singer/songwriter

Jonathan Johanson på Gröna Lund, bilder

29 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Jonathan Johanson
Lilla scenen på Gröna Lund
28 maj 2012

Skånska musikern och singer-/songwriter Jonathan Johanson intog lilla scenen på Gröna Lund.

I ett pressmeddelande beskrivs Jonathan Johansson så här:
Jonathan Johansson slog igenom 2009 med albumet “En hand i himlen” som lovordades av så väl publik som kritiker. Albumet gav honom både P3 Guld- och Grammis-nomineringar och under 2011 släpptes uppföljaren “Klagomuren”. Han har med sina poetiska svenska texter och sina ärliga och melankoliska popmelodier lyckats trollbinda musiksverige.

Foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Gröna Lund, Jonathan Johansson, musik, singer/songwriter

Musiktips: I Used To Be a Sparrow, Franka De Mille och Bondage Fairies

27 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Tre skivor som nyligen släppts lyssnar jag på om och om igen: ett indieback, en singer/songwriter med jazzinfluens och en elektropunkigt band, för att något kategorisera banden.

I Used To Be a Sparrow
Bandet består av Dick Petterson och Italien-födda Andrea Caccese. De träffades sommaren 2011 på en spelning i Västerås.

Deras debutalbum “Luke” släpptes i mitten av mars och får ett fint omdöme av Ultimate Guitar.com:
I Used To Be A Sparrow manages to stay fresh and easy while delivering challenging material, full of personality and clever arrangements.

Albumet består av elva låtar som på ett härligt sätt spretar åt olika håll, vilket är dess styrka. Om alla spår hade varit vackra, vemodiga eller alla spår glada och sprutande av ungdomlig kraft då hade albumet säkert inte varit lika helgjutet. Nu har albumet mycket vacker gitarrspel men också skönt rytmiska trummor i botten. I Used To Be a Sparrow är en indieduo vi kommer att höra mer av.
Och vem kan motstå ett band med ett sådant fantasifullt namn?

Här hittar du dem i Facebook.

Franka De Mille
En vacker röst, fint gitarrspel och melankoliska sånger i en blandning av jazz, singer/songwriter och country – det är Franka De Milles nya album “Bridge The Roads”.

Om du vill veta mer om henne kan du kika runt på hennes hemsida.

Bondage Faires
Bondage Faires släppte sitt tredje album den 21 mars 2012. Elektropunkigt med humor, skulle jag vilja beskriva det. Det är ett album som är roligt att lyssna på, jag hittar nya detaljer i musiken hela tiden.
Bandet har turnerat runt i Tyskland, Ryssland, Tjeckien, Österrike, Ukraina med mera och bandet har fans över hela världen. På Last FM har Bondage Faires mer än 2,6 miljoner lyssningar.

I vår ska bandets som vuxit från två medlemmar till fyra på scen ut på turné igen, bland annat ill Ryssland, Ukraina och Tyskland, men också i Sverige.

Här hittar du bandet på Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om Bondage Faires, Franka De Mille I Used To Be a Sparrow, musik, indie, singer/songwriter, skivnytt, punk, elektroniskt

Gillian Welch på Cirkus

3 november, 2011 by Anders Löwdin

Gillian Welch och Dave Rawlings på Cirkus. Foto: Anders Löwdin

En fängslande konsert med två ypperliga artister. Gillian Welch och radarpartnern Dave Rawlings kan inte ha gjort något fan besviket igår. Jag som är relativt ny tillbedjare av Gillian Welch fick verkligen se mitt intresse växa ytterligare igår kväll. Personkemin dem emellan var också något extra.

De gav konsertern i två akter varav jag tyckte den andra var den bättre. De spelade ett flertal låtar från nya skivan The Harrow and the Harvest, bland andra de fina Silver Dagger, Tennessee och Six White Horses.

Här hittar ni mer information om Gillian och här kan ni kolla upp Dave.

Gillian Welch och Dave Rawlings på Cirkus. Foto: Anders Löwdin

Red Clay Halo – Gillian Welch & David Rawlings (YouTube):

Läs även andra bloggares åsikter om Gillian Welch, Dave Rawlings, Singer/Songwriter, amerikanska folkmusik, american primitive

Kulturbloggen på en kväll med M. Ward på amerikanska ambassaden

8 maj, 2011 by Rosemari Södergren

M. Ward är en artist med många strängar på sin lyra. Hans namn är egentligen Matthew Stephen Ward, men artistnamnet är alltså M. Ward. En del har fastnat för honom när han spelar i duon She & Him tillsammans med skådespelerskan och sångerskan Zooey Deschanel och gjorde plattan Volume One. Uppföljaren, Volume Two, släpptes 2010. Sedan 2004 deltar M. Ward också i gruppen Monsters of Folk med medlemmar från Bright Eyes och My Morning Jacket. Dess första cd släpptes i september 2009.

Han är en singer/songwriter med mycket vemod och sorg i sin fina musik, ofta baserad på akustisk gitarr.
Måndag 9 maj spelar han på Dramaten. Men en hel del musik- och kulturpersoner fick uppleva en extra konsert med M. Ward i den amerikanska ambassadörens residens i Stockholm.

Att få uppleva en spelning av mer personlig karaktär, som hemma i en persons bostad är en extra upplevelse. Ja, jag vet, en amerikansk ambassadörs hus är inte riktigt vilken bostad som helst. Men det blir i alla fall en speciell upplevelse att mingla med artisten både före och efter spelningen.

För dig som inte varit inne i ambassadörens bostad kan jag berätta att den har en lång balkong med utsikt över en trädgård som vetter mot vattnet där det finns en båtbrygga och på andra sidan syns Djurgården.

Vi möttes av en kvinna som hade en bricka med grönaktiga drinkar som bestod av bland annat mint och bourbon. Drinken hör ihop med en stor hästtävling, Kentucky Derby, som hade gått i USA dagen före. För att fina den fick vi smaka på dess specialdrink.

Efter att ha minglat en timme fick vi samlas i ett rum med en massa stolar och M. Ward spelade några fantastiska sånger med akustisk gitarr. Han fick självklart stående ovationer. Första extranumret spelade han gitarr till och det sista extranumret satte han sig ner med sin gitarr och lät oss uppleva hans cover på Bowies “Lets Dance”.

Det var ett spännande mingel. Som ni kan se på bilden här intill var vår svenske storskådespelare Stellan Skarsgård på plats. Det är M. Ward han står bredvid på bilden.

Niklas Strömstedt var också där. liksom DN-journalisten Mats Carlbom, som är ett stort fan av M. Ward.
Den specielle musikbloggaren Tom Jerry Boman var också där, liksom musikbokaren och arrangören Joel från Luger. Tommy från Sveriges bästa indieradio Gimme Indie var där. Filmsajten Headweb var också representerad, liksom Södra teatern och Eric Sundström, chefredaktör på Arena.
Det var några av de jag snackade med där i minglet medan jag knaprade på kryddstarka räkor.

Och på måndag kväll, 9 maj, spelar M. Ward på Dramaten och Kulturbloggen kommer självklart vara där och skriva mer om spelningen.

Visste du förresten att den amerikanske ambassadören i Stockholm bloggar? Här kan du följa hans blogg.

M. Wards hemsida
M. Ward på Myspace

Läs även andra bloggares åsikter om M. Ward, musik, singer/songwriter, amerikanska ambassaden, Stellan Skarsgård

Ron Sexsmith på Göta Källare

26 april, 2011 by Rosemari Södergren

Ron Sexsmith kom med en semiakustisk gitarr till Göta Källare. Han berättade att spelningen är den enda under turnén där han spelar utan sitt band. När han spelar med bandet blir det mycket rockigare. Nu var han ensam med gitarr och keyboard – och bjöd därför sina fans på en ganska exklusiv spelning där hans folkpoppiga sida fick vika undan för singer/songwritern.

Som alltid elegant men med ton av bekvämlighet kom han ut på scenen: rufsigt lockigt hår och en skjorta med blå bakgrund och runda olikformade ringar i olika färerg som jag inte kunde avgöra om det var blommor, en beigegrå kavaj och mörkgrå jeans.

Ron Sexsmith, Ronald “Ron” Eldon Sexsmith, är en musiker, född 8 januari 1964 i St. Catharines, Ontario i Kanada, för närvarande boende i Toronto. Han har sedan första albumet Grand Opera Lane 1991 hunnit ge ut tolv album, det senaste, Long Player Late Bloomer, släpptes i våras. Många av sångerna är lugna gitarrbaserade och handlar om kärlek och relationer. Vackert, skört, med spröda gitarrtoner. Han visade upp en stor del av denna del av sitt register under spelningen där han började mycket enkelt med bara gitarren på scenen. Till vänster stod ett keyboard som han spelade några sånger på också. Fast han avslöjade att det var ett tag sedan han spelat piano senast. Det vet jag inte om jag tror på, han verkade bekväm med instrumentet ändå.

Att spela semi-akustiskt, ensam på scen, bjuder väl in till att plocka fram de mer sköra, vackra sångerna ut repertoaren, vilket han gjorde. Däremot var det blandat på det sättet att han tog med sånger både från senaste albumet och äldre album och några rariteter som “In a flash” som han skrivit åt Jeff Buckley.

Arrangörerna på Göta Källare hade ställt fram många bord med stolar till – och många i publiken fick därför sittplatser. Det visade sig vara alldeles utmärkt eftersom spelningen blev väldigt lugn. Kanske i lugnaste laget, men alla fansen klappade artigt i händerna och en del reste sig också för stående ovationer efteråt.
Under extranumren tände det till ordentligt och publiken öste in önskningar på sånger. Tre extranummer blev det och avslutningssången blev, inte oväntat, en av hans mest kända sånger: Secret heart.

Här är hans hemsida.

Relaterat: MyNewsdesk

Läs även andra bloggares åsikter om Ron Sexsmith, recension, singer/songwriter, folkpop, Göta Källare

singer/songwriter

Footer

Om oss