Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Religion

Filmrecension: Uppenbarelsen – en spännande resa in i själens och miraklernas rike

by

Uppenbarelsen
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 november 2018
Regi Xavier Giannoli

En spännande resa in i själens och miraklernas rike. En film som tar greppet om mig och som sitter kvar inne i mig länge efteråt och som öppnar ögonen för en värld som finns och som många i det sekulariserade Sverige inte insett finns, inte särskilt långt bort.

En välrenommerad journalist och fotograf, Jacques, har kommit hem efter en reportageresa i krigshärjat område där han närmaste vän och kollega dödats. En bomb slog ned och dödade Jacques kollega och Jacques själv fick en skada i örat som plågar honom. På hans arbetsplats vill läkare inte att han börjar arbeta förrän han läkts mer från såväl de fysiska som de psykiska skadorna.

Då får han ett samtal från Vatikanen, katolska kyrkans centrum, där han blir ombedd att träffa en biskop. Jacques förstår inte varför han blir kallad dit, han är inte aktiv inom kyrkan alls och har aldrig överhuvudtaget funderar på religiösa eller existentiella frågor.

Biskopen har läst många av hans reportage och beundrar hans arbete och vill nu att han följer med en kommitté som ska undersöka sanningshalten i en påstådd gudomlig uppenbarelse. En unga kvinna, Anna, hävdar att hon sett Jesus moder, Jungfru Maria, i uppenbarelser och att hon fått och får budskap till mänskligheten.

Katolska kyrkan har ett stort arkiv med alla påstådda uppenbarelser och mirakler. Många blir avslöjade av kyrkan som bluff eller att den som påstår sig ha uppenbarelser blir klassad som psykisk sjuk. Andra uppenbarelser och mirakler följs upp utan att kyrkan accepterar dem, men de blir inte heller stämplade som falska. Mycket få går vidare och blir godkända och ännu färre av de som har uppenbarelser eller utför mirakler blir helgonförklarade.

Den unga Anna har fått stor uppmärksamhet. Hon tas om hand av ett kloster för nunnor där hon blivit mottagen som novis. Pilgrimer kommer från hela världen för att se henne, för bli välsignade av henne och för att besöka de platser där hon haft uppenbarelser och där hon vuxit upp. Hon har några munkar som tar hand om henne och sköter om att allt hon gör sprids ut till kyrkor och bönemöten runt om i världen via Internet.

Jacques ska nu tillsammans med några utsända präster, teologer och en psykiater undersöka hur trovärdigt det är. Kraven för att bli godkänd är svåra. Jacques som aldrig varit intresserad av religiösa frågor möter en för honom helt ny värld. Samtidigt är det något som han känner inte stämmer riktigt. Även om Anna ger ett äkta och varmt och medkännande intryck är det något mekaniskt över hennes berättelser om uppenbarelser, som om de är inrepeterade, tycker han.

Filmen är skickligt berättad, indelad i sex episoder och delvis är det en deckargåta, där Jacques försöker hitta sanningen. Den är helt enkelt en fantastisk film, vacker, enastående, berörande och den sätter igång många frågor om de existentiella frågorna. Och den sekulariserade svensken får en inblick i en verklighet bara lite längre söderut i Europa.

Filmrecension: Olydnad – bildmässigt helt mästerlig

by

Olydnad
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juli 2018
Regissör: Sebastián Lelio

En vacker film om att slitas mellan sin förankring i en kultur och att acceptera sig själv. I centrum för filmen står Ronit som är en framgångsrik fotograf i New York med rötter i judisk ortodoxi. Mitt i ett fotouppdrag får hon ett telefonsamtal från den lokala synagogan som berättar att hennes pappa dött. Hon tar flyget till London, där hennes pappa var rabbin i en judisk församling. Han dog dessutom mitt i en predikan han höll i synagogan där han talade om de tre varelser Gud skapat: änglar, djur och människor. Änglar är Guds ord förkroppsligade och de kan bara göra gott, djur kan bara göra vad deras instinkt säger medan människor står mittemellan och är de enda som har fri vilja att välja. Där har vi filmens tema på ett väldigt vackert sätt framfört.

Vår frihet att välja: vad gör vi av den? Och har vi frihet? Olydnad bygger på en roman av Naomi Alderman (Disobedience) och handlar om personlig frihet i förhållande till religiös övertygelse.

Ronit dyker upp på likvakan för sin far och blir lite stelt mottagen av alla. Hon tas emot av sin barndomsvän Dovid, som blev som en son för hennes far som lärt upp honom till rabbin. Det visar sig att Dovid är gift med Ronits bästa väninna, Esti. De tre, Ronit, Esti och Dovid, var oskiljaktiga vänner när de var små. Vi anar att något inte stämmer. Allteftersom förstår vi att Ronit gav sig av på grund av något som upprör människorna i den judiskt ortodoxa gruppen.

I judisk ortodoxi har män sina uppgifter och kvinnor sina. Kvinnorna sitter på en särskilt läktare i synagogan och får inte delta aktivt med att läsa ur toran eller andra heliga texter under gudstjänsten. Kvinnors uppgift i livet är att gifta sig med en judisk man och föda honom barn.

En bit in i filmen förstår vi att Ronit och Esti varit förälskade i varandra men blivit upptäckta av Ronits far. Ronit gav sig av och återkom inte. Den judiska församlingen har svårt att förlåta henne att hon övergav sin pappa och inte höll kontakten med honom. I en minnesartikel om hennes pappa i tidningen står det till och med att han var barnlös. Så illa sedd är Ronit.

Esti var inte lika tuff som Ronit. Esti valde att stanna i församlingen, det är där hon är född och uppväxt, det är den miljö hon känner sig trygg i. Hon var kär i Ronit, men visste att hon inte kunde ha en förhållande med en annan kvinna och måste gifta sig med en man. Då var det tryggast att gifta sig med sin barndomsvän Dovid, då visste hon att det var en man hon tyckte om som vän i alla fall.

Filmen berättar detta så starkt. I det sekulariserade svenska samhället är det nog många som inte riktigt kan sätta sig in i hur svårt det kan vara att lämna en grupp. I gruppen finns tillhörighet, där finns trygghet. Att lämna och stå för sig själv kan vara ensamt.

Fotomässigt, bildmässigt, är Olydnad fantastiskt snyggt genomförd, helt mästerlig. Skådespelarna är skickliga och samspelta. Betyg 3 betyder att det är en bra film. Anledningen till att den inte får ännu högre beror på att den emellanåt var något för seg, lite för övertydlig – att filmskaparen inte tycks lita på publiken, att vi ska förstå.

”Olydnad” är Sebastián Lelios första engelskspråkiga film. Han föddes i Argentina med flyttade till Chile som tvååring. Hans förra film, En fantastisk kvinna, fick stor uppmärksamhet och var Chiles bidrag till Oscarskategorin bästa utländska film 2017 och fick flera priser på filmfestivaler. Han är en intressant regissör och hans nästa film är Gloria där han skrivit manus och regisserat och har Julianne Moore i en av rollerna

Skådespelare: Rachel McAdams, Rachel Weisz, Alessandro Nivola m fl.

Bokrecension: Den sista flickan av Nadia Murad – ett vittnesmål om ett folkmord i nutid

by

Den sista flickan
Författare: Nadia Murad, Jenna Krajeski och Amal Clooney
Utgiven: 2018-05
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789100173685 Förlag:
Förlag: Bonniers Förlag

En bok som kryper under huden på mig, ett vittnesmål om ett folkmord i nutid. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. När hon berättar om livet som slav hos IS-krigarna blir jag alldeles mörkrädd och känslan efter att ha läst denna starka berättelse från verkligheten är svår att skaka av sig. När jag går ut på gatan en stund efter att jag lagt undan boken hoppar jag till när jag ser en man i kläder som påminner om IS-soldaterna.

NMR, en nazistisk organisation i Sverige, har fått tillstånd att demonstrera vid flera tillfällen under senare tid och glädjande nog är det många i Sverige som reagerar starkt på detta och mot-demonstrerar. Nazismen utförde under andra världskriget ett fruktansvärt folkmord av judar (och också andra dödades och misshandlades som romer, kommunister, homosexuella och till och med tysk befolkning som ansågs för klent utrustade). Men var finns protesterna gentemot det folkmord som utfördes i nutiden, av IS, Islamiska staten?

Nadia Murad växte upp i byn Kocho i norra Irak, en lugn by där invånarna framför allt försörjer sig på jordbruk. Nadia drömmer om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Hon och hennes stora familj och alla boende i Kocho är yazidier, som är ett folk med en egen religion, yazdanism. Livet är lugnt men samtidigt har detta folk levt under hot av och till under historiens gång men under 2010-talet blir hotet allt mer konkret och i augusti 2014 förändras allt. IS-soldater tar över deras by, dödar alla män och äldre kvinnor, kidnappar flickor och unga kvinnor. Pojkar kidnappas för att hjärntvättas till att bli pojksoldater och mänskliga sköldar. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt som sexslav hos IS innan hon slut lyckas fly.

Biografin är uppdelad i tre delar. I den första berättar Nadia Murad om sitt liv i den irakiska byn Kocho där hon och hennes familj lever. Det är enormt fascinerande att få lära känna hur dessa yazidier lever och få veta mer om deras religion. De lever ett liv som på många sätt skiljer sig från vårt västerländska sekulariserade. Hon berättar att när hon går i skolan i Irak nämns deras folk och religion inte ens i deras historieböcker. Än mindre i våra svenska historieböcker.

I den andra delen berättar hon om livet som sexslav, som är förfärligt. Att människor kan göra så mot andra människor, det är mörkt. I den tredje delen får vi läsa om flykten och oj, vilken nagelbitare det är. Jag känner det som att jag är med där och flyr och jag sitter på helspänn när jag läser om varje vägkontroll de ska ta sig igenom.

Idag är Nadia Murad bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. 2016 nominerades hon till Nobels fredspris.

Det är en bok jag hoppas många läser och att den får oss att öppna våra ögon och reagera starkare när folkmord sker i nutid. Det räcker inte att ha motstånd mot nazisterna, som står för samma hemska indelning av människor i “vi och dom” som Islamiska staten står för: varje gång det dyker upp sådana rörelser som bygger på att döda de som inte är som de själva: då måste hela världen stå emot. Det får inte ske igen.

Från Wikipedia:
Yazidier (även yezidier, jezidier, jezider eller ezedier) är en etno-religiös grupp med ursprung i Mellanöstern. De är anhängare av religionen yazdanism med utbredning i Irak, Iran, Turkiet, Syrien, Armenien och Georgien samt i nyare tid också i Europa, med tyngdpunkt i Tyskland. Tillförlitliga uppgifter om det totala antalet yazidier saknas. Uppskattningar varierar mellan färre än 100.000 och 700.000. I exil levde 2014 en större kontingent yazidier i Tyskland.

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

by

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

 

 

 

Recension av tv-serie: Wild Wild Country – trovärdigt och starkt om fördomsfullhet och om hängivenhet och hjärntvätt

by

Wild Wild Country
Betyg 4
Tv-serie, dokumentär, premiär på Netflix 16 mars 2018
Regi: bröderna Mclain och Chapman Way

En fascinerande dokumentär tv-serie om när den indiske kultledare Bhagwan ville bygga en utopisk stad i Oregons ökan under 1980-talet. Om människors fördomar och hur samma händelser kan ses och tolkas på många olika sätt och om hur långt människor kan gå när de blir pressade. Om vad som händer i sekter eller slutna sammanhang och om hur långt det amerikanska samhället är berett att gå för att motarbeta det som bryter mot den amerikanska moralen.

Som svensk har jag ytterligare ett skäl till mitt intresse för serien. Det var till Bhagman och hans stad i Oregon som den svenske artisten Ted Gärdestad begav sig och stannade i flera år. Ted Gärdestad lär ha varit där under de år då konflikterna eskalerade mellan Bhagwans anhängare och den amerikanska omgivningen som ju mynnade ut i försök till giftmord, till planer att mörda en amerikansk politiker och från amerikanskt håll att förbjuda en stor grupp hemlösa att rösta i val.

Serien är känns mycket trovärdig. Regissörerna, bröderna Mclain och Chapman Way har lyckats på långa intervjuer med många viktiga personer för handlingen och utvecklingen av allt som utspelade sig, på båda sidor. Både anhängare till Bhagwan och amerikanare som bodde i området och politiker, poliser och jurister som var med i jakten på Bhagwans anhängare är med och får berätta om hur de såg på vad som hände.

Serien skildrar både hur anhängarna blir manipulerade av den religiösa ledaren och av varandra med det är också en skildring av samhällets jakt på denna grupps anhängare. Boende i området blev redan från början starka motståndare till den religiösa gruppen och var väldigt fördomsfulla från start. Bhagwans anhängare klädde sig inte som andra och hade en betydligt friare inställning till sex än gemene man i USA. Jag tänker på vad hur annorlunda allt kunnat bli om amerikanarna i trakten inte varit så fördomsfulla och istället tagit vara på de kommersiella möjligheterna. Människor kom till Bhagwans stad i Oregon från hela världen och med ett smartare bemötande skulle lokalbefolkningen kunnat tjäna en hel del pengar på den religiösa turismen.

Sandra Wejbro i Aftonbladet skriver: ”Wild wild country” är en fascinerande bild av fullkomlig ­hängivenhet och hur den kan löpa amok när ledarna ses som ofelbara.
Jag håller inte med henne helt i hennes tolkning. Serien skildrar visserligen vad som händer när människor binds samman med en religiös ledare men det är lika mycket en berättelse om hur amerikanska fördomar möter något som är annorlunda och tvingar ut dem i utanförskap.

Serien har också styrkan att anhängarna till Bhagwan skildras på ett sätt som jag upplever som ärligt och öppet. Några av de som var närmast Bhagwan under många år har ställt upp på långa intervjuer. Några inser så småningom om hur hjärntvättade de var och tar idag avstånd från Bhagwans religion och är engagerade i organisationer som hjälper människor att bryta med sekter medan andra fortfarande minns det som en viktig och kärleksfull period i sitt liv. Bhagwan ändrade själv sitt namn till Osho mot slutet – och som Osho har han fortfarande anhängare i världen fast han själv har dött. Han dog död 19 januari 1990 i Pune i Maharashtra, i Indien.