London-gruppen Hot Chip släpper sitt sjätte album, Why Make Sense?, den 18 maj. Första singeln från albumet, som följer upp 2012 års In Our Heads, heter Huarache Lights, och du kan se dess musikvideo här nedan:
hot chip
Popaganda: Hot Chip bjöd på ett enda långt dansparty
Hot Chip, stora scen
Popaganda 31 augusti 2013
Betyg: 4
Rockens kanske första regel: döm inte hunden efter håren. Ett av de hippaste banden de senaste åren, Hot Chip, vandrar in på scenen. Paniken sprider sig till en början: några kommunalpolitiker på konferens i Stockholm måste ha gått fel och ramlat in på fel nattklubb. Men när Alexis Taylors karaktäristiska glasögon reflekterar en spotlight vet vi att både vi och de har kommit rätt. De börjar bli äldre nu. Joe Goddard har nog inte kunnat knäppa kavajen på ett bra tag. Turnémusikern Rob Smoughtons skägg är gråsprängt, och hans ljusblå byxor så högt uppdragna att den som vill kan beundra hans anklar, om så önskas.
Elektronisk musik live är ju alltid lika motsägelsefullt. 80% av de artister jag sett under festivalens två dagar använder någon form av förinspelat material. Hot Chip, som egentligen bara skulle behöva ställa in sina sequencers på scengolvet och trycka på On-knapparna framstår som några av de mest levande. Eriksdalsbadet blir belägrat av en hårt arbetande dansarmé som skippar mellansnack och istället låter Moog-basgångarna göra jobbet. Jobbigt för oss, på ett bra sätt, eftersom ett hav av huvuden omgående guppar upp och ner av förmodat ryckande ben och höfter som vägrar hålla sig stilla. Jobbigast har trummisen Sarah Jones det, eftersom hon med minimala eller inga mellanrum får hamra på i låt efter låt tills hon halvvägs in får svepa en hel colaburk i en klunk när killarna skiftar positioner.
Allt är ett enda långt dansparty för ex-nördarna från södra London, numera nästan lika omtalade för sina beskaffenheter som DJ:s som för sin housiga syntdisco. Owen Clarke leder styrkorna som en gympaledare, medan han, Al Doyle samt nämnda Taylor och Smoughton bytlånar basar, gitarrer, trummor och syntar med varandra. Ingen frisk människa kan uppfatta detta som syntetiskt och konstgjort.
Halva konserten får jag tillbringa med ett kameraobjektiv under hakan, tillhörandes en 20-årig man vid min högra sida som inte är helt olik Tobey Maguires nördporträtt av Peter Parker i Spiderman. Vid min vänstra sida upptäcker jag vad som är i hans fokus: en utomjordligt söt tjej med fräknar och rött, skruvlockigt hår. Till råga på allt med en påklistrad guldstjärna på kinden, vilket inte gör hennes likhet med en älva mindre. Hon dansar oberört vidare, fullt medveten om uppmärksamheten. Jag tänker att jag borde ge honom kondomerna i min ficka som oförhappandes och obemärkt stacks i min hand vid entrén, men ändrar mig. Hon är, om sanningen ska fram, inte i hans division. Han är inte ens Peter Parker, såvida han inte söker upp en giftspindel på Skansens akvarium.
På märkliga vägar får det något slags koppling till Kirsten Dunst, föremålet för Jens Lekmans fokus i Waiting or Kirsten. Det betyder säkert något, jag är osäker på vad, men fint är det, på ett småsorgligt sätt. Hittar han inte någon lämplig giftspindel finns det i alla fall ett alternativ till för att kunna erövra den där älvans hjärta: starta ett band som förvandlar nördar till ultracoola hipsters som älskas av ultracoola hipsters. Som Hot Chip.
Text: Tommy Juto
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
Foto: Jonatan Södergren/Emma Andersson
Lyssna: Hot Chip – Dark & Stormy
Så sent som ifjol gav Hot Chip ut sitt senaste album In Our Head. Nu är de aktuella med nya singeln Dark & Stormy som den 22 juli kommer att pressas ihop med en nyinspelning av Look At Where We Are. London-bandet är dessutom aktuella med en spelning på Popaganda den sista helgen i augusti.
Du kan lyssna på Dark & Stormy här:
Bestival dag 1: Daytona Lights, Alabama Shakes, Gary Numan och Hot Chip
Bestival, dag 1
6 september 2012
Foto: Victor Frankowski/Bestival
Bestival som för nionde året i rad ägde rum på ön Isle of Wight strax söder om det brittiska fastlandet tjuvstartade på några av scenerna redan under torsdagen med Hot Chip som dagens största akt. Om det är något band som summerar vad Bestival står för är det just Hot Chip som nu spelat här fler gånger än någon annan artist.
Efter att ha gått runt och lärt känna området var det första bandet att fånga min uppmärksamhet Daytona Lights. En popkvintett som jag inte hade hört talas om innan men som snabbt förde tankarna till The Drums – fast med en mer stereotypiskt brittisk påbrå. De framträdande basgångarna och oh oh-körerna satt direkt, här kan ni se deras musikvideo till Here at Home. Betyg: 3.
Därefter tog jag mig till Big Top, en gigantisk tältscen – större än de största scenerna på många svenska festivaler – som lyses upp av stroboskop och en ljusshow som får det att se ut lika mycket som en ravelokal som en festivalscen. Innan Hot Chip spelade även indieblues-bandet Alabama Shakes och synthpionjären Gary Numan på denna scen.
Alabama Shakes är en blues-influerad grupp från just Alabama vars debutalbum Boys & Girls som släpptes i våras har hajpats rejält – inte minst av brittiska medier – under året. Deras popularitet på de brittiska öarna är till synes omåttlig och Big Top fylls upp rejält under deras framträdande. Hold On som är konsertens höjdpunkt spelas redan som tredje låt, men i längden blir Brittany Howards överansträngda röst tyvärr rätt jobbig att lyssna på. Betyg: 2.
New wave-ikonen Gary Numan som bland annat influerat band som Nine Inch Nails bjöd därefter på ett inlevelsefullt och väldigt industriellt set som bland annat innehöll en blytung version av hans största hit Cars. Låten spelades tidigt i setet men trots att den engelska publiken verkar vara väldigt singelorienterad pågick festen hela konserten igenom och publiken studsar ända in i avslutningen med industriella Halo, ateismens eget anthem A Prayer for the Unborn och klassiska Are Friends Electric?. Betyg: 3.
Till skillnad från när de spelade på Way Out West tidigare i år hade Hot Chip på Bestival fått hela 90 minuter till sin förfogan. Den elektroniska gruppen från London som blandar in element från en eklektisk uppsjö av stilar men alltid lyckas göra sin egen grej av det inleder med Shake a Fist och And I Was a Boy from School. Sångaren Alexis Taylor symboliserar hela Bestival-andan när han intar scenen iförd ninja-pannband med Pocahontas-lockar.
Genom åren har Hot Chip samlat på sig en lyxig repertoar att välja och vraka ur men i hemlandet verkar senaste skivan In Our Heads ännu inte ha fått samma genomslagskraft som i Sverige. Till skillnad från den konstanta dansfesten på Way Out West tänder publiken framför allt till på låtar som One Life Stand och Over and Over.
These Days debuteras live och The Warning spelas för första gången sedan 2007 innan det är dags för New Order-vibbar i nya singeln How Do You Do?, men höjdpunkten är ändå Ready for the Floor som spelas som extranummer. Betyg: 4.
Way Out West: Hot Chip förvandlade festivalen till ett disco
Hot Chip, Linné
Way Out West 9 augusti 2012
Betyg: 4
Det var publiken som stod för festen när Hot Chip intog Linné-scenen samtidigt som The Black Keys spelade på festivalens största scen under torsdagskvällen. Från inledande And I Was a Boy from School via hits som Over and Over, I Feel Better och en något omgjord version av Ready for the Floor förvandlade Way Out West till ett lyxigt disco. En hitkavalkad som sedan de spelade på Popaganda två år tidigare har blivit om möjligt ännu bättre nu när de tidigare under sommaren släppte sin kanske hittills starkaste skiva In Our Heads. Jag saknade visserligen Motion Sickness men av de nya låtarna sticker Don’t Deny Your Heart och framför allt Flutes ut som briljanta dansgolvsfyllare.
Frontfiguren Alexis Taylor är en kortvuxen man som när han gömmer sig bakom ett hav av synthar knappt går att se. Ibland gör han en tur ut på scenkanten där han släpper loss och dansar helt ohämmat – som för att bevisa att han faktiskt existerar. Precis som rösten, som låten som en hybrid mellan Neil Tennants ljusa och Bernard Sumners svajiga, är det en charmig och sympatisk syn. Med rötterna i just 80-talets elektroniska musik bevisar – som om vi behövde bli påminda – Hot Chip att London fortfarande är Mekka för dansant pop. Även om de på skiva kan bli lite för intelligenta för sitt eget bästa fyller är det live bara en sak som gäller när hela Way Out West förvandlas till ett disco: Dans, dans, dans.
Följande låtar spelades:
And I Was a Boy from School
Don’t Deny Your Heart
One Life Stand
Night and Day
Flutes
Over and Over
How Do You Do?
I Feel Better
Ready for the Floor
Everywhere
Hold On