Titel: The Elder Scrolls V: Skyrim
Betyg: 3
Utvecklare: Bethesda
Distributör: Bethesda Softworks
Sverigepremiär: Ute nu
Så är man där igen – med ett spel lika hypat som den förstfödde sonen i en kinesisk familj, tiorna rullar in från internationella sajter, spelare världen över har dragit för gardinerna och låst in sig i sina skrymslen framför en blinkande skärm. Anledningen heter The Elder Scrolls V: Skyrim, och ännu en gång finner jag mig oförståendes inför masshysterin.
Elder Scrolls-serien kretsar kring öppna fantasy-världar där spelaren har ’’total frihet’’ att skapa sitt egna öde. Grundpremissen är att du ska få skapa din egna karaktär och vara ett kugghjul i ett större sammanhang. Lider du av grav narcissism och är oroande egocentrisk är liknelsen till det verkliga samhället nära till hands, då Skyrim misslyckas placera spelaren i det större sammanhanget. Istället känner jag mig som hela världens spinndoktor.
Ur den aspekten skiljer sig egentligen inte Skyrim från majoriteten av det spelutbud som existerar idag. Det handlar om dig, spelaren. Det är Du som står i fokus och hela omvärlden fungerar som en sandlåda att leka med, att utnyttja, att forma efter egna behov. Det är hållbart i vissa spel men inte i Skyrim eftersom upplevelsen grundar sig i inlevelsefaktorn och på känslan av att vara den lilla människan i den stora vida världen.
Detta är en känsla som Bethesda misslyckades förmedla redan i föregångaren Oblivion, och det sorgliga är att studion gör om samma misstag i Skyrim. Till viss del är de trasiga elementen ett resultat av tekniska begränsningar. Dagens teknik kan inte skapa ett äventyr i Skyrims skala. Jag misstänker att en enorm incesthärva har inträffat eftersom flera invånare har samma röst, de sociala beteendenormerna måste vara sjukligt strikta då replikerna som utbyts karaktärer emellan ständigt är desamma och alla stadsinvånare lider av ett kollektivt tvångssyndrom som får dem att gå exakt samma promenadrunda varje eftermiddag. Det låter möjligen som att jag blir upprörd över petitesser, men alla dessa brister och många fler adderas och förstör inlevelsekänslan som är Skyrims stöttepelare.
Vidare är det oförståeligt för mig hur man lyckats att skapa ett rollspel år 2011 utan någon som helst möjlighet till djupare karaktärinteraktion. Karaktärerna jag möter i min resa har i princip två olika personligheter, bryska eller optimistiska. Jag känner mig mer ensam I Skyrim än vad jag gör i Stockholms tunnelbana. Medan Bioware fick mig att inse att jag kan bli tänd på grönhyade rymdvarelser gör Bethesda ingen ansträngning alls för att väcka mitt känsloregister, trots att spelet innehåller hundratals karaktärer.
Spelupplevelsen som återstår består alltså av en enorm, visuellt hänförande värld där drakar regerar och hotar mänsklighetens existens. Trots att äventyret i sig känns som en social utfryst 9-årings dröm om att vara en utvald drakdräpare ämnad att rädda världen, så är det svårt att värja sig mot Skyrims atmosfäriska stämning och öppna fantasyvärld. I ärlighetens namn finns det inget annat medium som ens försöker göra det Bethesda gör. Det kommer krävas många år av tekniska framsteg för att ett Bethesdas rollspelsvision ska bli fullt fungerande, till dess får våran fantasi agera utfyllnad för de saknade bitarna.
Text: Aldo Sartori
Läs även andra bloggares åsikter om Skyrim, spelrecension, spel