Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Religion

Filmrecension: Unge Ahmed – en av årets bästa filmer

by

Unge Ahmed
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi och manus Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Bröderna Dardenne gör filmer som berör. Alltid. Det vet den som sett tidigare filmer av dem som Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras enastående förmåga att skildra ett viktigt och aktuellt ämne gör “Unge Ahmed” till en av årets bästa filmer. En film jag tycker alla borde se. Den skildrar en värld som lever här nära många av oss, sida vid sida, men vi vet så lite om den.

Filmen utspelar sig i Belgien, i nutid och skildrar en ung tonårspojke, Ahmed, som hamnat under inflytande av en radikal imam. Det är så igenkännbart hur unga människor kan följa en idol och bli fantastiska, hur lätt det kan vara för unga människor att falla för ett sätt att dela in världen i svart och vitt.

Filmen berättar inte hur Ahmed hamnade under imamens inflytande. Det tycker jag är en styrka. För jag tror inte det finns enkla förklaringar som gäller alla. Varenda människa är en unik individ. Precis som det inte finns en typ av ungdomar som hamnar i drogberoende finns det inte en slags unga muslimer som blir radikaliserade.

Det är fascinerande för jag uppfattar det som att denna imam egentligen inte själv på allvar vill gå in i det fundamentalistiska. Det verkar mer som en slags jargong från imamens sida, han säger hela tiden att det inte är tid än att göra det.

Filmen har många bottnar och är inte förutsägbar heller. En stor styrka. Vi får se hur hans mamma och syskon lider av Ahmeds fundamentalism. Hur mamman försöker kämpa för att få Ahmed att mjukna och förstå.

På Cannes filmfestival vann filmen priset för bästa regi. Det känns som oerhört välförtjänt. Skådespelarna och i all synnerhet Idir Ben Addi i rollen som Ahmed känns mycket äkta. De är ett signum för filmer av bröderna Dardenne att skådespelare och miljöer och handling känns mycket realistiska, de berättar alltid något om det samhället vi lever i.

Bokrecension: Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla hyllande omdömen och recensioner

by

Allt jag fått lära mig
Författare Tara Westover
Utgiven 2019-03
Förlag Natur och Kultur
ISBN: 9789127150898

Tara Westovers självbiografi om sin uppväxt i en sträng mormonsekt i Idaho toppar många litteraturlistor i vår. Biografin låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och har översatts till 26 språk. Självbiografin är stark, berörande, välskriven och oerhört engagerande och känns ärlig.

Hon berättar om sin familj, sin mamma och pappa och de sex syskonen. Pappan är övertygad om att världen går mot sitt slut, Jesus ska snart komma tillbak och den sista tiden kommer att vara mycket svår. Därför förbereder familjen sig med att göra konserver, lagra bensin och vapen. Pappan är övertygad om att det pågår en världsvid komplott som styrs av Illuminati och kommunister. Dessutom ser han ned på de flesta andra människor, också på de flesta mormoner. Bara en liten del av mormonerna är lika rättrogna som han själv, menar han.

De räknar sig till en speciell grupp inom mormonrörelsen. Tara och hennes syskon får inte ens gå i vanlig skola för pappan. Han vill inte att de ska bli påverkade och lurade av kommunister och Illuminati. Deras mamma lär dem läsa och de har en gammal naturkunskapsbok de får lära förutom Bibeln och mormonrörelsens böcker.

När Tara i tonåren ändå lyckas få börja i skola blir hon chockad i början. Hon möter namn som Martin Luther King, som hon aldrig hört talas om. Hon stöter på ordet “förintelsen” som hon inte heller visste vad det var. Men hon är stark inom sig, trots det enorma motståndet hon möter från sina föräldrar och några av sina syskon när hon börjar sig resa in i den akademiska världen.

Det är inte lätt att tvingas bryta med sin familj. Tara beskriver detta så ärligt och starkt. En av biografins stora styrkor är att allt med familjen och den religiösa rörelsen inte målas fram nattsvart. Det finns känslomässiga bindningar inom familjen och pappan är inte enbart ond. Inte alls, han menar väl utifrån sin syn på världen. Jag känner att detta är viktigt att ta till sig. Det är så lätt att läsa berättelsen som att mormonrörelsen i sig ger barn en hemsk uppväxt. Så är det inte. Först och främst tillhör Tara Westovers familj en särskild och mer extrem del inom mormonrörelsen. Dessutom beror mycket av familjens problem på att pappan och en av bröderna helt klart har stora psykiska besvär eller rättare sagt obehandlade svåra psykiska sjukdomar.

Ingalill Mosander i Go’kväll har sagt om biografin:
“Det här är en fullständigt makalös, självbiografisk berättelse om en ung kvinna som visar en ofattbar styrka i möte med extrem fattigdom och fanatisk religiositet.”

Jag tycker att Mosander, liksom en del andra litteraturkritiker, inte helt tagit till sig berättelsen. Det är inte religionen i sig som gör problemen, det är pappans och ena broderns psykiska sjukdomar som verkar vara roten som sedan gödslas av det stränga patriarkala systemet.

Biografin är fascinerande, den går inte att lägga ifrån sig. Den är skrämmande men också positiv med skildringar av hur Tara Westover hittar sin inre styrka. Hon beskriver så rakt och ärligt hur svårt det är att ta sig ur familjens negativa grepp eftersom familjen inte bara är dålig, där finns omsorg också. För att förstå och ge stod måste vi förstå hur svårt det är för människor att ta sig ur familjer och omständigheter som är nedbrytande.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla de hyllande omdömen och recensioner den gått.

Filmrecension: Uppenbarelsen – en spännande resa in i själens och miraklernas rike

by

Uppenbarelsen
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 november 2018
Regi Xavier Giannoli

En spännande resa in i själens och miraklernas rike. En film som tar greppet om mig och som sitter kvar inne i mig länge efteråt och som öppnar ögonen för en värld som finns och som många i det sekulariserade Sverige inte insett finns, inte särskilt långt bort.

En välrenommerad journalist och fotograf, Jacques, har kommit hem efter en reportageresa i krigshärjat område där han närmaste vän och kollega dödats. En bomb slog ned och dödade Jacques kollega och Jacques själv fick en skada i örat som plågar honom. På hans arbetsplats vill läkare inte att han börjar arbeta förrän han läkts mer från såväl de fysiska som de psykiska skadorna.

Då får han ett samtal från Vatikanen, katolska kyrkans centrum, där han blir ombedd att träffa en biskop. Jacques förstår inte varför han blir kallad dit, han är inte aktiv inom kyrkan alls och har aldrig överhuvudtaget funderar på religiösa eller existentiella frågor.

Biskopen har läst många av hans reportage och beundrar hans arbete och vill nu att han följer med en kommitté som ska undersöka sanningshalten i en påstådd gudomlig uppenbarelse. En unga kvinna, Anna, hävdar att hon sett Jesus moder, Jungfru Maria, i uppenbarelser och att hon fått och får budskap till mänskligheten.

Katolska kyrkan har ett stort arkiv med alla påstådda uppenbarelser och mirakler. Många blir avslöjade av kyrkan som bluff eller att den som påstår sig ha uppenbarelser blir klassad som psykisk sjuk. Andra uppenbarelser och mirakler följs upp utan att kyrkan accepterar dem, men de blir inte heller stämplade som falska. Mycket få går vidare och blir godkända och ännu färre av de som har uppenbarelser eller utför mirakler blir helgonförklarade.

Den unga Anna har fått stor uppmärksamhet. Hon tas om hand av ett kloster för nunnor där hon blivit mottagen som novis. Pilgrimer kommer från hela världen för att se henne, för bli välsignade av henne och för att besöka de platser där hon haft uppenbarelser och där hon vuxit upp. Hon har några munkar som tar hand om henne och sköter om att allt hon gör sprids ut till kyrkor och bönemöten runt om i världen via Internet.

Jacques ska nu tillsammans med några utsända präster, teologer och en psykiater undersöka hur trovärdigt det är. Kraven för att bli godkänd är svåra. Jacques som aldrig varit intresserad av religiösa frågor möter en för honom helt ny värld. Samtidigt är det något som han känner inte stämmer riktigt. Även om Anna ger ett äkta och varmt och medkännande intryck är det något mekaniskt över hennes berättelser om uppenbarelser, som om de är inrepeterade, tycker han.

Filmen är skickligt berättad, indelad i sex episoder och delvis är det en deckargåta, där Jacques försöker hitta sanningen. Den är helt enkelt en fantastisk film, vacker, enastående, berörande och den sätter igång många frågor om de existentiella frågorna. Och den sekulariserade svensken får en inblick i en verklighet bara lite längre söderut i Europa.

Filmrecension: Olydnad – bildmässigt helt mästerlig

by

Olydnad
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juli 2018
Regissör: Sebastián Lelio

En vacker film om att slitas mellan sin förankring i en kultur och att acceptera sig själv. I centrum för filmen står Ronit som är en framgångsrik fotograf i New York med rötter i judisk ortodoxi. Mitt i ett fotouppdrag får hon ett telefonsamtal från den lokala synagogan som berättar att hennes pappa dött. Hon tar flyget till London, där hennes pappa var rabbin i en judisk församling. Han dog dessutom mitt i en predikan han höll i synagogan där han talade om de tre varelser Gud skapat: änglar, djur och människor. Änglar är Guds ord förkroppsligade och de kan bara göra gott, djur kan bara göra vad deras instinkt säger medan människor står mittemellan och är de enda som har fri vilja att välja. Där har vi filmens tema på ett väldigt vackert sätt framfört.

Vår frihet att välja: vad gör vi av den? Och har vi frihet? Olydnad bygger på en roman av Naomi Alderman (Disobedience) och handlar om personlig frihet i förhållande till religiös övertygelse.

Ronit dyker upp på likvakan för sin far och blir lite stelt mottagen av alla. Hon tas emot av sin barndomsvän Dovid, som blev som en son för hennes far som lärt upp honom till rabbin. Det visar sig att Dovid är gift med Ronits bästa väninna, Esti. De tre, Ronit, Esti och Dovid, var oskiljaktiga vänner när de var små. Vi anar att något inte stämmer. Allteftersom förstår vi att Ronit gav sig av på grund av något som upprör människorna i den judiskt ortodoxa gruppen.

I judisk ortodoxi har män sina uppgifter och kvinnor sina. Kvinnorna sitter på en särskilt läktare i synagogan och får inte delta aktivt med att läsa ur toran eller andra heliga texter under gudstjänsten. Kvinnors uppgift i livet är att gifta sig med en judisk man och föda honom barn.

En bit in i filmen förstår vi att Ronit och Esti varit förälskade i varandra men blivit upptäckta av Ronits far. Ronit gav sig av och återkom inte. Den judiska församlingen har svårt att förlåta henne att hon övergav sin pappa och inte höll kontakten med honom. I en minnesartikel om hennes pappa i tidningen står det till och med att han var barnlös. Så illa sedd är Ronit.

Esti var inte lika tuff som Ronit. Esti valde att stanna i församlingen, det är där hon är född och uppväxt, det är den miljö hon känner sig trygg i. Hon var kär i Ronit, men visste att hon inte kunde ha en förhållande med en annan kvinna och måste gifta sig med en man. Då var det tryggast att gifta sig med sin barndomsvän Dovid, då visste hon att det var en man hon tyckte om som vän i alla fall.

Filmen berättar detta så starkt. I det sekulariserade svenska samhället är det nog många som inte riktigt kan sätta sig in i hur svårt det kan vara att lämna en grupp. I gruppen finns tillhörighet, där finns trygghet. Att lämna och stå för sig själv kan vara ensamt.

Fotomässigt, bildmässigt, är Olydnad fantastiskt snyggt genomförd, helt mästerlig. Skådespelarna är skickliga och samspelta. Betyg 3 betyder att det är en bra film. Anledningen till att den inte får ännu högre beror på att den emellanåt var något för seg, lite för övertydlig – att filmskaparen inte tycks lita på publiken, att vi ska förstå.

”Olydnad” är Sebastián Lelios första engelskspråkiga film. Han föddes i Argentina med flyttade till Chile som tvååring. Hans förra film, En fantastisk kvinna, fick stor uppmärksamhet och var Chiles bidrag till Oscarskategorin bästa utländska film 2017 och fick flera priser på filmfestivaler. Han är en intressant regissör och hans nästa film är Gloria där han skrivit manus och regisserat och har Julianne Moore i en av rollerna

Skådespelare: Rachel McAdams, Rachel Weisz, Alessandro Nivola m fl.

Bokrecension: Den sista flickan av Nadia Murad – ett vittnesmål om ett folkmord i nutid

by

Den sista flickan
Författare: Nadia Murad, Jenna Krajeski och Amal Clooney
Utgiven: 2018-05
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789100173685 Förlag:
Förlag: Bonniers Förlag

En bok som kryper under huden på mig, ett vittnesmål om ett folkmord i nutid. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. När hon berättar om livet som slav hos IS-krigarna blir jag alldeles mörkrädd och känslan efter att ha läst denna starka berättelse från verkligheten är svår att skaka av sig. När jag går ut på gatan en stund efter att jag lagt undan boken hoppar jag till när jag ser en man i kläder som påminner om IS-soldaterna.

NMR, en nazistisk organisation i Sverige, har fått tillstånd att demonstrera vid flera tillfällen under senare tid och glädjande nog är det många i Sverige som reagerar starkt på detta och mot-demonstrerar. Nazismen utförde under andra världskriget ett fruktansvärt folkmord av judar (och också andra dödades och misshandlades som romer, kommunister, homosexuella och till och med tysk befolkning som ansågs för klent utrustade). Men var finns protesterna gentemot det folkmord som utfördes i nutiden, av IS, Islamiska staten?

Nadia Murad växte upp i byn Kocho i norra Irak, en lugn by där invånarna framför allt försörjer sig på jordbruk. Nadia drömmer om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Hon och hennes stora familj och alla boende i Kocho är yazidier, som är ett folk med en egen religion, yazdanism. Livet är lugnt men samtidigt har detta folk levt under hot av och till under historiens gång men under 2010-talet blir hotet allt mer konkret och i augusti 2014 förändras allt. IS-soldater tar över deras by, dödar alla män och äldre kvinnor, kidnappar flickor och unga kvinnor. Pojkar kidnappas för att hjärntvättas till att bli pojksoldater och mänskliga sköldar. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt som sexslav hos IS innan hon slut lyckas fly.

Biografin är uppdelad i tre delar. I den första berättar Nadia Murad om sitt liv i den irakiska byn Kocho där hon och hennes familj lever. Det är enormt fascinerande att få lära känna hur dessa yazidier lever och få veta mer om deras religion. De lever ett liv som på många sätt skiljer sig från vårt västerländska sekulariserade. Hon berättar att när hon går i skolan i Irak nämns deras folk och religion inte ens i deras historieböcker. Än mindre i våra svenska historieböcker.

I den andra delen berättar hon om livet som sexslav, som är förfärligt. Att människor kan göra så mot andra människor, det är mörkt. I den tredje delen får vi läsa om flykten och oj, vilken nagelbitare det är. Jag känner det som att jag är med där och flyr och jag sitter på helspänn när jag läser om varje vägkontroll de ska ta sig igenom.

Idag är Nadia Murad bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. 2016 nominerades hon till Nobels fredspris.

Det är en bok jag hoppas många läser och att den får oss att öppna våra ögon och reagera starkare när folkmord sker i nutid. Det räcker inte att ha motstånd mot nazisterna, som står för samma hemska indelning av människor i “vi och dom” som Islamiska staten står för: varje gång det dyker upp sådana rörelser som bygger på att döda de som inte är som de själva: då måste hela världen stå emot. Det får inte ske igen.

Från Wikipedia:
Yazidier (även yezidier, jezidier, jezider eller ezedier) är en etno-religiös grupp med ursprung i Mellanöstern. De är anhängare av religionen yazdanism med utbredning i Irak, Iran, Turkiet, Syrien, Armenien och Georgien samt i nyare tid också i Europa, med tyngdpunkt i Tyskland. Tillförlitliga uppgifter om det totala antalet yazidier saknas. Uppskattningar varierar mellan färre än 100.000 och 700.000. I exil levde 2014 en större kontingent yazidier i Tyskland.