Veronica Maggio på Popaganda
1 september 2018
Betyg 3
Som stängningsakt har Popaganda bjudit in Sveriges egen popdrottning; Veronica Maggio. Som en av Sveriges största artister har Veronica sedan länge varit hemmafesternas och ungdomens språkrör tillsammans med artister som rör sig i samma tematiska fiskevatten – som exempelvis Håkan Hellström och Oskar Linnros. Med svårslagen framgång har hon sjungit fram utekvällarnas och dansgolvens kval på svenska sedan år 2006, då hon släppte sin första platta, Vatten och bröd.
Det är ett väl avvägt val av arrangörerna, inte minst eftersom Veronica själv rört sig mycket i områdena kring Skanstull, där Popaganda ju äger rum. Hon sjunger även om det i flera låtar: ”Ett födelsedagshotell, en vanlig Skanstullskväll” (Satan i gatan), eller i Trädgården en fredag – som handlar om att vänta i kön till klubben Trädgården – vilken bara ligger ett (förvisso ganska långt) stenkast från den scen hon nu sjunger på.
Klockan börjar närma sig tio och det sedan två timmar tillbaka påtryckande mörkret vittnar om att hösten verkligen är i antågande. Framför den stora scenen är det fullt med folk och den lilla kullen som ligger framför den har den otympliga effekten att man knappt ser någonting om man är långt bak (och då är jag ändå 1,86 m). Men publiken är taggad, Veronica är taggad och det är med material från de tre senaste albumen som hon sjunger in sensommarens Stockholmsnatt.
Det är en popveteran som står på scenen och med inövade tonlägen charmar hon sin publik i de korta talen mellan låtarna. Hon sjunger fram sina krönikor över krossade hjärtan, sena kvällar och rökta cigaretter. Hon är ödmjuk, kärleksfull och säger till publiken att hon älskar den. Att hon är ledsen för att hon snart inte ska uppträda på länge, men att hon behöver skriva nytt material. Hon frammanar jubel och dans. Folk sjunger med.
Men det är någonting som fattas.
Stämningen känns på något sätt mättad och ungdomens sorger och svårigheter känns utvattnade ikväll. Kanske är det för att de inte längre erkänner Veronica som sin talesperson, kanske tycker de att det är dags för henne att lämna taktpinnen vidare till någon annan. Kanske är det dags för henne att ta sig vidare till andra tematiska fiskevatten. Efter att ha sett Veronica live två gånger tidigare – i Svandammshallarna i Uppsala 2013 och på Bråvalla 2014 – kan jag enkelt säga att denna konsert inte alls innehar samma elektricitet som då. Och för att vara helt ärlig känns det som att det är dags för henne att utveckla sina teman lite.
Nattklubbskvällarna, de första kyssarna, de krossade hjärtana, de ensamma cigarettpromenaderna och den osynliga elektriciteten mellan två nykära har blivit besjungna av Veronica i tolv år och kanske är det dags för henne att hämta inspiration ur andra delar av livet inför nästa låtsläpp. All respekt till Veronica – hon är en otrolig musikalisk begåvning och har otaliga hits i bagaget – men när man börjar närma sig fyrtio och dessutom har barn blir det svårt att fortsätta sjunga saker som: ”Natten blir dag men alla står kvar, dom har legget i handen, blicken ner i marken, ingen blir vald. Vi borde dra men alla står kvar, dom har glitter på kinden, blicken ner i marken, alla på rad” (Trådgården en fredag) eller ”Det jag ville ha igår är borta idag, solen väcker oss och nu så ser jag dig klart … Är vi gjorda för varandra, är det drama som i Dallas, är vi lyckliga tillsammans, är det bara vi två eller finns det andra?” (Dallas). I och för sig är båda dessa låtar från albumet Handen i fickan fast jag bryr mig, som kom ut år 2013 (och som jag verkligen tycker om), men på något vis känns det som om de lyriska temana har varit rätt kontinuerliga, även om de musikaliska temana har skiljts sig åt mycket.
Denna recension har inte alls för avsikt att vara någon sågning, det är snarare så att jag för vår allas del hoppas på en fin musikalisk mognad och att Sveriges popdrottning inte gör en Lana Del Rey; fastnar i det som gjorde henne känd från första början och sedan blir näst intill en karikatyr över vissa delar av livet. Istället hoppas jag att Veronica fortsätter att utvecklas både lyriskt och musikaliskt och i framtiden utsöndrar bra mycket mer elektricitet i luften än i denna sensomriga Skanstullskväll.
