Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Religion

Filmrecension: Fjord – lite för kall och lite för många teman som snurrar runt på ytan

by

'Fjord

Fjord
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi och manus Cristian Mungiu

Är en dask i rumpan på ett barn helt OK? Om det händer flera gånger, är det fortfarande helt OK? Det är en av de centrala frågorna eller teman i denna film. Hur hård är en dask? Hur definierar man en ”dask i rumpan”? Är fysiska tillrättavisningar av en förälder mot ett barn endast något fysiskt eller kan det ge mentala skador? Filmen ställer dessa frågor men ger oss inga svar. Jag är osäker på om det är av feghet från regissören? Jag håller med om att en dask är något man kan bagatellisera. Jag vet inte vad regissören anser – men han framställer det som rätt smått och att reaktionerna från det norska samhället är överdrivna. Kanske har jag tolkat regissörens intention fel. I vilket fall är filmen stark, berörande och ställer många intressanta frågor som är viktiga att prata om.

Fjord vann Guldpalmen som långfilm 2026 i Cannes, som är det finaste och mest prestigefyllda priset som delas ut vid Cannes filmfestival. Filmen sticker ut och är speciell. Dess berättelse är inte glasklar och hur var och en tolkar den beror mycket på ens egna värderingar.

Handlingen lyfter fram en rejäl krock mellan olika kulturer. Ett rumänsk-norskt par, Mihai och Lisbeth Gheorghiu, flyttar till en liten by i Norge med sina fem barn. Mihais föräldrar har gått bort och de vill bo närmare Lisbeths familj, bland annat för att hennes familj delar deras djupa religiösa övertygelse.

De tas emot vänligt och hjärtligt av grannfamiljen Hallberg. Mats Hallberg jobbar som rektor på den närliggande skolan medan hustrun Mia har lämnat sitt arbete som jurist för att ta hand om Mats åldrande pappa. Överlag tas den rumänsk-norska familjen emot väl i början men då personal på skolan ser att Gheorghiufamiljens tonårsdotter Elia har blåmärken som verkar komma från slag väcks misstankar om att barnen i familjen Gheorghiu uppfostras med slag ibland. Barnevernet som är en norsk motsvarighet till svensk socialtjänst pratar med Elia och hennes tonårsbror. De berättar att de får stryk ibland och att de uppfostras till att be och läsa Bibeln varje dag. Barnevernet beslutar att hämta alla fem barnen och placera dem i fosterfamiljen fram tills en domstol får ta beslut om barnen ska få komma hem till familjen igen. Mia Hallberg från grannfamiljen är jurist och hon blir familjen Gheorghius advokat vid rättegången och kämpar för att familjen ska återförenas. Mia blir därmed en slags våg mellan de två sidorna: de som anser att familjen absolut bör återförenas och en dask då och då är inget att göra någon affär av och den andra sidan som är orolig för när barn får växa upp med dask i rumpan och andra straff och med en sträng religiös uppfostran.

Mihai lyckas få med sig massor av kristna grupper som demonstrerar högljutt för att familjen barnen ska komma tillbaka till sina föräldrar. Många av de grupper som stödjer kampanjen för att familjen ska få tillbaka sina barn är extremt konservativa. Det är skrämmande. Inte heller när det gäller temat om de skrikande extremisterna visar filmskaparen sin tolkning. Det är väldigt objektivt och rent av känslokallt berättat.

Filmens berättelse har en tydlig parallell till debatten i Sverige för några år sedan då muslimska nyhetsmedier utomlands beskyllde svenska myndigheter för att ta barn från muslimska familjer.

Familjen Hallbergs rebelliska tonårsdotter Rakel förändras när hon blir vän med Elia och hennes syskon. Det är en tråd i berättelsen som fladdrar lite hit och dit och tyvärr inte riktigt får den plats den förtjänar.

Delvis blir filmen som filmad teater då regissören valt att ofta låta kameran stå stilla och låta skådespelarna agera och tala utan att kameran följer dem nära. Det är få närbilder i filmen. Det gör den speciell och för denna berättelse fungerar det bra även om det blir delvis stelt. På ett sätt är det att inte utnyttja films många möjligheter att berätta något genom att låta kameran komma nära eller gå längre ifrån och skifta fokus. Men då denna film bygger mycket på att låta oss som betraktare tänka och känna fungerar det med detta mer teatrala sätter att skapa film. Filmen har flera lager, vilket är ett plus. Samtidigt är det lite för många teman som snurrar runt på ytan om uppfostran, våld, religion, frihet och kulturkrockar.

Filmrecension: Nunnan – 25 år i kloster – intressant med kunde gått mer på djupet kring de existentiella frågorna

by

Nunnan – 25 år i kloster
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Maud Nycander

Om du förväntar dig en djupdykning i frågan om varför en ung kvinna kan välja att gå i kloster får du inte något svar i denna filmen. Det är inte filmens styrka. Den frågan skulle förresten lika gärna kunna vändas på. Vad gör att människor inte söker något annat är det kapitalistiska livet där vi ständigt måste försörja oss själva och sällan har tid att söka i vårt inre för att hitta vad vi innerst inne tänker och känner.

Maria är en svensk kvinna. När hon var 19 år gick hon i kloster, hon blev nunna inom Karmelitorden, som är en av klosterordnar där dess medlemmar lever som mest åtskilda från livet och samhället utanför klostret. Filmskaparen Maud Nycander gjorde en film om Maria när hon var ny som nunna. Dokumentären släpptes 2007 och gav en inblick i karmeliternas liv. Maud Nycander har efter 25 år nu fått filma Maria (var namn som nunna är Syster Maria av Bebådelsen).

När dokumentären Nunnan släpptes 2007 fick världen en unik inblick i karmeliternas liv. Många har undrat vad som hänt sedan dess. Hur ser hon på sitt livsval i dag, efter 25 år i kloster? Hur har det gått för föräldrarna och syskonen som hon valde att lämna?

Karmelitorden är bara ett inriktning av många former av klosterliv inom Katolska kyrkan. Det finns många andra ordnar som lever på andra sätt, många mer öppna och utåtriktade. Det finns klosterliv också inom Svenska Kyrkan, vilket inte är lika känt. Och så finns det ju klosterliv och munkar och nunnor inom andra religioner, till exempel inom buddhism. Det som slår mig är att när Maria beskriver hur hon upplever sina stilla stunder med Gud är det något som jag känner igen från vad mina vänner buddhistmunkar säger om sin meditation. Det finns en del inslag i denna nya dokumentär som jag känner förmedlar litet som munk eller nunna men i stort sett tycker jag att dokumentären mer handlar om hur det kan vara att försöka leva som starkt troende katolik i Sverige idag. Det speciella med Maria är att hon har åtta syskon och kommer från en svensk bondefamilj som är katoliker och som till och med tycks ha ett eget kapell på sin gård. Alla hennes syskon är katoliker, en del mer troende än andra.

I klostret i Glumslöv där Maria bor lever nunnorna sitt liv hela innanför klostrets murar. Det lämnar det aldrig. Inte ens när det dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Det är kul att se hennes skratta och vara engagerad i hur familjen har det och hur de kan bjuda på mat genom att öppna en lucka och föra över en rullbord med mat.

Maria strålar av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka att det skulle vara skådespel från hennes sida. Hon verkar helt klart vara nöjd med sitt livsval. Jag tycker filmen är intressant men jag hade gärna hört mer på djupet kring de existentiella frågorna. Delvis rör sig filmen mer på ytan och de så kallade svar vi får från hennes anhöriga om hennes livsval känns väldigt tillrättalagda, som att rätt tro alltid innebär offer. Iså fall: varför och vad är offret? Om Maria är lycklig med det hon valt är väl det inte ett offer? Jag saknar mer djup i frågorna och skildringarna för att ge filmen högre betyg. Men en liten inblick i ett annat slags val av liv än de flesta gör i Sverige idag får vi. Och det får väl vara bra så, men jag skulle gärna vilja ha mer funderingar kring om livet utanför klostren alltid är bäst. Livet som nunna i en katolsk karmelitorden är bara ett sätt av många att ta sig an de existentiella frågorna på allvar.

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

by

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

by

En lockton i ödemarken: om människans förmåga att besjäla världen
Författare David Thurfjell
Utgivningsdatum 2023-01-20
Förlag Norstedts
ISBN 9789113121628

Det finns bara ett ord för denna bok: underbar. Det är en filosofi vandring kring religion, något att läsa och reflektera över för alla som någon gång funderat över frågor kring livets mening. Oavsett om läsaren har någon dragning till någon särskild religion eller ser sig som andlig sökare eller agnostiker eller ateist är denna fundersamma bok väl värd att läsa. För mig del kommer jag att läsa den igen, flera gånger. Det är en bok att läsa för var och en som inte väjer för de existentiella frågorna.

Ofta läser jag böcker snabbt. Men den här kunde jag inte sträckläsa, för varje del ville jag ta in på djupet och reflektera kring. Den är skriven på ett lättillgängligt språk med flyt. Anledningen att det tog tid att läsa var för att den satte igång så många tankar hos mig. Så mycket jag ville fundera kring själv.

Författaren, David Thurfjell, känns både kunnig och ödmjuk. Jag uppfattar honom som öppen och ärlig i det han skriver. Det är engagerande skrivet och får mig att tänka efter hur jag själv ser på olika saker. Det är långt från pekfingrar eller domderande dogmatiskt. En bok som öppnar tankar.

Det som drar människor till religion finns också i andra sammanhang. Gemenskap och att ha samma inställning till något – det återfinns inom både sport och kultur och politik. Agerandet som människor i olika grupper kan samlas kring finns inom många området. Det enda som skiljer religion från alla dessa andra området i livet är frågor kring vad som finns eller inte finns efter den fysiska döden. Den frågan är undantaget.

David Thurfjell tar upp dessa olika delar av religion på ett nära och mänskligt sett, ofta utifrån sina egna livserfarenheter. Det känns som att jag suttit där och hört honom prata. Jag kommer att absolut att läsa denna bok flera gånger. Jag blir så nyfiken på David Thurfjell och jag skulle vilja sitta ned över en kopp te och prata med honom.

Om David Thurfjell från förlagets hemsida:
David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola i Stockholm. Hans forskning handlar om religion och sekularisering i dagens Sverige. 2015 utkom han med boken Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei/Norstedts) i vilken han tecknar en bild av majoritetssvenskarnas tvehågsna relation till sitt eget kristna arv. I Granskogsfolk (Norstedts, 2020) beskriver han den svenska naturkärlekens religionshistoria, från fornnordiska föreställningar om en besjälad vildmark, via de katolska och lutherska periodernas folktro och troslära, till den moderna tidens exploatering och naturromantik.

Recension av tv-serie: Waco: American Apocalypse – genomarbetad och vidgar perspektiven

by

Waco: American Apocalypse
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 mars 2023

En mycket pedagogisk miniserie på tre avsnitt somberättar om FBI:s omtalade konfrontation med den religiösa sekten kring David Korest i Waco och den våldsamma upplösningen 1993. Händelserna har berättats i flera dokumentärer och också i mer dramatiserad form flera gånger. Jag tror jag har sett de flesta. Eftersom jag gått flera kursen på universitet om nyare religiösa rörelser har jag också läst flera böcker och artiklar om denna sekt.

Denna miniserie tar på ett seriöst sätt upp olika synvinklar och låter både representanter från ATF (Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms and Explosives) och FBI liksom överlevande efterföljare till David Koresh komma till tals och journalister och fotografer.

Denna serie har en hel del filmklipp och bilder som inte visats tidigare, vilket gör att den vidgar perspektivet en del gentemot tidigare dokumentärer. Den känns väl genomarbetad och objektiv.

I de flesta skildringar av händelserna brukar det finnas kritik av FBIs hantering. FBI beskylls för att ha tagit till onödigt mycket våld. Den kritiken framförs också i denna serie. Det är en mycket svår fråga att ta ställning till, tänker jag.

Det är trots allt fakta att David Koresh och hans anhängare hade samlat på sig extremt mycket vapen och betydligt mer än vad som var lagligt en i delstaten Texas, där Waco ligger. Det är också uppenbart att David Koresh utnyttjade flickor tio-tolv-årsåldern sexuellt. David Koresh hävdade att Gud sagt att inga av männen i hans grupp fick ha sex med sina fruar. Endast David Koresh fick ha sex med kvinnorna. Han utnyttjade sin ställning gentemot sina efterföljare. Han påstod att han var Gud själv. Det jag saknar är frågor till de som berömmer honom i miniserien. Frågor om de fortfarande tycker att det var rätt att han kunde utnyttja flickor och kvinnor.

Två frågor jag skulle vilja få svar på av de av hans efterföljare som överlevde är: Tror de fortfarande att han är Gud? Anser de fortfarande att det var rätt att samla vapen och ha sex med flickor?

Menar kritiker av FBI att man ska låta detta pågå? Det är många funderingar som dessa händelser sätter igång. Det finns paralleller till händelserna i Knutby i Sverige med Kristi brud och i förlängningen kommer också frågor om hur makt religioner ska ha i ett sekulärt samhälle. I dagens västvärld finns religiösa grupper, både stora och små, som inte har jämställdhet mellan kvinnor och män, till exempel. Hur långt får rätten att utöva en religion gå?

David Thibodeau är en av de få som överlevde belägringen och branden i Waco. Han har varit med i andra dokumentärer och draman om händelserna. Han rekryterades som ung rockmusiker av David Koresh. I denna miniserie har han hunnit bli en medelålders man, rejält överviktig (vilket jag nämner för att jag tror att det kan bero på svåra mentala skador efter upplevelserna). Han framför kritik mot myndigheternas hantering och vägrar tro att den brand som satte igång på tre ställen i huset under belägringen sattes igång av David Koresh och hans anhängare. Det mesta pekar trots allt på att det var David Koresh och hans anhängare som satte igång branden. Det var ändå mycket som pekade på att Koresh ville bli en martyr. Jag skulle vilja att de som intervjuade David Thibodeau också frågade om han tycker att samhället ska acceptera att religion gör att unga flickor blir utsatta.

Vad innebär religionsfrihet? Hur långt får en religion gå utan att samhället ska ingripa? Det är frågor som behöver diskuteras.

Om beläggningen i Waco från Wikipedia:
Belägringen i Waco inleddes den 28 februari 1993 och slutade våldsamt 50 dagar senare den 19 april. Belägringen inleddes när USA:s Bureau of Alcohol, Tobacco and Firearms (ATF), tillsammans med flera medlemmar från media försökte genomföra en husrannsakan på Davidianernas ranch vid Mount Carmel, ett byggnadskomplex beläget i Elk, 14 kilometer ost-nordost om Waco i Texas. Den 28 februari, kort efter försöket att delge husrannsakan, utbröt en intensiv eldstrid som varade i nästan två timmar. I denna eldstrid dödades fyra agenter och sex davidianer.

Efter ATF:s misslyckande försök att verkställa husrannsakan påbörjades en belägring initierad av Federal Bureau of Investigation (FBI). Belägringen slutade 50 dagar senare när en brand förstörde byggnadskomplexet då ett andra anfall inleddes. 76 personer dog i branden, varav mer än 20 barn, två gravida kvinnor och sektens ledare David Koresh.