Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

dataspel

Musiktips: Krater av Christian Gabel, synthbaserad filmmusik och ett dataspel

by

Krater är ett intressant projekt som påbörjades för många år sedan. Resultatet är en skiva och ett dataspel. Det började med att musikern Christian Gabel i början av 1990-talet hittade en massa bilder och målnigar på en loppmarknad i Karlstad. Dessa bilder verkar ha utgjort arbetsmaterial för en planerad science-fiction film, vars handling skulle ha utspelat sig i ett framtida postapokalyptiskt Karlstad. Bilderna var signerade med årtalet 1982 men verkar av allt att döma aldrig ha realiserats i form av någon film. Trots efterforskningar så har ingen annan info om detta filmprojekt kunnat hittas.

DN berättar:
De dystopiska konstverken föreställer välkända platser i den värmländska residensstaden: Pappersmassefabriken i Skoghall. Det vidsträckta Stora torget med dess fredsmonument. Järnvägsstationen som ritades av Hjalmar Kumlien och stod färdig för Nordvästra stambanan 1869. Och Sandgrund, det modernistiska nöjesetablissemanget intill Klarälvens flöde där både lokalbor och långväga dansare roat sig sedan 1960. Dessutom stadsparken Mariebergsskogen i vars spelhall Gabel flipprade som liten.

Utifrån detta arbetsmaterial började Christian skriva på ett synth-baserat soundtrack till denna film som aldrig blev gjord, där tanken var att musiken skulle låta som den kunde ha låtit om den gjorts till en sci-fi film från tidigt 80-tal.

Projektet tog en ny vändning när Christian 2011 kom i kontakt med en producent från spelbolaget Fatshark som just då börjat arbeta med utvecklingen av ett postapokalyptiskt dataspel. Fatshark ville använda musiken i sitt spel, samtidigt som de ville ge ut musiken tillsammans med reproduktioner av de hittade bilderna. Bilderna inspirerade även dem i utvecklandet av spelet, som fick titeln Krater. Förhoppningen är att genom utgivningen av skivan, uppmärksamma bilderna och komma i kontakt med personer som kan ha mer information om det filmprojekt som aldrig blev av.

Spelet + soundtracket släpps även som en fysisk dubbeldisc-utgåva med ett slipcase och en 8-sidig DVD-digipak. På ena skivan finns soundtracket och på den andra själva spelet. I utgåvan ingår även en 24-sidig booklet.

Christian Gabel, kort biografi:
Christian Gabel är musiker och producent, född i Karlstad men numera bosatt i Stockholm. Trummis i bob hund, har tidigare spelat med Thåström och släppt en soloskiva under namnet 1900. Christian driver Studio Cobra i Stockholm och har även klubben/bandet Music Box tillsammans med Calle Olsson.

Spelet recenserades i Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Facebook kan vara lika farligt som film – men oh så underbar också

by

Jag har omkring tusen kontakter i Facebook. Ibland retar jag mig på att nittio procent bara berättar om sina framgångar. Antingen har de lagat något extremt gott och har så trevliga vänner på besök eller så har de publicerat världens bästa granskande artikel eller …

Ja det är idel framgångsrika människor.

Det är klart att det kan vara skadligt för självkänslan att ständigt möta andra som bara har allt perfekt – medan den egna verkligheten är en blandning av sött och salt.

Jag suckar ibland och funderar: har vissa människor bara framgångar. Då brukar jag undra om de verkligen aldrig är olyckliga, om de aldrig känner att de inte är perfekta, om de aldrig känner att de inte räcker till?

Jag vet inte, för jag har aldrig frågat dem. Sanningen är ju att de bara är kontakter på Facebook. De är inte riktiga äkta nära vänner. Jo några av dem är ju det. Men jag pratar ju inte med dem i Facebook om vad som helst, allt där är ju synligt för alla. Det riktigt viktiga tar ju när jag träffar mina vänner.

Mina dagar är fyllda av massor bra händelser men också motgångar. Men faktum är ju att jag skriver inte om det i Facebook. För Facebook är inte ett ställe där jag minglar med mina nära vänner. Facebook är en kontaktbok, ett verktyg för att på smidigt sätt hålla kontakt med en massa personer, både vänner, släktingar, kollegor och olika bekanta.

Jag gissar att det förmodligen är likadant för de flesta. De väljer att statusuppdatera om det som är positivt. Det tror jag är en smart och helt rätt inställning.
För allt som finns i Facebook sparas ju för evinnerliga tider.

Idag har flera medier slagit upp stort att en undersökning av 1.000 tillfrågade visar att många människor som är på Facebook mycket mår dåligt.

Dagens Nyheter har rubriken:
Facebook sprider olycka
En dryg miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook. Lågutbildade, låginkomsttagare och kvinnor som använder Facebook är ofta mindre lyckliga och mindre nöjda. Det visar den första stora svenska studien av det sociala mediet.

Det är ju hur ovetenskapligt som helst att dra slutsatsen att en miljon mår dåligt är studien bara undersökt 1.000 personer.

Jag mår dåligt av att svenska medier som Dagens Nyheter inte är mer källkritiska.

Jag vet, man kan ju undrar varför traditionella medier är så snabba och glada med att försöka sprida dåligt rykte om sociala medier.

Det må vara hur som helst med det. Facebook är ett mycket bra och smidigt verktyg för att hålla kontakt med kollegor i en arbetsgrupp. På Kulturbloggen jobbar vi mycket med Facebook på det sättet. Alla i gruppen kan se allt och vi behöver inte hålla på att skicka en massa mail hit och dit och vi behöver inte ringa mer än det absolut nödvändiga, när det är som mest bråttom.

Om människor däremot inte har något som engagerar dem i livet: om de har trist och enahanda jobb och kanske inte har någon engagerande fritidssysselsättning, då är det klart att de mår dåligt. Det är inte Facebook som gör att de mår dåligt, det är andra saker i deras liv.

Tvärtom skulle Facebook kunna vara positivt för dem, om de hittar vettiga kontakter där.

Idag har jag sett ännu en film för ungdomar där sensmoralen går ut på att om du dödar din fiende får du prinsessan och hela planeten. Jag tror för min del att film och de budskap som att våld löser livets problem i så fall är skadligare.

Det är som rapporterna som kommer ibland om att dataspel och tv-spel är farligt. Ja att sitta still alldeles för mycket och för ofta, det är inte bra för en kropp. Människor består av kroppar. Att utsätta sig för flimret från bildskärmar kan ge skador.
Men den som spelar tv-spel och också motionerar, den har ju balans i tillvaron. Det är ju det allt handlar om: att ha balans. Tippar det över, så kan det bli skadligt. Men var balansen ligger där är individuellt.

Erik på Uppstuds har också bloggat om rapporten kring Facebooks farlighet.

Relaterat:

Dagens Media 1 och Dagens Media 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Spelrecension – Professor Layton and the Last Specter

by

Titel: Professor Layton and the Last Specter
Betyg: 3
Utvecklare: Level-5, Brownie Brown
Distributör: Level-5, Nintendo
Format: Nintendo DS
Sverigepremiär: Ute nu.

Användarinformation
Observera att andra recensenter kan ha rekommenderat Professor Layton and the Last Specter för annat användningsområde än spelande och/eller med andra åsikter än de som framkommer i denna recension. Följ därför alltid din egen magkänsla, och ha kritikernas åsikter enbart som en andra röst när det kommer till ditt spelval.

Vad innehåller Professor Layton and the Last Specter?
Spelets huvudsakliga innehållsämne är gåt- och pussellösning. Det kan dessutom innehålla spår av intressanta karaktärer och i viss mån även handling. Är du däremot allergisk mot tunn story och årligt släpp av näst intill samma spel skall du undvika all form av sinnesintag av professorn.

Hur påverkar spelet kroppen?
Gåtorna skyndar på aktivering av arbetsminnet i hippocampus. Det gör dig mer kvicktänkt och alert. Dock kan det ibland ha motsatt effekt om man lägger kroppen i horisontell ställning samtidigt som spelet är igång. Du kan känna sig dåsig och i extrema fall även förlora medvetandet vid sömn.

Vad används det till?
Det finns fler användningsområden beroende på personens natur. Professor Layton används bland annat vid behov av vardagseskapism och avkoppling, men det fungerar även utmärkt som straff för de som avskyr pussel eller som ett mer hälsosammare alternativ till sömntabletter.

När bör man undvika att spela?
Professor Layton and the Last Specter bör inte spelas av personer med:
Allvarlig analfabetism, folk med kort stubin, folk som åtminstone tror sig ha add och inte kan sitta stilla men ändå är för envisa för att lämna gåtor olösta.

Att tänka på innan och när Professor Layton spelas:
Har du föreställt sig sexig action med kluriga pussel i en spännande miljö kan du bli besviken. Finns det förhoppningar om att få gåtor uppkörda i ansiktet till ljudet av en och samma klingande melodi finns det goda möjligheter för njutning. Lider du av svår huvudvärk, dålig koncentrationsförmåga och uselt tålamod rekommenderas det att du undviker spelet helt och hållet.

Graviditet och amning
Det finns inga bevis på att Professor Layton passerar över i modersmjölk eller skulle påverka foster.

Trafikvarning
Vid spelande av Professor Layton and the Last Specter kan uppsikt på bilvägen försämras, vilket du bör tänka på vid tillfällen då bilen rullar och kräver full uppmärksamhet. Du är själv ansvarig för att bedöma om du är i kondition att framföra motorfordon eller utföra arbete som kräver skärpt vaksamhet. En av faktorerna som kan påverka din körförmåga i dessa avseenden är biverkningar. Läs därför all information i denna recension för vägledning. Diskutera med din kompis eller Trafikverket om du är osäker på vad som gäller för just dig.

Vad ska du undvika när du spelar Professor Layton?
Undvik intag av alkohol då det i samband med knepiga gåtor ger dig huvudvärk och oförtjänt dåligt självförtroende.

Biverkningar vid omöjliga gåtor:
Vanliga: Huvudvärk, en känsla av efterblivenhet, trötthet, myror i brallan.

Mindre vanliga: Aggressivitet, irritation, koncentrationssvårigheter, ångest.

Förvaring och hållbarhet
Förpackningen förvaras bäst i bokhylla i rumstemperatur. Hållbarhet: konceptet gick ut för minst ett år sedan.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Recension – The Elder Scrolls V: Skyrim, lika vackert som det är trasigt

by

Titel: The Elder Scrolls V: Skyrim
Betyg: 3
Utvecklare: Bethesda
Distributör: Bethesda Softworks
Sverigepremiär: Ute nu

Så är man där igen – med ett spel lika hypat som den förstfödde sonen i en kinesisk familj, tiorna rullar in från internationella sajter, spelare världen över har dragit för gardinerna och låst in sig i sina skrymslen framför en blinkande skärm. Anledningen heter The Elder Scrolls V: Skyrim, och ännu en gång finner jag mig oförståendes inför masshysterin.

Elder Scrolls-serien kretsar kring öppna fantasy-världar där spelaren har ’’total frihet’’ att skapa sitt egna öde. Grundpremissen är att du ska få skapa din egna karaktär och vara ett kugghjul i ett större sammanhang. Lider du av grav narcissism och är oroande egocentrisk är liknelsen till det verkliga samhället nära till hands, då Skyrim misslyckas placera spelaren i det större sammanhanget. Istället känner jag mig som hela världens spinndoktor.

Ur den aspekten skiljer sig egentligen inte Skyrim från majoriteten av det spelutbud som existerar idag. Det handlar om dig, spelaren. Det är Du som står i fokus och hela omvärlden fungerar som en sandlåda att leka med, att utnyttja, att forma efter egna behov. Det är hållbart i vissa spel men inte i Skyrim eftersom upplevelsen grundar sig i inlevelsefaktorn och på känslan av att vara den lilla människan i den stora vida världen.

Detta är en känsla som Bethesda misslyckades förmedla redan i föregångaren Oblivion, och det sorgliga är att studion gör om samma misstag i Skyrim. Till viss del är de trasiga elementen ett resultat av tekniska begränsningar. Dagens teknik kan inte skapa ett äventyr i Skyrims skala. Jag misstänker att en enorm incesthärva har inträffat eftersom flera invånare har samma röst, de sociala beteendenormerna måste vara sjukligt strikta då replikerna som utbyts karaktärer emellan ständigt är desamma och alla stadsinvånare lider av ett kollektivt tvångssyndrom som får dem att gå exakt samma promenadrunda varje eftermiddag. Det låter möjligen som att jag blir upprörd över petitesser, men alla dessa brister och många fler adderas och förstör inlevelsekänslan som är Skyrims stöttepelare.

Vidare är det oförståeligt för mig hur man lyckats att skapa ett rollspel år 2011 utan någon som helst möjlighet till djupare karaktärinteraktion. Karaktärerna jag möter i min resa har i princip två olika personligheter, bryska eller optimistiska. Jag känner mig mer ensam I Skyrim än vad jag gör i Stockholms tunnelbana. Medan Bioware fick mig att inse att jag kan bli tänd på grönhyade rymdvarelser gör Bethesda ingen ansträngning alls för att väcka mitt känsloregister, trots att spelet innehåller hundratals karaktärer.

Spelupplevelsen som återstår består alltså av en enorm, visuellt hänförande värld där drakar regerar och hotar mänsklighetens existens. Trots att äventyret i sig känns som en social utfryst 9-årings dröm om att vara en utvald drakdräpare ämnad att rädda världen, så är det svårt att värja sig mot Skyrims atmosfäriska stämning och öppna fantasyvärld. I ärlighetens namn finns det inget annat medium som ens försöker göra det Bethesda gör. Det kommer krävas många år av tekniska framsteg för att ett Bethesdas rollspelsvision ska bli fullt fungerande, till dess får våran fantasi agera utfyllnad för de saknade bitarna.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension – Assassin’s Creed: Revelations, lönnmördarsagan tappar sin charm

by

Titel: Assassin’s Creed: Revelations
Betyg: 2
Utvecklare: Ubisoft Montreal
Distributör: Ubisoft
Sverigerelease: 15 november 2011

Jag stack kniven i ett gatuluder för att lindra min tristess. Omgivningen reagerade med halvhjärtade flämtningar för att i nästa sekund vandra vidare in i glömskans dimma. Jag bar hem den livlösa kroppen och slängde den över skrivbordet. Till min stora förvåning fastnade hennes kjol i luften för att blotta vita spetshotpants.

Assassin’s Creed är fylld med konspirationsavslöjanden och lyser upp historiens svarta hål, bara genom sina buggar. Som att italienska prostituerade renässanskvinnor var flera sekel före i underklädesmode. Även att tempelriddarna var förtida nazister, vilket avslöjas av deras rigor mortis-heilande. Eller att berlinmurskvinnan inte var först med sin kärlek till tegel då både Jerusalems och Italiens väggar torrjuckats till damm av buggdrabbade vakter.

Med fantasi kan serien vara så mycket mer. Kanske rentav roligare än det enorma kaos det utvecklats till. Assassin’s Creed har eskalerat till en härdsmälta av konspirationsteorier, europeisk historia, Prince of Persia, Inception, Uncharted, grekisk mytologi, Koranen och Bibeln. Det hoppas mellan Konstantinopel under renässansen och Jerusalem under de religiösa korstågen. Det hela är en enda röra och jag vet ärligt talat fortfarande inte, efter 50 timmars spelande, vems krig jag utkämpat. Är det kriget mellan lönnmördare och tempelriddare? Muslimer och kristna? Kriget mellan olika epoker?

Spelseriens huvudprotagonister Ezio Auditore och Altaïr ibn-La’Ahad är tillbaka. Ett par decennier har hunnit gå sedan Assassin’s Creed: Brotherhood, och i Revelations rullar Ezio runt bland Konstantinopels färglada kläder och mattor. Han har blivit en massmördarmessias och tillverkar bomber av material som köpts i gränder. Han rekryterar även burkaklädda kvinnor att skicka ut i Europa på diverse spännande dåd, medan han själv stannar hemma och utsätter mig för extremt tråkiga uppgifter. Som att köpa skrädderier och plocka tulpaner.

Ända sedan Ezio introducerades i Assassin’s Creed II har han varit en riktig musfälla. I ett uppdrag blir en ung kvinna bestulen på en tavla av enbart affektionsvärde. För att glädja den enda person i Konstantinopel han inte bara knaprar viagra för, utan faktiskt har förälskat sig i, slår han ner tjuven och tar tillbaka tavlan. Tjuven är en fattig man som behöver pengar till mat. Det säger han innan han får sig ett ansiktslyft av Ezios högra knytnäve. Karln gör helt enkelt det han alltid gjort bäst, tar makt med våld och mutor, och raggar på småtjejer. Hade han levt idag hade han hetat Silvio Berlusconi.

I en parallell handling får man följa Altaïr både före och efter händelserna i första Assassin’s Creed. Det ges lite mer kött på benen gällande hur lönnmördarordern uppstod, föll, för att sedan resa sig igen. Man får även veta hur Altaïr låtit skapa fem nycklar för någon i framtiden att hitta, som leder till ett bibliotek innehållandes ett artefakt med krafter nog att kunna förgöra mänskligheten. Det är dessa fem nycklar som Ezio ger sig ut för att leta efter i sökandet efter ett slut på kriget mellan… mellan… ja, vilka som nu krigar.

”Nothing is true, everything is permitted” är lönnmördarnas trosbekännelse, dock inte Ubisofts motto. Istället har de byggt en liten sandlåda med en kilometerlång regellista över hur man får leka. Straffet för att bryta mot dem kallas desynkronisering. Man slungas ut från tid och rum för att spendera väntetid i en skamvrå.

Om jag inte skickar sjukhusräkning för blödande tålamod gör jag det för spelmässigt skörbjugg. Det var 2007 Ubisoft satte sig på toaletten för att klämma ut Assassin’s Creed. Fyra år, fyra huvudspel och fyra sidospår senare är de oundvikligt att de bara klämmer luft. Vad har jag fått uppleva förutom några timmar i Konstantinopel? Korstågen, italienska renässansen, italienska renässansen, för att inte glömma: korstågen. Ändå håller jag för näsan och fortsätter att troget följa serien.

Assassin’s Creed är en serie som haft all potential i världen till att bli ett rysligt bra historiskt alternativ. Istället har den gått från att vara en desillusionerad och monoton parkourinstruktion, till att vilja våldta min existens genom att avslöja att brödrosten som står ute i köket har monterats ihop av en heilande, tegelonanerande tempelriddare.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om ,