Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

svenskt

Scenkonst Sörmland turnerar med satiren Svensksåld

by

Svensksåld
Scenkonst Sörmland
Premiär: 6 oktober på Eskilstuna Teater

Den 9 november var det gästspelspremiär på Gertrud Larssons Svensksåld på Teater Pero i Stockholm. Pjäsen, som regisserats av Ellen Lamm, är en Sverigesatir i kabaretform med allvarliga undertoner. Med hjälp av nedslag i historien belyser den svenskheten och främlingsfientligheten i vårt land genom tiderna. Första halvan av föreställningen tar upp saker som vi idag är mindre stolta över, såsom:

Anders Retzius skallindex från början av 1900-talet, Rasbiologiska institutet som grundades 1922, en Skansen-utställning av skådespelare utklädda till tattare och tvångssteriliseringen av oönskade personer som pågick ända fram till 1975.

Det är lätt att förfäras över att detta kunde äga rum i Sverige, men andra delen av Svensksåld visar på liknande fenomen även i dag. Nu pratar vi inte längre om ras, men rädslan och motståndet mot annorlunda människor och kulturer finns kvar.

Pjäsen tar upp aktuella exempel som journalistens Ulf Nilssons krönika om att pursvenskarna måste föda fler barn för att inte dö ut, Sveriges utvisning av tiggande romer och Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen.

Pia Kjaersgaard och danskarna får sig också en känga för sina försök att stänga gränserna kring sitt folk. I ett nummer speglas en annan sida av vårt problematiska förhållande till svenskheten som gör att vi avstår från att använda svenska flaggor och sjunga nationalsången.

Kabaretformatet är lättsamt och underhållande och de tre skådespelarna växlar mellan en stor mängd rollfigurer. Att Kjartan Hansen, Jakob Höglund och Ingrid Meling Enoksen kommer från Färöarna, Finland respektive Norge, gör komplexiteten i frågan om vad och vem som egentligen är svensk extra tydlig. Musiken, som framförs på dragspel och fiol av Isak Bergström och Sheshti Johansson iklädda blå adidasoveraller och allt som oftast klingar falskt, är också en viktig del i Svensksåld. Liksom diverse kaffekoppar, kaffetermosar, dalahästar, aladinaskar och andra prylar som är mer eller mindre viktiga för vår svenskhet.

Svensksåld, som har producerats av Scenkonst Sörmland, framförs i Stockholm även i kväll den 10 november och fortsätter sedan att spelas i Sörmland och Stockholmsområdet till och med den 4 december.

Bilder: Håkan Larsson, Extreme Production.

Medverkande

Skådespelare: Kjartan Hansen, Jakob Höglund och Ingrid Meling Enoksen
Musiker: Isak Bergström – dragspel, Sheshti Johansson – fiol
Dramatiker: Gertrud Larsson
Regi: Ellen Lamm
Scenografi: Anna Dolata
Musik: Janne Tavares
Mask: Linda Sandberg
Ljus: Anders Westbom
Produktion: Scenkonst Sörmland

Läs mer på Scenkonst Sörmlands hemsida.

Läs recension i Sörmlands Nyheter av föreställningen i Oxelösund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hästpojken på Babel, Malmö

by

febr 010

Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller fantastiskt att Martin Eliasson ramlar upp på scenen iklädd samma vita kostym som i videon till ”Trummor och bas, gitarrer och hat”. Det understryker i vilket fall min känsla av att ha och göra med en missanpassad  dansbandsstjärna på dekis. En hatisk Håkan, en tonårsledsen Shane Mcgowan, alla rockmusikens mansstereotyper samsas i Martin Eliasson.

Jag tvekar men bestämmer mig för att beundra det konsekventa i det hela. Det är ändå just den här rollen han har haft sedan Bad Cash Quartets korta glansdagar, det ärlighetsaspirerande hela tiden på patetikens gränser.  Han mumlar något osammanhängande i micken, tar ett klunk öl och vevar igång första låten. Och i samma stund faller den den ledsna clownens mantel av honom.

För det låter ingenting annat än fantastiskt och Martin lyckas få var textrad att låta som det viktigaste som kan sägas. Det är ett tight band som kramar ur var droppe vemod ur strålande ”Från där jag ropar”. Det är nästan bara låtar därifrån som spelas som för att understryka övergången från klassisk svensk punk till klassisk svensk vemodspop, lika mycket ett ledset Tant Strul som ett misantropiskt Abba. Under låtarna är Martin den självklare frontmannen, hoppar upp på högtalarna och verkar nästan rent fysiskt driva ut sin smärta, ut till publiken.

febr 034

Det är så fort bandet slutar spela som man lägger märke till att de är just ett band. Men det är en konstigt sammanhållen grupp, klädda i helt olika stilar, där alla mumlar konstigheter i micken och verkar ha svårt att fokusera på själva spelningen. Martin verkar mer och mer förvirrad och inte veta var han ska göra av sig själv när han inte sjunger. Det är charmigt i början, men på slutet mest irriterande.

När en gitarrist säger till Martin att för i helsike ta i mer från magen eller när en annan, under ett märkligt break i Caligula, påpekar att det ju låter ”för jävligt” undrar man om det är en konsert eller ett rep man har kommit till. Eller kanske en orkester som turnerat lite för länge och behöver tid ifrån varandra. Hur som helst skapar det en konstig stämning som gör att publiken stampar otåligt i marken i väntan på att de ska köra igång igen, med nästa popexplosion.

Annars låter det fenomenalt som sagt, men kanske förtar mellansnacken lite av magin. Det enda som känns riktigt genuint i det förvirrande bandet är Martins genomträngande röst som når ända in i en. Och det är tillräckligt för att skapa en känslan av att ändå ha varit med om någonting viktigt, en sorts känsloexorcism som sitter i riktigt länge.

febr 018

Bilder: Nina Einarsson.

Läs vår recension av ”Från där jag ropar” här.

Skivnytt: Hot Chip, Beach House, Edda Magnason

by

Skivåret 2010 börjar otroligt starkt. Det här är bara några av alla skivor värda att lyftas fram.


hotchipcov4522

Hot Chip – One Life Stand

På förra albumet rörde sig Hot Chip mer och mer från blip-blop-elektronikan och lyfte in spännande element av gubbrock och gammal soul. På den sorgiligt förbisedda soloskivan ”Rubbed out” som Alexis Taylor (den av de två sångarna med den fantastiska falsetten) släppte efteråt föll syntharna helt bort och det var naket och alldeles lysande vackert. På One life stand märks det, det mer lågmäla tilltalet har smittat av sig och influenserna är fler än någonsin tidigare. Hela musikhistorien tycks trängas i den spretiga musiken. Samtidigt kommer det ta längre tid att ta till sig det här än hittiga Made in the dark. Men jag är säker på att den kommer att växla betydligt. Hot chip har trots alltid varit bäst när de hållit nere dansnerven och låtit vemodet spricka fram, som i lysande ”In the privacy of our love” som var en av 2008 absolut bästa låtar.

Läs på BBCs hemsida, musicOMH.

beach house - teen dream

Beach House – Teen Dream

Årets största hype kommer redan i januari och det är en välförtjänt sådan. Som förra årets indiegunstlingar Grizzly Bear tar de avstamp ett lågmält, drömskt uttryck men där slutar likheterna. Beach House har mer gemensamt med Cocteau Twins och den musik som brukar kallas Dream Pop. Oavsett genre så är det ett smått birlliant låtskrivande det rör sig om, med Victoria Legrands egna röst som ger en helt unik karaktär åt låtarna. Skivan är inspelad i en kyrka i New York och det sakrala tilltalet märks verkligen. Det är indiehymner som med sitt avväpnande tilltal knockar mycket av de andra creddiga band från Baltimore och Brooklyn som hypas just nu. Inte minst Grizzly Bear.

Läs i DN,  SVD, Sydsvenskan.

edda

Edda Magnason – Edda Magnason

Det är tydligt att Edda Magnason spelat bakom Emeil Jensen ett tag; samma teatrala ådra går igen i henne. Det är svårt att bortse från det när man hör Eddas säreget dramatiska röst som känns som en hybrid av Björk och Kate Bush. Dessa influenser har det som bekant gått inflation i bland kvinnlinga artister på 00talet, inte minst bland svenskor som Frida Hyvönen, Maia Harisawa och Miss Li. Jag vill verkligen gilla det vackra pianospelet som på ett självklart sätt för in klassiska tongångar i popen och de snirkliga melodierna. Men jag kan inte bortse från att det här har hörts ganska många gånger förr. Det är eget men samtidigt har så många tidigare varit ”egna” på precis liknande sett. Den teatrala popen skulle må bra av en uppdatering. Det ska dock bli intressant att se vad hon gör av materialet live på fredag när hon är förband till Joan as police woman på Debaser Malmö.

Läs i DN, SVD,  Sydsvenskan.