synth

Skivåret 2010 börjar otroligt starkt. Det här är bara några av alla skivor värda att lyftas fram.

Hot Chip – One Life Stand

På förra albumet rörde sig Hot Chip mer och mer från blip-blop-elektronikan och lyfte in spännande element av gubbrock och gammal soul. På den sorgiligt förbisedda soloskivan “Rubbed out” som Alexis Taylor (den av de två sångarna med den fantastiska falsetten) släppte efteråt föll syntharna helt bort och det var naket och alldeles lysande vackert. På One life stand märks det, det mer lågmäla tilltalet har smittat av sig och influenserna är fler än någonsin tidigare. Hela musikhistorien tycks trängas i den spretiga musiken. Samtidigt kommer det ta längre tid att ta till sig det här än hittiga Made in the dark. Men jag är säker på att den kommer att växla betydligt. Hot chip har trots alltid varit bäst när de hållit nere dansnerven och låtit vemodet spricka fram, som i lysande “In the privacy of our love” som var en av 2008 absolut bästa låtar.

Läs på BBCs hemsida, musicOMH.

Beach House – Teen Dream

Årets största hype kommer redan i januari och det är en välförtjänt sådan. Som förra årets indiegunstlingar Grizzly Bear tar de avstamp ett lågmält, drömskt uttryck men där slutar likheterna. Beach House har mer gemensamt med Cocteau Twins och den musik som brukar kallas Dream Pop. Oavsett genre så är det ett smått birlliant låtskrivande det rör sig om, med Victoria Legrands egna röst som ger en helt unik karaktär åt låtarna. Skivan är inspelad i en kyrka i New York och det sakrala tilltalet märks verkligen. Det är indiehymner som med sitt avväpnande tilltal knockar mycket av de andra creddiga band från Baltimore och Brooklyn som hypas just nu. Inte minst Grizzly Bear.

Läs i DN,  SVD, Sydsvenskan.

Edda Magnason – Edda Magnason

Det är tydligt att Edda Magnason spelat bakom Emeil Jensen ett tag; samma teatrala ådra går igen i henne. Det är svårt att bortse från det när man hör Eddas säreget dramatiska röst som känns som en hybrid av Björk och Kate Bush. Dessa influenser har det som bekant gått inflation i bland kvinnlinga artister på 00talet, inte minst bland svenskor som Frida Hyvönen, Maia Harisawa och Miss Li. Jag vill verkligen gilla det vackra pianospelet som på ett självklart sätt för in klassiska tongångar i popen och de snirkliga melodierna. Men jag kan inte bortse från att det här har hörts ganska många gånger förr. Det är eget men samtidigt har så många tidigare varit “egna” på precis liknande sett. Den teatrala popen skulle må bra av en uppdatering. Det ska dock bli intressant att se vad hon gör av materialet live på fredag när hon är förband till Joan as police woman på Debaser Malmö.

Läs i DN, SVD,  Sydsvenskan.