• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Feng shui för folket

28 januari, 2010 by Redaktionen

feng shui

Feng shui har, i likhet med till exempel yoga, inlemmats i Folkhemmet. Jag ägnar mig åt båda. De österländska lärorna har i anpassad form, för att uttrycka det vänligt, blivit ett slags skönt flum som förgyller vår vardag.

En vackert formad skål med havssalt kan bringa harmoni, enligt läran feng shui. Det är ju inte heller särskilt dyrt att fixa och sedan ställa på lämplig plats i lägenheten. Och just så konkreta är råden i boken ”Praktisk feng shui för hem och själ” (ordet ”och” i titeln är förresten ersatt av ett tecken i ett typsnitt som vagt associerar till främmande skrivtecken). Och jag gillar boken, den gör mig glad. Återkommer till varför senare.

Den engelske författaren, feng shui-experten Simon Brown, går igenom begreppen inom feng shui, hur läran ska användas för att finna harmoni och utvecklas både personligt och som inredare av balanserade hem. Psykologisk energi, väderstreckens innebörd, inre energi, färger, möblering i hemmet, midvintersolståndet – allt förklaras med enkla ord och ofta i tabellform. Konkreta exempel ges, som ”exempel på mål att arbeta med i sydvästlig energi” vilket kan vara att leka med barnen minst en timme om dagen.

Författaren har kombinerat klassisk feng shui med modern livscoachingteori och det kan ju göra den som är det minsta skeptiskt lagd livrädd. Jag menar, den befarade kombination vulgärversion av uråldrig visdom från öst och coachingfloskler från vår egen tid låter rätt vidrig.

Men det blir det inte i den här boken, tycker jag. Och som författaren Simon Brown själv skriver: vi ägnar ju oss alla åt feng shui, medvetet eller omedvetet. Han ger som exempel hur vi väljer en fin plats för att ha picknick, ett ställe som känns harmoniskt i det gröna. Och visst, mycket kan vara självklart men det är rätt skönt att bara titta på bilder och bli lite inspirerad.

Den som väljer att ha picknick under påfarten till motorvägen ses nog av de flesta som ironisk. Handlingen blir ett slags statement mot det de flesta uppfattar som miljö att njuta i. Och ärligt talat vore det betydligt lättare vore det att ironisera över en bok som vill få oss att ”må bra hemma med nya och bättre energier” för att använda förlagets ord. Eller kritisera författaren för att slå mynt av våra drömmar om att utvecklas, göra karriär och ha ett vacker hem.

Det finns också flera uppgörelser med feng shui så som läran förpackas, förvanskats och säljs i kommersiella medier. Roligast tycker jag är Kjell Häglund som i min facktidning Journalisten gör upp med de västerländska falska feng shui-profeterna: http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan

(Efter den krönikan för ett par år sedan verkar Häglund även

blivit något slags expert på falsk feng shui och har uttalat sig i inredningsmagasin om saken, som han först skrev om i tidningen Residense under rubriken ”Fake shui”):

Chockerande nog är detta alltjämt den enda kritiska tidningstext som publicerats i Sverige under feng shuins 2000-tal. I stället för ifrågasättande granskningar matas vi oupphörligen, i våra största nyhetstidningar, med kvasireligös PR-propaganda för detta genomkommersiella svindleri, under rubriker som ”Finn harmoni med feng shui” och ”Stressa av med feng shui” i Aftonbladet och ”Piffa upp kärlekslivet med feng shui” i Expressen; i allt från fack- och folkrörelseorgan till trädgårds- och föräldratidningar; och kanske allra värst när Dagens Nyheter erbjudit sina prenumeranter rabatt på hutlöst prissatta feng shui-seminarier – som DN-prenumerant kom man därmed undan med 1 150 spänn för en ”workshop” där feng shui-gurun Karen Kingston lärde ut hur man tänder en lampa för att ”aktivera eld-elementet i erkännande/berömmelse-delen av hemmet”, och att “en symbol för familjens välstånd är att fylla kylskåpet med färsk mat”. (ur Journalisten)

Det går inte att säga emot. Men jag har så stor tilltro till mänskligheten att jag tror att de använder den typen av kritiserade texter och gör något eget av. Ungefär som när jag och mina kompisar använda våra Barbiedockor för att gestalta brottslighet i Madrid och Barcelona – oklart varför vi valde dessa städer när vi lekte i Stockholmsförorten – och skapade egna sammanhang med de då, på 70-talet, starkt kritiserade ”genomkommersiella” dockorna.

Jag känner mig faktiskt lite upplyft av boken om praktisk feng shui. Miljöerna ser trevliga ut, det påminner lite om hemma hos mig. Tjejen som är med på illustrationerna ser bra ut på ett sätt jag kan identifiera mig med, komplett med kärlekshandtag i midjan och lite mörk utväxt i det fusk-sommarblonda håret. På bilderna lyfter hon en soffa i samma färg som min från Mio, på en annan sida verkar hon meditera i en bekväm ställning.

Texterna lyfter fram ord som väcker känslor, som vårdagsjämning och mörkt vatten. Sammanhanget blir ju lite oklart, minst sagt, men det gör inte så mycket. Tycker jag. Möjligen är jag köpt, är det något jag är kritisk till i den här boken är det att det ibland blir väl övertydligt. Som när det handlar om vatten i hemmet. Det kanske inte är nödvändigt att påpeka att det är viktigt att ett akvarium är rent och klart för att skapa harmoni. Den igenslammade, illaluktande vattensamlingen med döende fiskar är väl något de flesta med erfarenhet minns med fasa efter flera årtionden?

Men nog med kritik. Nu ska jag ställa en rund glasskål med rent vatten i söderläge och se ljuset reflekteras fint i det, på inrådan av boken.

Text: Lilly Hallberg

Bok: Praktisk feng shui för hem och själ
Författare: Simon Brown, översättning till svenska Kerstin Törngren
(Bokförlaget Semic)
ISBN 978-91-522-5544-2

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, filosofi, religion, fengshui

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, filosofi, Recension, Religion

Baseballs på Göta Källare

28 januari, 2010 by Redaktionen

baseballs1

Det var en salig blandning människor som på onsdagskvällen samlades på Göta Källare för att se The Baseballs premiärspelning i Sverige. Från femtiotalsklädda rockabillytjejer till raggar-morfar med chevan. Från hela landet hade folk rest för att se de tre tyska killarna som framför moderna hits och gör om dem i femtiotalsversioner.

Och det svängde bra. Bäst i upp-tempolåtar när grabbarna körde kända hits som Rhiannas Umbrella, Beyonces Crazy in Love och Pussycat Dolls Don’t Cha. Även Kate Perrys Hot’n Cold fungerade mycket bra ifemtiotalstappning och en höjdpunkt var när de körde Coldplays Viva la vida som var nästan omgjord till oigenkännlighet.

Konserten tappar dock lite fart i balladerna. Robbie Williams Angels blir till allsång men inte på grund av The Baseballs, utan för att samtliga tjejer i publiken kan texten utantill.

Sam, Digger och Basti är tighta, samspelta och väldigt duktiga vokalister men känslan av femtiotalsfest förtas lite när det är så uppenbart att bandet är ett konceptband, endast skapat för att tjäna pengar. Killarna har inte en enda synlig tatuering och de rutiga skjortorna ser ut att vara köpta på Dressman.

Det känns som de är medvetna om att de framstår som en liten plastig rockabillyversion på valfritt boyband så mot slutet tar de över instrumenten från bakgrundsmusikerna och visar att de visst kan spela några bastoner, dra några ackord och plinka lite på pianot. Jag blir dock inte särskilt imponerad.

Debutplattan The Strike ligger på topplistorna runt om Europa men frågan är hur länge konceptet håller. Jag gissar max ett album till. Sen är karriären över. Det går inte att dra sig fram utan egna hitlåtar, hur svängigt det än må vara.

Text och bild:
Petra Jankov Picha
@petrajankov
www.enannansida.se

baseballs2

Relaterat:
Recension av albumet i SVD och i HBL.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, rockabilly, Stockholm, recension, Baseballs, 50-tal, Göta Källare

Arkiverad under: Recension Taggad som: Musik, Recension, rockabilly, Stockholm

Skivnytt: Hot Chip, Beach House, Edda Magnason

28 januari, 2010 by Redaktionen

Skivåret 2010 börjar otroligt starkt. Det här är bara några av alla skivor värda att lyftas fram.


hotchipcov4522

Hot Chip – One Life Stand

På förra albumet rörde sig Hot Chip mer och mer från blip-blop-elektronikan och lyfte in spännande element av gubbrock och gammal soul. På den sorgiligt förbisedda soloskivan ”Rubbed out” som Alexis Taylor (den av de två sångarna med den fantastiska falsetten) släppte efteråt föll syntharna helt bort och det var naket och alldeles lysande vackert. På One life stand märks det, det mer lågmäla tilltalet har smittat av sig och influenserna är fler än någonsin tidigare. Hela musikhistorien tycks trängas i den spretiga musiken. Samtidigt kommer det ta längre tid att ta till sig det här än hittiga Made in the dark. Men jag är säker på att den kommer att växla betydligt. Hot chip har trots alltid varit bäst när de hållit nere dansnerven och låtit vemodet spricka fram, som i lysande ”In the privacy of our love” som var en av 2008 absolut bästa låtar.

Läs på BBCs hemsida, musicOMH.

beach house - teen dream

Beach House – Teen Dream

Årets största hype kommer redan i januari och det är en välförtjänt sådan. Som förra årets indiegunstlingar Grizzly Bear tar de avstamp ett lågmält, drömskt uttryck men där slutar likheterna. Beach House har mer gemensamt med Cocteau Twins och den musik som brukar kallas Dream Pop. Oavsett genre så är det ett smått birlliant låtskrivande det rör sig om, med Victoria Legrands egna röst som ger en helt unik karaktär åt låtarna. Skivan är inspelad i en kyrka i New York och det sakrala tilltalet märks verkligen. Det är indiehymner som med sitt avväpnande tilltal knockar mycket av de andra creddiga band från Baltimore och Brooklyn som hypas just nu. Inte minst Grizzly Bear.

Läs i DN,  SVD, Sydsvenskan.

edda

Edda Magnason – Edda Magnason

Det är tydligt att Edda Magnason spelat bakom Emeil Jensen ett tag; samma teatrala ådra går igen i henne. Det är svårt att bortse från det när man hör Eddas säreget dramatiska röst som känns som en hybrid av Björk och Kate Bush. Dessa influenser har det som bekant gått inflation i bland kvinnlinga artister på 00talet, inte minst bland svenskor som Frida Hyvönen, Maia Harisawa och Miss Li. Jag vill verkligen gilla det vackra pianospelet som på ett självklart sätt för in klassiska tongångar i popen och de snirkliga melodierna. Men jag kan inte bortse från att det här har hörts ganska många gånger förr. Det är eget men samtidigt har så många tidigare varit ”egna” på precis liknande sett. Den teatrala popen skulle må bra av en uppdatering. Det ska dock bli intressant att se vad hon gör av materialet live på fredag när hon är förband till Joan as police woman på Debaser Malmö.

Läs i DN, SVD,  Sydsvenskan.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: alternative, bech house, edda magnason, hot chip, indie, indiepop, nya skivor, pop, rock, singer/songwriter, Skivrecensioner, svenskt, synth, synthpop

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor

27 januari, 2010 by Rosemari Södergren

hurjaglardemigaalskaminavarstakanslor
Våra värsta känslor, det som vi knappt vill erkänna för oss själva att vi känner, för att vi skäms, känner skam och skuld, för att de gör ont – de kan bli början till att vi hittar något bra.

I boken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” skriver Inger Edelfeldt om att värstakänslorna kan ses som en gåva, som ger ny livsmening, energi, tillit och glädje, istället för att förlama och bromsa upp.

Inger Edelfeldt är författare och konstnär men också diplomerad Zen Coach. Hon är starkt engagerad i zen. Från sin barndom har hon haft jobbiga känslor som gjort att hon mått psykiskt dåligt och för att ta itu med detta har hon prövat olika terapier, från psykoterapeutiska samtal till frigöraande dans, TM, gestaltterapi och Zen Coaching.

Hon berättar mycket öppet och som jag upplever oerhört ärligt om sin terapeutiska livsresa. Vissa delar av det hon berättar är så öppet och personligt att jag kan känna att jag tjuvkikar i någons inre. Det är starkt att vara så öppen.

Inger Edelfeldt beskriver Zen Coachning som en metod eller en väg där man lär sig att se på sina värsta känslor, genom att erkänna dem förlorar de sin förgörande kraft:

Istället för att vi låter oss hindras kan acceptansen av de autentiska behov vi finner bakom känslorna leda till medvetenhet, förvandling och närvaro.

Obehagkänslorna, ångesten, ilskan, övergivenhetskänslan, aggresivitet, lust att slå – alla känslor kommer av någon orsak, något vi är rädda för, eller oroliga för, kommer av någon längtan. Kanske för att vi vill bli accepterade, sedda, älskade, omtyckta. Genom att våga se det kan vi acceptera våra egna ”värsta känslor” och kanske avväpna dem.

Zen Coachning handlar också om en väg till att sluta de världen dualistiskt: allt är inte svart eller vitt, ont eller gott. De värsta känslorna behöver inte vara det värsta.

Det var en fascinerande bok att läsa som givetvis satte igång mina egna tankar. Edelfeldt är ödmjuk och påpekar flera gånger att även om hon upplevt någon terapi som inte så bra, kan den vara bra för andra. Hon anser sig inte sitta inne med någon yttersta sanning. Ibland kan jag bli lite irriterad på alltför ödmjuk attityd. Det var en person som sade det till mig en gång: att det kan bli otydligt att säga: det kan vara si och det kan vara så.

När jag läst boken kände jag en viss övermättnad över fokusering på tekniker för att må bra psykiskt. Är det ett tecken på västvärldens egofixering att medan människor lever i spillror i Haiti och slåss om mat, går vi omkring och ömkar våra trasiga psyken? Ett bra svar för varför också en samhällsengagerad människor som bryr sig om världens problem visst har rätt att ägna sig åt att vårda sitt psyke tycker jag Inger Edelfeldt formulerat i sitt avslutande stycke i boken:

”Men hur kom Hitler till makten?”
Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är ”Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten?
Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati istället för att lära dem att kring är oundvikligt.

En annan sak som jag tycker kom fram väldigt bra i boken är hur många terapeuter och läkare förvärras situationen för den som söker deras hjälp genom att direkt dela in situationen till att det är någon som ska hjälpa någon annan. Att läkaren/terapeuten ser sig själv som övermänniska och den som söker hjälp som mindervärdig – och därför inte ser den förmåga till läkning som finns i varje individ. Att läkaren/terapeuten tar på sig rollen som den som är i överläge och den hjälpsökande till en människa i underläge. Zen Coachning, om jag uppfattat boken rätt, är en metod där människorna får stöd av frågor att se sig själva och hitta sin väg.

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag Optimal Förlag
ISBN 917241183X
ISBN-13 9789172411838


Djufmary har också recenserat boken.

Chang Weng har berättar om boken.
Intervju i DN med författaren, Inger Edelfeldt.
Artikel i SVD om boken.

Läs även andra bloggares åsikter om zen, recension, bok, böcker, psykologi, Zen Coachning

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, psykologi, Recension, zen

FOOD, inc: Ett hisnande avslöjande om maten vi äter

27 januari, 2010 by Redaktionen

food-inc1
Hamburgaren i amerikanska snabbmatsrestauranger kan innehålla kött från 1.000 olika kor. Kycklingar göds för att nå slaktvikt i en fart som lämnar de inre organen på efterkälken och gör deras ben för svaga att gå och stå på. Fredag, den 29 januari har dokumentären Food Inc. premiär på svenska biografer. Ett skrämmande avslöjande om hur maten vi äter produceras och hur den kan påverka vår hälsa.

För ett par år sedan kom Al Gore med sin obekväma sanning om hur det stod till med vårt klimat och med Robert Kenners film Food Inc. får vi en till. Men Food Inc. är inte bara obekväm. Den är vidrig, äcklig, magvändande och skrämmande och lämnar en full av avsky inför den amerikanska matfabriken.
Filmaffischen pryds av en ko med en stor streckkod tryckt över sidan. En konstruerad bild, visst, men som ligger närmre verkligheten än vi vill tro.
Bilder på kor, grisar och kycklingar som trängs och föds upp på löpande bandet för att passa in i de maskiner som sedan ska ta hand om deras kött flimrar förbi i ett rasande tempo. Det lämnas inte plats för naturliga variationer. Kycklingar är inte längre fåglar. De är en produkt.

Förutom skräckexempel på djurhållning och massproduktion visar filmskaparna hur hanteringen kan påverka både vår hälsa, miljö och vårt samhälle i stort. Något som ibland kan få katastrofala följder.
I nästan samtliga fall där representanter från de stora företagen är sökta för kommentarer, klingar tystnaden öronbedövande.

I Food Inc sparas det inte på krutet. Det är ingen film för äckelmagade.
Food Inc. är för den som vågar och verkligen vill veta vad som försiggår bakom de stängda dörrarna till fabrikerna där vår mat produceras.
När eftertexterna börjar rulla känner jag mig först stum, det är snart dags för lunch och att äta är det sista jag kan tänka mig just nu.
Även en frälst köttätare som jag överväger att konvertera, men inser samtidigt att det inte är hela lösningen. Nyfikenheten och ifrågasättandet som väcks är större än äcklet.
Food Inc. må vara en omskakande upplevelse, men jag lämnar inte biosalongen utan hopp om framtiden.

Här är filmens hemsida.

Här trailer:

Relaterat: SVD har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, matkultur, mat, hälsa, snabbmat, food, inc

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: hälsa, mat, Matkultur, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1500
  • Sida 1501
  • Sida 1502
  • Sida 1503
  • Sida 1504
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in