligen mötas och ha en djup relation. Duktiga skådespelare räcker inte, filmen bygger alldeles för mycket på fördomar och klichéer. Filmen förutsätter att högutbildade akademiker inte kan ha bra sex, att män från den kulturella eliten kan prata och kommunicera men inte kan tillfredsställa en kvinna medan hantverkare är ursexiga och kan tillfredsställa en kvinnas sexuella lust om och om igen, men de kan inte ge en intellektuell kvinna den gemenskap hon behöver rent intellektuellt. De högutbildade männen är jämställda medan hantverkarna vill bestämma och äga kvinnan och dessutom ofta har högerextrema värderingar.

Fast trots min kritik av de fördomar filmen bygger på är den ändå skickligt berättad. Sophia är en snart 40-årig filosofiprofessor som lever ett stabilt och förutsägbart liv tillsammans med Xavier sedan tio år tillbaka. När hon åker ut till ett hus hon och Xavier köpt på landet för att träffa en hantverkare som ska renovera huset träffar hon Sylvain. Sophia faller pladask för Sylvains sexuella utstrålning. Till den väninnan hon anförtror sig åt påstår hon att det bara är en tillfällig flirt, inte tänkt att vara långvarigt. Hon vet att hon är van vid ett helt annat liv där hon och Xavier har en djup gemenskap och umgås med andra intellektuella, går på galleri-vernissage och äter fina middagar med intellektuella samtal. Men efter ett tag blir Sophia mer och mer fäst vid det liv hon kan ha med Sylvain: sex, sex, sex och däremellan vistelser i naturen. Sylvain börjar prata om att han vill att de ska gifta sig. Det blir dags för henne att träffa hans familj.

Alla människor är unika och alla familjekonstellationer därför också. Förstås. Det blir lite för gulligt när Sylvains familj skildras som oerhört naturnära och öppna och välkomnande i förhållande till Sophias familj för att inte prata om Xaviers föräldrar som är inne i en djup kris då hans pappa börjar bli mer och mer senil och mamman alltmer desperat och tjatar om att Xavier och Sophia måste skaffa barn snart, innan det blir för sent.

Kärlek kan vara så mycket. I dagens samhälle har det blivit extremt stort fokus på sex-delen. En rolig del i filmen är när Sophia har föreläsningar för äldre människor. När hon är nyförälskad i Sylvain tar hon upp principer från filosofer som menar att kärlek alltid handlar om sexuell dragning till varandra. När hon börjar märka att hon saknar den djupa vänskapen och respekten som gör henne likvärdig med mannen som hon har med Xavier men inte med Sylvain börjar hon föreläsa om filosofer som talar om balans mellan erotik och vänskap/respekt och gemenskap på fler plan än det sexuella.

Trots att filmen bygger på en hel del förutfattade meningar om människor från olika samhällsklasser har den en del att säga. Den är välgjord, med duktiga skådespelare, fint foto med djup.

Kärlek mellan två älskande kan bygga på vänskap eller passion – men mest stabilt blir den nog ändå om kärleken kan förena dessa två och både består av vänskap och passion. Det tycker jag är filmens tema.

Om regissören:
Monia Chokri långfilmsdebuterade 2019 med Jag och min bror, som premiärvisades i Un Certain Regard-sektionen i Cannes. Slog igenom som skådespelare för sin roll som Marie i Xavier Dolans Hjärtslag. Medverkade även i Dolans Laurence Anyways. Hennes andra långfilm, Babysitter hade premiär på Sundance Film Festival 2022. När Sophia mötte Sylvain (The Nature of Love, Simple comme Sylvain), var utvald till sektionen Un Certain Regard, Cannes 2023.

När Sophia mötte Sylvain – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Bokrecension: Entry Island av Peter May

by

Entry Island
Författare: Peter May
Utgiven: 2016-08
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177010999
Förlag: Modernista

Kanada är ett fascinerande land och jag har senaste året upptäckt flera deckare som utspelar sig där. Handlingen i ”Entry Island” utspelar sig på ett isolerat ösamhället på ön Entry Island som ligger i ett band av öar. På de flesta av öarna är franska huvudspråket men på Entry Island är det engelska som dominerar och därför får kriminalpolisen Sime Mackenzie följa med polisteamet, eftersom han talar engelska som modersmål. De övriga poliserna på mordgruppen har franska som modersmål.

Denna konflikt mellan de två språkgrupperna ligger alltid och lurar under ytan i många sammanhang i Kanada, har jag förstått av de romaner jag läste på senare tid.

Handlingen kretsar kring en mordutredning av det första mordet på den lilla ön i mannaminne. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.

Samtidigt rullar en parallellhistoria upp, om Simes farfars farfars far som växte upp som en fattig torparson på en by på en ö utanför Skottland. Farfars farfars far tvingades som ung man att emigrera till Kanada. Det var många skottar som på liknande sätt mer eller mindre deporterades till Kanada då de mäktiga och rika jordägarna tvingade bort torparna från sina gårdar. Det är skotskt historia som vi sällan fått höra om.

Peter May är en skotska romanförfattare, för övrigt bosatt i Frankrike. Han är skicklig skribent och han målar fram miljöerna och karaktärerna på ett levande sätt. Jag riktigt känner med Sime och jag dras in i handlingen. Tidigare har Peter May bland annat gett ut en Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod som har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser, bland annat Le Prix Littéraire Cezam Inter CE i Frankrike och The Barry Award för »Årets bästa kriminalroman« i USA. Entry Island är Peter Mays nya fristående kriminalroman.

Jag vill läsa mer av Peter May och tänker bege mig till biblioteker för att få tag på hans tidigare kriminalromaner.

Dagens bok har recenserat den också och skriver: Fascinerande ömystik

Ett förbud mot mord av Louise Penny – lite för välskriven kanske

by

ettforbudmotmord

Ett förbud mot mord
Författare: Louise Penny
Utg.datum: 2015-08-26
Förlag: Modernista
Översättare: Charlotte Hjukström
Originaltitel: The Murder Stone/A Rule Against Murder
ISBN: 9789176455647

Louise Penny är absolut en skicklig deckarförfattare. Genren för denna deckare är väl närmast pusseldeckaren. Den utspelar sig i ett värdshus, Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Det är intressant att komma in i det kanadensiska livet med dess tvåspråkighet, franska och engelska. Armand Gamache, deckaren som har huvudrollen är en charmerande litterärt och kulturellt bevandrad klok man. Det är lite skönt som avbrott mot så många kriminalpoliser i dagens deckarlitteratur med svåra psykiska och sociala problem. Deckaren är den fjärde i serien om Kommissarie Gamache.

De tidigare har till stor del utspelat sig i den lilla byn Three Pines, på den kanadensiska sidan av gränsen mot USA. Nu flyttar handlingen lite mer ut i vildmarken, till en mer isolerat plats.För att fira sin bröllopsdag beger sig Armand Gamache och hans Reine-Marie till Manoir Bellechasse, ett isolerat och anrikt gammalt värdshus inte långt från byn Three Pines. Det är högsommar och Gamache ser fram emot en tids välförtjänt vila från arbetet som chef för mordroteln vid Sûreté du Quebec.

Men paret Gamache är inte ensamma på Manoir Bellechasse. Vid samma tid har den förmögna familjen Finney samlats här för sin årliga släktträff. Gamache känner att luften vibrerar av de många konflikter som döljer sig bakom familjemedlemmarnas artiga leenden, små vibrationer från ett förflutet som inte tycks vilja komma till ro.

I takt med att både värmen och spänningen stiger dyker en del oväntade gäster upp på släktträffen; och en morgon, efter en våldsam nattlig storm, hittas en död kropp i trädgården.

Första halvan av boken läste jag med stor läslust men sedan blev det trögare. Att placera handlingen i ett värdshus med en oerhört skicklig kock är en bra grund för att författaren ska kunna måla med mat och dryck, med alla dess dofter och färger och konsistens. Louise Penny är duktig med att använda alla sinnen för att få oss att känna smaker och dofter medan vi läser. Det är ett välkänt knep för författare sedan Enid Blytons femböcker. Det kan dock bli lite för mycket, lite för medvetet och inte helt intressant för handlingen. Varför måste exempelvis Gamache och hans två poliskollegor alltid äta och dricka var sin rätt, för att författaren ska kunna måla ut dessa rätter? Måltidsbeskrivandet är lite för medvetet använt.

Ett annat skäl till att jag nästan fick tvinga mig att läsa sista delenär att berättelsen blev något omständligt och deckargåtan inte riktigt övertygar mig. Upplösningen och den avgörande actionscenen känns inte riktigt trovärdig. Men visst, Louise Penny, kan sitt hantverk som deckarförfattare. Det är inte någon dålig bok och framför allt var det intressant att hamna i kanadensiska miljö.

LOUISE PENNY är en kanadensisk deckarförfattare som översatts till ett trettiotal språk och sålt över tre miljoner böcker bara i Nordamerika. Hennes deckarserie – som fått henne att kallas en modern Agatha Christie – utspelar sig i Québec i Kanada, med kriminalinspektör Armand Gamache som huvudperson. Louise Penny har vunnit The Barry Award, The Agatha Award för Bästa kriminalroman (fyra år i rad!) och Anthony-priset två gånger.
Louise Pennys sajt

Dans på kryckor låter oss fascineras av människokroppen

by

Body_Remix/Goldberg_Variations
Compagnie Marie Chouinard
Dansens Hus, Stora scenen, Stockholm
Gästspel 10-11 februari 2012

Tio dansare från kanadensiska Compagnie Marie Chouinard framför ett verk med annorlunda accessoarer. Dansen genomförs med olika typer av kryckor, käppar och gåstolar – hjälpmedel för rörelsehindrade som i det här fallet begränsar snarare än underlättar deras rörelser.

Också balettvärldens egen symbol, tåspetsskon, blir handikappande för dansarna. Ibland haltar de över scenen med bara en sko, ibland har de en på foten och en på handen. Dansarna rör sig ofta med stor möda, släpas i selar som hänger från taket och utstöter ångestfyllda ljud. Ibland uttrycker de dock både glädje och frihetskänslor med skuttande och gummiliknande rörelser.

Dansarna har minimalt med kläder, är stort sett nakna, och särskiljs från varandra främst genom vilken typ av kryckor de använder. Jag ser dem som en sinnebild av människans utsatthet och sårbarhet, där vi alla är lika.

Musiken i dansverket är remixade variationer av Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer. Musikslingorna är långsamma, repetitiva, ibland disharmoniska men samtidigt extremt kontemplativa. I andra akten spelas någon av variationerna i sin originalversion.

I programmet står det att koreografen Marie Choinards inspiration är hennes fascination för kroppen och detta är något som hon verkligen förmedlar. De skickliga dansarna använder sina kroppar till 100 procent på scenen och det är svårt att inte låta sig fascineras av den mänskliga kroppen och dess uttrycksmöjligheter.

Läs mer om föreställningen på Dansens Hus hemsida och i Teatermagasinet.

Recension i DN och i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension: Hjärtslag (Heartbeats)

by


Flattr this

Heartbeats, eller med dess svenska titel Hjärtslag, var premiärfilmen som invigde Stockholms filmfestival 2010. Nu har den för lite drygt en vecka sedan haft premiär på svenska biografer.
Regissören Xaiver Dolan är 21 år och alltså lika gammal som Stockholms filmfestival.
Han spelar själv en av de tre rollerna.

Det är en rolig film om tre unga människor i Montreal, Kanada. Francis och Marie är goda vänner och lever ett uteliv där det enda som upptar deras tankar äratt visa upp sig, att ha snygga kläder. De sexuella relationer de har är ytliga och ingen av dem verkar ha förmågan att leva i någon djupare eller närmare relation. Francis är homosexuell. Så dyker den vackre ljuslockige Nicolas upp och både Francis och Marie faller pladask och blir förälskade och därmed rivaler.

Filmmässigt leker regissören Xavier Dolan. Han utnyttjar filmmediet och leker med kameravinklar och hastighet på bildvisningar, visar skådespelarna i slow motion med mera. Helt klart är Xavier Dolan en filmskapare vi kommer att se storverk från i framtiden.

Berättelsen om triangeldramat mellan de tre växte fram när Xavier och hans två vänner Monia Chokri besökte en filmfestival Niels Schneider. Det är de tre som har de tre huvudrollerna också.

Det finns bara en detalj som jag värjer mig mot. Det är Monia Chokri som spelar Marie. Hon går klädd i Audrey Hepburnstil och ser verkligen tantig ut. Det känns helt fel att Nicolas skulle vara intresserad av henne. Nicolas utstrålar en helt annan naturlighet. Fast kanske det var medvetet av regissören? Han låter Nicolas mamma i filmen klaga över att Marie ser ut som en tant, också.

Emma Gray Munthe i Aftonbladet gav filmen betyg 4 och skrev:

I farten fångar han inte bara hur det är att vara runt 20, på sätt och vis är också ”Hjärtslag” som en 20-någonting: den behöver slipas till en hel del, känns lite omogen, tillgjord och alldeles för självmedveten och förälskad i sig själv. Men samtidigt, full av stora känslor, full av lust och energi som lyser igenom duken och sätter sig i hjärtat.

Filmkritikerna fastnade verkligen för den här filmen och många gav högt betyg:
Betyg 6 i Svenska Dagbladet
Betyg 4 i Sydsvenskan
Betyg 4 i Göteborgsposten
Betyg 4 i Kommunalarbetaren
Betyg 3 hos Kulturnyheterna i SVT

Någira kritiska recensioner hittar jag dock:

Ii Helsingborgs Dagblad där Mattias Dahlström ger filmen betyg 2:

Xavier Dolan är en imponerande stilsäker regissör för sin ålder, och för många andra åldrar också, men ”Flyktig kindpuss” hade varit en mer passande titel på den här filmen.
För ”Hjärtslag” griper aldrig tag, når aldrig in, satsar aldrig ordentligt. Konflikterna saknar riktig friktion, det söta balanseras inte upp med någon syra eller sälta.

Och Mats Bråstedt i Expressen ger också betyg 2:

Till slut är det bara Monia Chokris uttrycksfulla ansikte och Audrey Hepburn-kreationer som upprätthåller mitt intresse.
Dessutom borde det finnas en gräns för hur många slow motion-scener av promenerande personer i ur och skur man får ha med i en film.

Kulturbloggen ger filmen betyg 3. Det som imponerar är Xavier Dolans sätt att berätta med film, men det som drar ned från högre betyg är att jag inte kan fastna för den tantiga Audrey Hepburn-stilen, det som Mats Bråstedt imponerades av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,