Titel: Assassin’s Creed: Revelations
Betyg: 2
Utvecklare: Ubisoft Montreal
Distributör: Ubisoft
Sverigerelease: 15 november 2011
Jag stack kniven i ett gatuluder för att lindra min tristess. Omgivningen reagerade med halvhjärtade flämtningar för att i nästa sekund vandra vidare in i glömskans dimma. Jag bar hem den livlösa kroppen och slängde den över skrivbordet. Till min stora förvåning fastnade hennes kjol i luften för att blotta vita spetshotpants.
Assassin’s Creed är fylld med konspirationsavslöjanden och lyser upp historiens svarta hål, bara genom sina buggar. Som att italienska prostituerade renässanskvinnor var flera sekel före i underklädesmode. Även att tempelriddarna var förtida nazister, vilket avslöjas av deras rigor mortis-heilande. Eller att berlinmurskvinnan inte var först med sin kärlek till tegel då både Jerusalems och Italiens väggar torrjuckats till damm av buggdrabbade vakter.
Med fantasi kan serien vara så mycket mer. Kanske rentav roligare än det enorma kaos det utvecklats till. Assassin’s Creed har eskalerat till en härdsmälta av konspirationsteorier, europeisk historia, Prince of Persia, Inception, Uncharted, grekisk mytologi, Koranen och Bibeln. Det hoppas mellan Konstantinopel under renässansen och Jerusalem under de religiösa korstågen. Det hela är en enda röra och jag vet ärligt talat fortfarande inte, efter 50 timmars spelande, vems krig jag utkämpat. Är det kriget mellan lönnmördare och tempelriddare? Muslimer och kristna? Kriget mellan olika epoker?
Spelseriens huvudprotagonister Ezio Auditore och Altaïr ibn-La’Ahad är tillbaka. Ett par decennier har hunnit gå sedan Assassin’s Creed: Brotherhood, och i Revelations rullar Ezio runt bland Konstantinopels färglada kläder och mattor. Han har blivit en massmördarmessias och tillverkar bomber av material som köpts i gränder. Han rekryterar även burkaklädda kvinnor att skicka ut i Europa på diverse spännande dåd, medan han själv stannar hemma och utsätter mig för extremt tråkiga uppgifter. Som att köpa skrädderier och plocka tulpaner.
Ända sedan Ezio introducerades i Assassin’s Creed II har han varit en riktig musfälla. I ett uppdrag blir en ung kvinna bestulen på en tavla av enbart affektionsvärde. För att glädja den enda person i Konstantinopel han inte bara knaprar viagra för, utan faktiskt har förälskat sig i, slår han ner tjuven och tar tillbaka tavlan. Tjuven är en fattig man som behöver pengar till mat. Det säger han innan han får sig ett ansiktslyft av Ezios högra knytnäve. Karln gör helt enkelt det han alltid gjort bäst, tar makt med våld och mutor, och raggar på småtjejer. Hade han levt idag hade han hetat Silvio Berlusconi.
I en parallell handling får man följa Altaïr både före och efter händelserna i första Assassin’s Creed. Det ges lite mer kött på benen gällande hur lönnmördarordern uppstod, föll, för att sedan resa sig igen. Man får även veta hur Altaïr låtit skapa fem nycklar för någon i framtiden att hitta, som leder till ett bibliotek innehållandes ett artefakt med krafter nog att kunna förgöra mänskligheten. Det är dessa fem nycklar som Ezio ger sig ut för att leta efter i sökandet efter ett slut på kriget mellan… mellan… ja, vilka som nu krigar.
”Nothing is true, everything is permitted” är lönnmördarnas trosbekännelse, dock inte Ubisofts motto. Istället har de byggt en liten sandlåda med en kilometerlång regellista över hur man får leka. Straffet för att bryta mot dem kallas desynkronisering. Man slungas ut från tid och rum för att spendera väntetid i en skamvrå.
Om jag inte skickar sjukhusräkning för blödande tålamod gör jag det för spelmässigt skörbjugg. Det var 2007 Ubisoft satte sig på toaletten för att klämma ut Assassin’s Creed. Fyra år, fyra huvudspel och fyra sidospår senare är de oundvikligt att de bara klämmer luft. Vad har jag fått uppleva förutom några timmar i Konstantinopel? Korstågen, italienska renässansen, italienska renässansen, för att inte glömma: korstågen. Ändå håller jag för näsan och fortsätter att troget följa serien.
Assassin’s Creed är en serie som haft all potential i världen till att bli ett rysligt bra historiskt alternativ. Istället har den gått från att vara en desillusionerad och monoton parkourinstruktion, till att vilja våldta min existens genom att avslöja att brödrosten som står ute i köket har monterats ihop av en heilande, tegelonanerande tempelriddare.
Text: Kerstin Alex
Läs även andra bloggares åsikter om dataspel, Assassin’s Creed