Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

spelrecension

Recension – Halo: Combat Evolved Anniversary

by

Titel: Halo: Combat Evolved Anniversary
Betyg: 4
Utvecklare: 343 Industries
Distributör: Microsoft Games Studio
Format: Xbox 360
Sverigepremiär: 2011

I samband med att språk utvecklas, nya ord bildas och gamla går förlorade publiceras nya utgåvor av litterära verk. De anpassas till samtiden och görs mer mottagliga för nya generationer. Vissa skulle kalla det för en absolut nödvändighet – att läsa igenom den första svenska utgåvan av Dantes Gudomliga Komedi från slutet av 1800-talet idag vore ett helvete. Musiken och filmens värld har följt samma mönster, med skillnaden att tekniken istället för språket varit den avgörande faktorn. LP blev till kassett, ljudet gick från mono blev stereo som blev surround, VHS blev DVD som blev Bluray. Bara bildkonsten har undvikt denna historierevisionism. Eller är det kanske dags att fylla i ’’Skriets’’ konturer?

Nu har turen kommit till Halo: Combat Evolved – mästerverket som radikalt förändrade vad vi trodde oss veta om spelindustrin år 2002 – att anpassas till den grafikkåta HD-generationen. Det är svårt att föreställa sig hur marknaden skulle sett ut idag om inte Microsofts flaggskepp hade bevisat att förstapersonsgenren gör sig minst lika bra på konsol som på pc. Tio år senare är den centrala frågan kritiker ställer sig om Halo fortfarande kan mäta sig med moderna verk. Frågorna jag ställer mig är snarare om det behövs en HD-utgåva, hur påverkar det synen på spelet och vad säger det om industrin?

Att Halo än idag håller är för mig ingen överraskning. Det är ingen tillfällighet att serien efter två uppföljaren och en spin-off valde att återgå till originalets kärnelement i Halo: Reach – stora, öppna slagfält, minimalistiskt historieberättande och taktiska element i ljuvlig balans. Det är imponerande hur Halo: Combat Evolved Anniverasry framstår som mer än en historielektion, utan snarare som en uppläxning till samtidens förstapersonsspel. Medan genrens utveckling mer pekat på linjära, storskaliga och påtvunget episka rälsskjutaräventyr ter sig Halo som en lugn och rationell påminnelse om genrens grundvärden som till stor del gått förlorade.

Den relevanta frågan är enligt mig om historierevisionismen ett verk genomgår vid en remake är rättfärdigad. Vad händer när ett verk rycks loss ur sin historiska kontext och placeras i en ny? Jimmy Håkansson skriver i Blog Em Up att ’’det finns något beundransvärt i att sätta punkt. Och inte punkt punkt punkt’’. Jag är redo att hålla med. Att låta ett klassiskt verk vara absolut och stå som ett heligt monument för sin tid, är något som spelvärlden allt för sällan unnar sina älsklingar. Vi har suttit ett likhetstecken mellan spel och teknik, där vi övertygat tror att det sistnämndas framfart endast kan göra det förstnämnda gott.

Men vem är jag att tala när musiken, filmen och litteraturen genomgår motsvarande förändringar. Det är trots allt bara bildkonsten som slipper undan.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension – Super Mario 3D Land, om kärleken till Lugi

by

Titel: Super Mario 3D Land
Betyg: 5
Utvecklare: Nintendo EAD Tokyo
Distributör: Nintendo
Sverigepremiär: Ute nu

Det är ingen tillfällighet att jag faller för långsmala, mörkhåriga och blåögda män. Det är inte heller någon slump att min favoritfärg alltid varit grön. Samtliga element beskriver nämligen min allra första kärlek. Personen som triggade igång ett obekant pirr i min kropp. Jag var fyra år, han var Luigi, en av två bröder i det svengelskt särskrivna barnprogrammet och spelspinoffen Super Mario Brödernas Super Show.

På den tiden tyckte jag att Mario tog upp alldeles för mycket plats i rampljuset, och jag började tillslut sky honom som pesten. Spelgeneration efter spelgeneration har jag spenderat otaliga timmar med platoniskt Mario-spelande. Det har knappast gjort mig mindre Luigisexuell då jag än idag föredrar hans neurotiska sprattlande framför Marios normfasta. Det känns mer än rätt, snarare naturligt, när jag i en grönskande värld med söta avloppsbakterier får möjlighet att återförenas med min bardomsflamma.

Jag och Mario har snarare haft ett kk-förhållande. Mellan allt drama i tårdrypande äventyr och testosteronpumpade förstapersonsskjutare är det faktiskt skönt att veta att han finns om man behöver honom. Vi har träffats bara när jag känt för det, utan att trassla in oss i komplikationer. Super Mario 3D Land å andra sidan kom att bli mer än så. Det är det första bärbara Mario-spel jag velat behålla kontakten med under en längre period än en timme i veckan. Det är även det första 3DS-spelet som inte enbart stimulerat mina kräkreflexer genom att köra ner grafiken i min hals, utan som faktiskt imponerar mig med sitt djup.

Super Mario 3D Land tillfredsställer mina nostalgibehov och stimulerar mitt svårfångade intresse tillräckligt för att jag ska vilja ha mer. Det är som att någon har viskat i utvecklarnas öron precis vad jag velat ha. Allt är utfört på ett perfekt sätt, med inslag av gammal 8-bitarsgrafik till melodisnuttar och bandesign som har återanvänts från i princip alla spelgenerationers bästa Mario-spel. Men det fick mig att falla helt och hållet var den stund då min älskade Luigi dök upp, som från ingenstans likt en strippa ur en jättetårta.

Det sägs att barns kärlek inte vet några gränser. Kanske var det därför jag som liten förälskade mig i en gammal, nervös och för att inte glömma fiktiv rörmokare? Idag funderar jag mest på vad det var som fick mina läppar att kyssa den elsprakande tv-rutan varje gång skådespelaren Danny Wells ansikte dök upp. Föredrog jag äldre män? Gick jag igång på jättemustascher? Kanske spände hängselbyxorna sexigt över hans gamla röv?

Många män har kommit och gått i mitt liv. Jag har genom åren hunnit förälska mig i allt från ninjasköldpaddor till hariga hober och alkoholiserade, gonorrépirater med havssaltad flensost. Dessvärre har ingen av dem lyckats med att hålla glöden vid liv, och känslorna har alltid svalnat efter ett tag. Däremot brinner kärleken för Luigi lika starkt idag som den gjorde för 18 år sedan, och det kommer den nog alltid göra.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension – Call of Duty: Modern Warfare 3, Kriget når episka proportioner – men inte spelet

by

Titel: Call of Duty: Modern Warfare 3
Betyg: 3
Utvecklare: Infinty Ward/Sledgehammer Games
Utgivare: Activision
Sverigepremiär: Ute nu

Activisionloggan lyser i karaktäristiskt Modern Warfare-grönt och bildar en rak frekvensvåg mot en svart bakgrund. Vågen börjar spridas, avgrenas, breder ut sig och skapar ett enormt nät av gröna streck.

Det är svårt att inte se Modern Warfare 3 presentation som en kaxig metafor för fenomenets spridning. Serien, som är en av dagens största kulturfenomen, slår försäljningsrekord inom nöjesindustrin för varje ny installation, tusentals spelare deltar i onlinekriget dagligen och det fantastiska uttrycket Call of Duty-generationen har myntats. Modern Warfare ska ta över världen, eller i alla fall en generation beståendes av monsterdryckskonsumerande 14-åringar vars andra hem heter Inferno Online.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gjorde Modern Warfare från 2007 till den världssuccé det är idag. Kanske var det kampanjläget som med järnhand styrde spelaren genom en modern, episk krigsskildring. Hand i hand med e-sportens framfart kan det hyllade onlineläget ha bidragit till seriens stjärnstatus.

Modern Warfare 3 hyllas av samma ovanstående skäl. Flerspelarläget är fortfarande lika underhållande som alltid. En självklarhet då man inte gjort några radikala förändringar i spelläget. Kampanjläget gör som uppföljare allt för ofta gör i dagens spelklimat och höjer ribban genom att öka krigets skal a och implementera större explosioner. Kriget har nu tagits till New York, Paris, Berlin, London, Prag. Samtidigt! Hur Ryssland på tre dagar lyckas mobilisera militära trupper över hela världen är för mig oförståeligt, men visst, det är ju bara tv-spel. Ologiska lösningar är något vi spelare ständigt tvingas svälja.

Hur som helst, efter att Ryssland uppenbarligen hamstrat på sig miljontals soldatmän (och bara män) efter Sovjetunionens fall, anfaller de världen. Någon nation måste ju se till att det blir ett tredje världskrig att basera ett spel på. Det innebär att du får strida i Londons tunnelbanesystem, framför Prags astronomiska klocktorn och se Eiffeltornet falla bland krutrök Det är storslaget, episkt och bitvis vackert. Precis som serien alltid varit.

Modern Warfare 3 är ett underhållande krigspel. Problemet är att det till skillnad från tidigare delar inte överraskar. Genom att chockera, explodera och experimentera med perspektiv lyckades Modern Warfare-serien bli mer än hjärndöd vardagsunderhållning, något som gått förlorat i den tredje installationen för att ge plats åt ett episkt krig. Närvarokänslan som infann sig när kriget utspelade sig i en radhusförort i nordvästra Virginia är som bortblåst. Istället har Michael Bay-dramatiken fått ta överhand. Jag gillar det. Det är väldigt häftigt. Men inte mer än så.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension – The Legend of Zelda: Skyward Sword, vardagseskapism när den är som bäst

by

Betyg: 4

Utvecklare: Nintendo EAD
Distributör: Nintendo
Sverigerelease: Ute nu

Redan som liten slog jag i realitetens vassa kanter. Livet har sällan lekt rättvist sedan dess. Även idag, när vuxenvärlden snurrar mig illamåendes, önskar jag mig en kompass till ett alternativt universum. När jag sitter och funderar över hur ekonomin ska gå ihop kan jag inte låta bli att tänka att jag också vill bo i Links värld. Tänk att få bo i ett förtjusande litet hus med en mor som varvar matlagande med promenader runt köksbordet. I en värld där pengar döljer sig under gräsmattan. Tänk att kunna göra inbrott i folks hem, slå sönder deras möbler och stjäla deras saker framför ögonen på dem utan att de blir arga. Allt till tonerna av episk orkestermusik.

The Legend of Zelda-serien firar 25 år i år. Skyward Sword är seriens 16:e spel, och en prolog till allt som utspelat sig hittills. Det ges svar till varför hjälten Link och prinsessan Zelda är evigt bundna till att rädda landet Hyrule från den maktgalna Ganon. Det har försökts göra tidslinjer över när samtliga spel äger rum. Jag föredrar att se det som 16 separata universum. Det spekuleras i att vårt universum är gränslöst. Med oändlighet följer obegränsade ödesskilldringar, vilket gör legenden om Zelda evig.

Något som spekulerats kring lika mycket som den luddiga tidslinjen är huruvida Zelda och Link ligger med varandra bakom kulisserna eller inte. När ungdomarna blickar in i varandras ögon fullkomligt sprutar det ut hormoner genom öronen, vilket får mig att bara vilja skrika: MEN HÅNGLA DÅ! Det hela sopas under mattan när det ständigt talas om livsöden. Men jämför med producenten Shigeru Miyamotos andra mycket hyllade spelserie Super Mario. Huvudprotagonistens mål är självklart, men ändå dolt. Vad har en fet arbetarklassgubbe att vinna på genom att gå igenom ett helvete? Om inte att i slutändan få pressa mustaschen mot en blondins persikoläppar.

Verklighetsflykten i Skyward Sword startar på Skyloft, en ö uppe i himlen där de ständigt reinkarnerade Zelda och Link bor. När Zelda kidnappas och förs ner till jordytan är det upp till den gröna tunikabärande ungkarlen att leta rätt på och rädda henne i bästa ”The princess is in another castle”-manér. Dessvärre har Links återkommande trogna följeslagare, hästen Epona, återfötts som en röd opersonlig jättefågel. Det känns som en riktig förlust att Nintendo valt att plocka bort henne. Att galoppera genom öppna fält i takt till Koji Kondos välkomponerade musik har alltid gett mig gåshud.

Den största skillnaden från tidigare Zelda-spel är att man flyger från en plats till en annan. Utvecklarna har dessutom velat rätta till misstaget med för stora och tomma ytor som Twilight Princess hade. Dessvärre krympte utrymmena lite väl mycket. I och med att man inte heller rider genom platser är det som att landa vid varje tempel, där samtliga miljöer är direkt anknutna till dem. Det gör att jag inte får någon känsla för landet i sin helhet. För en person som inte spelat gamla äventyrsspel eller Zelda tidigare kan Skyward Sword kännas ihåligt med simpel handling och labyrintmiljöer. Men man har en gång förälskat sig i serien är det känslor som inte svalnar oavsett hur äventyrsgenren utvecklas och hur mycket Zelda står stilla.

Någon som totalraserar mitt liminala drömtillstånd är resesällskapet Fi. Link är inte helt ovan vid kvinnliga sidekicks som talar om för honom vad han ska göra. I Ocarina of Time förföljdes han av tourettesfén Navi som konstant utbrast ”Hey listen!” I Twilight Princess tog han hjälp av min personliga favorit, lilla Midna, som lät den mörka sarkasmen flöda medan hon drev med Link. Fi, däremot, är en sidekick i bokstavlig bemärkning. En riktig karatespark i sidan. Sänd från en gudinna är hennes huvudsyfte att dumförklara mig som spelare genom att upprepa vad jag listat ut för länge sedan, flera gånger.

Med undantag från Fi, som visserligen blir ett enormt undantag med tanke på hur mycket plats hon tar, är karaktärerna bedårande. Spelet har fyllts med nya, konstiga och roliga arter. Filurer som man bara vill gosa med i all oändlighet i en värld med grafik som är som ett färgglatt kärleksbarn mellan lekfulla The Wind Waker och vuxna Twilight Princess. Dock känns Skyward Sword ändå mörkare än tidigare titlar. Döden har varit relativt frånvarande i The Legend of Zelda. Fiender förvandlas till stjärnstoft. Inget blod eller lik avslöjar att fienden ens existerat. Men ord som död, mord och blod används flitigt denna gång. Vilket gör att serien känns mognare än tidigare.

Den ökade svårighetsgraden är ytterligare något som gör att spelet känns mer riktat åt äldre publik. Planering och strategi har blivit viktigare än någonsin. Stridstekniken är mer avancerad då fiender blivit bättre på att blockera med sina vapen. Man får helt enkelt planera hur man svingar svärdet istället för att stå och luftrunka dem till döds. Link blir lätt utmattad om man svingar svärdet för mycket, springer eller klättrar utan att vila. Pusslen känns dessutom mer komplicerade, på gott och ont. Jag fick tänka mig för extra noga, men fann mig själv springandes i cirklar många gånger.

Jag har inte varit helt emot användning av Wii:s handkontroller. Att svinga svärdet med hela armen istället för ett knapptryck ökar realismen. Däremot har omkalibreringen av handkontrollen varje gång den legat stilla för länge, drivit mig till vansinne. För att precisera Links rörelser har man använt sig av MotionPlus. Dessvärre kände jag ingen större skillnad. Link reagerade en halv sekund efter mina kroppsrörelser ändå, och han kändes relativt svårstyrd då han ofta störtade mot sin död när jag siktade mot nästa plattform. Det har dessutom satts in en hel del jobbiga funktioner för att nyttja Wii-moten till fullo. Bland annat fungerar den som en gps för diverse saker man söker genom spelets gång. Och söka får man göra så det räcker och blir över.

Trots bristande kontroll och avgränsade miljöer är Skyward Sword en utmärkt vardagseskapism. Miljöerna är visserligen inte av HD-kvalité men det hindrar dem inte från att vara oerhört vackra och inbjudande. Vem vill inte bo i en värld där man bara kan rycka på axlarna och säga: ”det är lugnt, Link kirrar biffen”? För att sedan sätta sig ner och slösa en eftermiddag på att se när små dyngbaggar rullar sig själva och sina bajsbollar ner i lavan och dör.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension – Assassin’s Creed: Revelations, lönnmördarsagan tappar sin charm

by

Titel: Assassin’s Creed: Revelations
Betyg: 2
Utvecklare: Ubisoft Montreal
Distributör: Ubisoft
Sverigerelease: 15 november 2011

Jag stack kniven i ett gatuluder för att lindra min tristess. Omgivningen reagerade med halvhjärtade flämtningar för att i nästa sekund vandra vidare in i glömskans dimma. Jag bar hem den livlösa kroppen och slängde den över skrivbordet. Till min stora förvåning fastnade hennes kjol i luften för att blotta vita spetshotpants.

Assassin’s Creed är fylld med konspirationsavslöjanden och lyser upp historiens svarta hål, bara genom sina buggar. Som att italienska prostituerade renässanskvinnor var flera sekel före i underklädesmode. Även att tempelriddarna var förtida nazister, vilket avslöjas av deras rigor mortis-heilande. Eller att berlinmurskvinnan inte var först med sin kärlek till tegel då både Jerusalems och Italiens väggar torrjuckats till damm av buggdrabbade vakter.

Med fantasi kan serien vara så mycket mer. Kanske rentav roligare än det enorma kaos det utvecklats till. Assassin’s Creed har eskalerat till en härdsmälta av konspirationsteorier, europeisk historia, Prince of Persia, Inception, Uncharted, grekisk mytologi, Koranen och Bibeln. Det hoppas mellan Konstantinopel under renässansen och Jerusalem under de religiösa korstågen. Det hela är en enda röra och jag vet ärligt talat fortfarande inte, efter 50 timmars spelande, vems krig jag utkämpat. Är det kriget mellan lönnmördare och tempelriddare? Muslimer och kristna? Kriget mellan olika epoker?

Spelseriens huvudprotagonister Ezio Auditore och Altaïr ibn-La’Ahad är tillbaka. Ett par decennier har hunnit gå sedan Assassin’s Creed: Brotherhood, och i Revelations rullar Ezio runt bland Konstantinopels färglada kläder och mattor. Han har blivit en massmördarmessias och tillverkar bomber av material som köpts i gränder. Han rekryterar även burkaklädda kvinnor att skicka ut i Europa på diverse spännande dåd, medan han själv stannar hemma och utsätter mig för extremt tråkiga uppgifter. Som att köpa skrädderier och plocka tulpaner.

Ända sedan Ezio introducerades i Assassin’s Creed II har han varit en riktig musfälla. I ett uppdrag blir en ung kvinna bestulen på en tavla av enbart affektionsvärde. För att glädja den enda person i Konstantinopel han inte bara knaprar viagra för, utan faktiskt har förälskat sig i, slår han ner tjuven och tar tillbaka tavlan. Tjuven är en fattig man som behöver pengar till mat. Det säger han innan han får sig ett ansiktslyft av Ezios högra knytnäve. Karln gör helt enkelt det han alltid gjort bäst, tar makt med våld och mutor, och raggar på småtjejer. Hade han levt idag hade han hetat Silvio Berlusconi.

I en parallell handling får man följa Altaïr både före och efter händelserna i första Assassin’s Creed. Det ges lite mer kött på benen gällande hur lönnmördarordern uppstod, föll, för att sedan resa sig igen. Man får även veta hur Altaïr låtit skapa fem nycklar för någon i framtiden att hitta, som leder till ett bibliotek innehållandes ett artefakt med krafter nog att kunna förgöra mänskligheten. Det är dessa fem nycklar som Ezio ger sig ut för att leta efter i sökandet efter ett slut på kriget mellan… mellan… ja, vilka som nu krigar.

”Nothing is true, everything is permitted” är lönnmördarnas trosbekännelse, dock inte Ubisofts motto. Istället har de byggt en liten sandlåda med en kilometerlång regellista över hur man får leka. Straffet för att bryta mot dem kallas desynkronisering. Man slungas ut från tid och rum för att spendera väntetid i en skamvrå.

Om jag inte skickar sjukhusräkning för blödande tålamod gör jag det för spelmässigt skörbjugg. Det var 2007 Ubisoft satte sig på toaletten för att klämma ut Assassin’s Creed. Fyra år, fyra huvudspel och fyra sidospår senare är de oundvikligt att de bara klämmer luft. Vad har jag fått uppleva förutom några timmar i Konstantinopel? Korstågen, italienska renässansen, italienska renässansen, för att inte glömma: korstågen. Ändå håller jag för näsan och fortsätter att troget följa serien.

Assassin’s Creed är en serie som haft all potential i världen till att bli ett rysligt bra historiskt alternativ. Istället har den gått från att vara en desillusionerad och monoton parkourinstruktion, till att vilja våldta min existens genom att avslöja att brödrosten som står ute i köket har monterats ihop av en heilande, tegelonanerande tempelriddare.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om ,