Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Postcard av Laleh – vykort med fri vy

by

Artist: Laleh
Album: Postcard
Betyg: 4
Releasedatum: 20 december 2019

Det är minusgrader utomhus, ändå sätter jag mig på balkongen för att lyssna på Lalehs nya album ”Postcard”. Redan innan jag sätter igång låtarna vet vad jag kommer få uppleva och det är något vilsamt i det. Det är mörkt och kallt runtomkring mig i konstrast till det som börjar spelas i mina öron. Låtarna är som Lalehs låtar ska vara; melankoliskt spröda med en röst som är både innerlig men också lätt plågad. Tillsammans med musiken, som stundtals är snudd på filmisk, skapar hon en vilja att stanna kvar och en längtan att bege sig iväg.

Albumet är helt på engelska och låtarna är skrivna för och med andra stora artister som Demi Lovato, Shawn Mendes, Ellie Goulding och Tori Kelly. Det är hennes åttonde album och ger en inblick i hennes liv i Los Angeles och arbetet som låtskrivare. Det är rena, akustiska låtar men med mycket stråkar och en blandning av enkla melodier och maffiga strofer.

Vissa textrader är subtila och mystiska och lämnas öppna för tolkningar som låtraden ”If happy is hurt – Im happy for you”. Samtidigt som vissa meningar känns väldigt tydliga och ärliga som i låten ”Safe” där hon sjunger ”I will not tell you it’s all butterflies and roses”. Det finns en röd tråd av sökande och finnande både i musiken men också känslan man får av att lyssna på den. Låten ”Lost and found” är otrolig i sin uppbyggnad mot ett crescendo med ett abrupt avslut som lämnar en kvar med en dånande tystnad.

Samma textrad dyker upp i två låtar och jag dröjer mig kvar vid uppmaningen ”Run for the mountain, aim for the wind, follow the river but always come home”. Det känns som att det sammanfattar hela albumet, samt min uppfattning av Laleh; hon är frihet för mig. Den vackra blandningen av skör och säker. Turbulent och trygg. Jag blir omfamnad i texten samtidigt som jag uppmanas flyga fritt. Söka efter rötter men lika mycket plantera om sig själv varthän man helst önskar.

I videon som släpps i samband med albumet svarar Laleh på vad hon skulle skriva om hon skulle posta ett vykort till sig själv ”Try to enjoy every moment and stay true to yourself, becuase that’s the best thing you got”. Det är det bästa du har. Dig själv.

När sista låten har klingat ut är jag frusen utanpå men varm inuti. Jag tar med mig Lalehs ord om att söka äventyret men alltid komma hem. Flyg fritt – men glöm inte att landa.

Amorphis: The Beginning Of Time, recension

by

Artist: Amorphis
Album: The Beginning Of Time
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 27 Maj 2011

Amorphis, veteranerna inom melankolisk metal, är återigen tillbaka, nu med sin tionde skiva, den här gången med Väinämöinens resor från finsk mytologi somgenomgående tema.

Det första jag kom att tänka på när jag spelade upp skivan för första gången var hur lika Nightwish de har blivit. Introt till ”Battle For Light” skulle nog inte kunna bli mycket mera likt. Och mycket riktigt får jag snart läsa att ingen mindre än Nightwishs Marco Hietala ligger bakom produktionen och stora delar av skivans vokala delar har spelats in i hans hem.

Den här gången är det inte lika hårt och tungt som tidigare; bandet verkar ha ändrat sin riktning lite åt det progressiva hållet istället. Den försämrar dock inte skivan. Den mörka, melankoliska stämningen finns kvar och bidrar till att skivan förblir spännande och underhållande rakt igenom.

Sången är tyvärr inte lika vass på ”The Beginning Of Time” som den var på ”Skyfoger” och det är det enda som i min åsikt väger ner skivan. En skiva som annars kunde ha varit bandets dragplåster.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Wendy McNeill: For the wolf, a good meal, betyg 5

by

Artist: Wendy McNeill
Titel: For the wolf, a good meal
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011.05.25

Den kanadensiska sångerskan och artisten Wendy McNeill har gjort ett album som nog kan betecknas som en egen konstform i sig. Inte bara musiken utan designen på albumet är läckert.
Hennes texter blir till en berättelse som handlar om livet och de fragment som varje låt delar med sig. I fragmenten kan man skönja livet som helhet. Skivan skiljer sig från vad som kan betecknas som mainstream popmusik. Hon målar finstämd med röstens musikaliska pensel.
Musiken känns levande och rösten talar till hjärtat. Rentav känner jag den kanadensiska vildmarkens viskningar och stilla vindsus. Vargsångens kärleksljud kommer jag att tänka på. Kraftfull och suggestiv .Hennes röst har tystnadens styrka och intensitet.
Rentav känns låtarna meditativ till sin karaktär. Härligt med nya grepp som visar på ett annorlunda sätt att skapa musik. Jag hoppas på en fortsättning på det inslagna spåret. Kulturrådet har givit ekonomiskt bidrag.
Release Mosebacke Etablissemang 25.05.2011

Medverkande:
Andreas Nordell (kontrabas)
Erik Nilsson (Trummor, perkussion)
Christoffer Lundquist ( Tramporgel, orgel, elorgel, marimba, elgitarr, mm)
Hans Ernst

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Tantrum to Blind: Walk Out

by


Artist: Tantrum to Blind
Titel: Walt Out
Betyg: 3
Releasedatum: 17 maj 2011

Tantrum To Blind är ett ungt, nytt pop-punk-rockband från Stockholm där alla medlemmar är födda under 1990-talet. När deras debutalbum hade releasefest på Södra teatern var det smockfullt i lokalen och massor i publiken var medelålders och äldre, det var föräldrar och far- och morföräldrar som var där.

Det är inget fel att vara ung och det är inget fel att som ung ha med sina föräldrar på spelningar. Fast det kanske inte är så rebelliskt.

I marknadsföringen har skivbolaget satsat stort på bandet och liknat dem med band som Paramore, Green Day och Linkin Park. Det är synd. För det är att höja förväntningarna för mycket.

Albumet sågas rejält i Barometern, just med tanke på hur bandet marknadsförts:

Hon backas av något som ska vara hårt och punkigt, men som följer den lika Disney-amerikanska mallen för ett städat ”hårt” sound. Melodierna svänger, men är i stora mått inte starkare än vilken Idol-platta som helst.
Man drar öronen åt sig ännu mer när skivbolaget listar parallella band enligt mallen ”har jämförts med storheter som Paramore, Green Day och Linkin Park”. Av vem då? Under påverkan av hur mycket alkohol?

Jag talade med en av deras marknadsförare på releasefesten och fick då reda på att bandets medlemmar träffats när de hamnade på samma musikgymnasium. Där började de spela tillsammans. Och det är också lite så bandet låter: som en bra skolprodukt. Det är inget negativt. I Sverige finns massor av musikinriktade program på gymnasierna och det bäddar för fortsatta svenska musikexporter.

Jag tycker Tantrum to Blind har skapat ett debutalbum som är godkänt. Absolut. Med pigga poprockiga låtar, men inte särskilt mycket punk och rebellanda i sig. Bandet har potential och kan utvecklas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Brian Robertson – Diamonds And Dirt

by

Artist: Brian Robertson
Titel: Diamonds And Dirt
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-03-28

Brian Robertson är känd som gitarrist med bakgrund i Thin Lizzy och Motörhead, ganska stark bakgrund med andra ord. Till sin hjälp har han här ett kompetent band med musiker som Ian Haugland och John Norum, även här rockadel alltså. Men ofta blir solosläpp av gamla anonyma bandmedlemmar sällan speciellt spännande. Så inte heller här.

Det tuffar på. Det är kompetent softrock med bluesinslag av typen ett genomsnittligt coverband spelar på din lokala krog. I alla fall är det så det känns. Det uppenbarligen meriterade bandet lyfter aldrig, melodierna är intetsägande, idéerna verkar mest vara att försöka upprepa något som gjorts bättre hundra gånger tidigare. Låtarna och arrangemangen är Robertsons egna och den briljans någon såg bland de band som Robertson hade spelat in tidigare och som är grunden för den här skivan lyser med sin frånvaro. Det är snarare medelmåttigt.

10 Miles to Go on a 9 Mile Road visar mer av vad bandet kan, men där är det Robertsons trötta pratsång som sänker betyget. Det är habilt, ospännande. En viktig förklaring är Robertsons avsaknad av rockröst, det låter insmickrande och konturlöst där man vill ha nåt som river eller sticker till.

Skivan gungar vidare utan att man lyfter ögonbrynen mer än nån enstaka gång. Visst finns det kompetenta soloinslag men vill jag lyssna på klassisk rock finns det minst tio skivor av Thin Lizzy, UFO eller Deep Purple jag hellre lyssnar på. Skivan är av intresse för rockarkeologer utan kritisk blick, för alla andra rekommenderar jag Deep Purple – In rock och Thin Lizzy – Black Rose.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,