Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

psykologi

Kulturbloggen möter Henrik Fexeus som som släppt Konsten att få mentala superkrafter

by

Henrik Fexeus hade stor lanseringsfest för sin tjocka bok Konsten att få mentala superkrafter. Han har jobbat med den i två år, berättade han under releasefesten.
Platsen var Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Kulturbloggens Oliver fick en intervju:

Det var ett sant nöje att möta Henrik Fexeus. Efter vad som kändes som fem minuter, men faktiskt var 20 minuter, avslutades intervjun, men en känsla av att jag skulle kunna samtalat vidare i flera timmar med ingen mindre än den karismatiske Henrik Fexeus.

Somliga kallar honom för tankeläsare. Andra kallar honom för hypnotisör. En del kallar honom för författare. Vissa kallar honom för Sveriges egna Derren Brown . Men han själv fördrar att kalla sig för illusionist.
Idag har han släppt sin nya bok “Konsten att få superkrafter”, som är hans första och enda bok inom det löjligt uttjatade ämnet självhjälp.

Han har tidigare släppt “Konsten att läsa tankar”, som handlar om hur man med psykologiska faktorer kan läsa folks tankar utan att de märker det, “När du gör som jag vill”, som handlar om hur vi utan att veta om det ständigt påverkas jämt och ständigt av försäljare, politiker, media, tv-reklamer, etc,
“Alla kan få ligga”, som handlar om hur vi med psykologiska tekniker kan ragga på krogen.

Jag själv har ett flertal av hans böcker, och har ett mycket stort intresse för hypnos,
psykologi och nlp, så det var ett stort nöje att äntligen träffa Henrik, Sveriges
stolthet inom dessa områden.

Jag frågar Henrik Fexeus om han använder sig av stooges, dvs inhyrda personer som låtsas vara frivilliga försökskaniner. Och svaret är nej. Och han hoppas att Derren Brown inte heller gör det. Fast han tror inte han gör det,
för det vore onödigt. Han nämner namnet på en mycket känd illusionist som använder sig av stooges hela tiden,
men jag lovade tyvärr Henrik att inte tala om vem det var.
Jag har lagt märke till att väldigt många inom hypnos, self help och nlp-grenen känner varandra.
Men eftersom att Henrik inte är en stor entusiast av “gurus” så har han ingen direkt kontakt med några kända namn,
utan just Derren Brown, som han är god vän med, efter att ha träffat honom på ett illusionistkonvent en gång.

Så givetvis tog jag tillfället i akt att fråga Henrik om tips för hur jag kan hypnotisera andra. Han gick igenom några klassiska hypnosövningar, bland annat förankring, eller på engelska anchoring. Sedan så rekommenderade han mig att läsa några böcker inom hypnos, och att ta en kurs, just för att komma igång med utförandet av hypnos. Sedan så pratade vi på, och vips så hade vi pratat i 20 minuter.
Och jag får höra att intervjutiden är slut.

Och jag beger mig av med en längtan efter mer tips, ideér, och tankar ifrån geniet Henrik Fexeus.

—–

Här finns bilder från kvällen.
Mer om bok Konsten att få mentala superkrafter.

Foto: Amanda Axelsson Duarte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inception med Leonardo DiCaprio – tankar efter filmen

by


Tänk dig om du kan gå in i andra människors drömmar och på den vägen ta dig ner till deras undermedvetna. Tänk vad du kan rota bland deras hemligheter. Leonardo DiCaprio spelar Cobb som är expert på att ta sig in i människors drömmar. Han anlitas av företagsledare som vill komma åt konkurrenters hemligheter. Men en dag får han ett ännu svårare uppdrag, han ska plantera in en idé via drömmen hos en ung man. Den japanske storföretagaren Saito vill plantera in idén hos Fischer, arvtagaren till den döende konkurrenten. Saito vill få Fischer att komma på tankenatt han ska splittra sitt arv.

Inception är en av sommarens mest hajpade filmer och den fick högt betyg i de flesta recensioner så mina förväntningar var höga. Regissören Christopher Nolan har också skapat bland annat Batman-filen “The Dark Knight” och den mörka, skuggiga, dova stämningen från Batman finns också i Inception.

Leonardo DiCaprio är en duktig skådespelare och det finns inte något att klaga på i hans insatser eller i kollegornas heller. En liten bonus är att Michael Caine är med i en biroll.

När Cobb samlar ihop ett gäng för att utföra uppdraget att plantera in en tanke i Fischers undermedvetna måste de ta sig långt, långt ner i det undermedvetna. För att det ska fungera måste tanken placeras så djupt in att personer upplever det som sin egen tanke.

Cobbs gäng tar sig så djupt ner genom att skapa en dröm i en dröm och sedan där återskapa en dröm. Det är farligt att vara så långt ner. Om en person dör i en dröm på vanlig nivå betyder det bara att han/hon vaknar. Men den som dör långt ner i det undermedvetna kan vakna som en zombie med ett utraderat minne.

Vad är det undermedvetna, var är drömmarna och vad är dröm och vad är verklighet? Filmen sätter igång tankar kring detta.
Inception öppnar för många tolkningar och flera sätt att se filmen. De olika drömnivåerna kan ses som olika liv. I en av de drömnivåer som är långt, långt ner går tiden mycket snabbare än i verkligheten. Det går att åldras där, leva ett helt liv där och sedan vakna upp och fortfarande vara ung. En scen där en åldrad Cobb möter en åldrad kollega och han uppmanar honom att våga språnget så de kan bli träffas igen och vara unga tillsammans på nytt ger åtminstone mig reinkarnationsvibbar.

Filmen är inspelad och medvetet berättad så jag som tittare tvekar om vad som är dröm och verklighet i filmens berättelse. Cobb (Leonardo di Caprio) har laborerat med drömmar tillsammans med sin fru, som sedan dog. De har två små barn som han inte kan träffa eftersom han är efterlyst i USA. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag bara någon vecka tidigare hade sett Leonardo di Caprio i Shutter Island, på dvd. Där spelar han en polis som kommer till en ö där landets värsta psykiskt sjuka brottslingar hålls fångade. Det är också en film som laborerar kring frågor om hjärntvätt och vad är verklighet. Med Shutter Island så nära inpå såg jag hela tiden Inception med misstänksam inställning och undrade vad som var verkligt eller inte och vem som var död och vem som var levande.

Filmen är 2 timmar och 28 minuter lång och jag kan tycka att det är lite i längsta laget. Ibland behöver filmer tid på sig och drömbilderna var häftiga. Men kanske tio minuter av actionscenerna kunde klippts bort.

Fredrik Strage i DN önskar sig mer filosofi och mindre skottlossning. Han är uppenbarligen inne på samma linje som jag där. Han påpekar dessutom en liten brist i logiken:

Historien rusar på så snabbt och snyggt att man inte hinner fundera på logiska brister som varför det skulle vara svårare att anonymt plantera än att stjäla en idé i någons undermedvetna. ”Offret känner alltid till en idés ursprung”, påstår en av Cobbs medarbetare. Själv har jag inte en susning om varifrån många av mina idéer kommer.

För övrigt: Den jag såg filmen med tyckte den var OK, men inte lika bra som regissören Christopher Nolans film Prestige.

Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

Fler recensioner:
Betyg 5 i Cinecine, betyg 3 i Svenska Dagbladet. betyg 4 i Expressen, betyg 4 i Göteborgsposten, betyg 4 Sydsvenskan och betyg 4 i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Svedd av Sandra Gustafsson visar en ruskig värld

by


Helena är en kvinna som från barnsben blivit grymt sviken av vuxna och av människor. Det har påverkat henne så hon själv gjort grymma utagerande handlingar. Hennes handlingar riktigt skriker om hjälp.

Boken börjar när den snart 40-åriga Helena hamnat bakom någon form av galler och ska hos en psykolog rensa i sitt inre.

Sandra Gustafsson skriver mycket bra, jag kommer så nära Helena att det skrämmer mig. Jag känner hennes utsatthet in på skinnet och in i märgen. Författaren använder rytmen i ord som ett verktyg för att säga något inte bara i ord utan med känslor.

Boken borde vara obligatorisk för alla som arbetar med utsatta människor. Varenda socialarbetare, psykolog och psykiatriker borde läsa romanen. Jag kan inte säga för mycket, för då blir det en spoiler, jag kan inte avsluta bokens slut.

Sakta får vi se mer och mer av vad Helena varit med om som barn och hur hon blivit bemött, hur vuxna blundat för det hon utsatts för. Psykologen hon träffar får henne att mer och mer se in i sitt inre.
Men när det sedan närmar sig den hemska sanningen: hur klarar psykologen att möta och förstå? Eller kommer skygglapparna på där?

Sandra Gustafsson, författaren är en duktig bloggare, en av de som bloggade långt innan den stora blogghajpen kom. Jag har följt hennes blogg sedan dess. Här bloggar hon före releasefesten för boken. Jag hade äran att vara inbjuden och är glad för det. Men jag mådde inte bra och kunde inte komma. Men nu har jag i alla fall läst boken.

Svedd är hennes skönlitterära debut, men Sandra Gustafsson debuterade 2006 med “Maskrosungen”, en självbiografisk berättelse om att växa upp med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa.

Svedd
Författare: Sandra Gustafsson
ISBN10: 9170028125
ISBN13: 9789170028120

Relaterat: En bokcirkel för alla är nyfiken på boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor

by

hurjaglardemigaalskaminavarstakanslor
Våra värsta känslor, det som vi knappt vill erkänna för oss själva att vi känner, för att vi skäms, känner skam och skuld, för att de gör ont – de kan bli början till att vi hittar något bra.

I boken “Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” skriver Inger Edelfeldt om att värstakänslorna kan ses som en gåva, som ger ny livsmening, energi, tillit och glädje, istället för att förlama och bromsa upp.

Inger Edelfeldt är författare och konstnär men också diplomerad Zen Coach. Hon är starkt engagerad i zen. Från sin barndom har hon haft jobbiga känslor som gjort att hon mått psykiskt dåligt och för att ta itu med detta har hon prövat olika terapier, från psykoterapeutiska samtal till frigöraande dans, TM, gestaltterapi och Zen Coaching.

Hon berättar mycket öppet och som jag upplever oerhört ärligt om sin terapeutiska livsresa. Vissa delar av det hon berättar är så öppet och personligt att jag kan känna att jag tjuvkikar i någons inre. Det är starkt att vara så öppen.

Inger Edelfeldt beskriver Zen Coachning som en metod eller en väg där man lär sig att se på sina värsta känslor, genom att erkänna dem förlorar de sin förgörande kraft:

Istället för att vi låter oss hindras kan acceptansen av de autentiska behov vi finner bakom känslorna leda till medvetenhet, förvandling och närvaro.

Obehagkänslorna, ångesten, ilskan, övergivenhetskänslan, aggresivitet, lust att slå – alla känslor kommer av någon orsak, något vi är rädda för, eller oroliga för, kommer av någon längtan. Kanske för att vi vill bli accepterade, sedda, älskade, omtyckta. Genom att våga se det kan vi acceptera våra egna “värsta känslor” och kanske avväpna dem.

Zen Coachning handlar också om en väg till att sluta de världen dualistiskt: allt är inte svart eller vitt, ont eller gott. De värsta känslorna behöver inte vara det värsta.

Det var en fascinerande bok att läsa som givetvis satte igång mina egna tankar. Edelfeldt är ödmjuk och påpekar flera gånger att även om hon upplevt någon terapi som inte så bra, kan den vara bra för andra. Hon anser sig inte sitta inne med någon yttersta sanning. Ibland kan jag bli lite irriterad på alltför ödmjuk attityd. Det var en person som sade det till mig en gång: att det kan bli otydligt att säga: det kan vara si och det kan vara så.

När jag läst boken kände jag en viss övermättnad över fokusering på tekniker för att må bra psykiskt. Är det ett tecken på västvärldens egofixering att medan människor lever i spillror i Haiti och slåss om mat, går vi omkring och ömkar våra trasiga psyken? Ett bra svar för varför också en samhällsengagerad människor som bryr sig om världens problem visst har rätt att ägna sig åt att vårda sitt psyke tycker jag Inger Edelfeldt formulerat i sitt avslutande stycke i boken:

“Men hur kom Hitler till makten?”
Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är “Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten?
Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati istället för att lära dem att kring är oundvikligt.

En annan sak som jag tycker kom fram väldigt bra i boken är hur många terapeuter och läkare förvärras situationen för den som söker deras hjälp genom att direkt dela in situationen till att det är någon som ska hjälpa någon annan. Att läkaren/terapeuten ser sig själv som övermänniska och den som söker hjälp som mindervärdig – och därför inte ser den förmåga till läkning som finns i varje individ. Att läkaren/terapeuten tar på sig rollen som den som är i överläge och den hjälpsökande till en människa i underläge. Zen Coachning, om jag uppfattat boken rätt, är en metod där människorna får stöd av frågor att se sig själva och hitta sin väg.

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag Optimal Förlag
ISBN 917241183X
ISBN-13 9789172411838


Djufmary har också recenserat boken.
Chang Weng har berättar om boken.
Intervju i DN med författaren, Inger Edelfeldt.
Artikel i SVD om boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Christian gjorde i alla fall en god gärning när han röstade ut djurmördaren

by

robinson_ct290
Robinson, för mig är det inte ett tv-program om överlevnad i vildmarken. Det är ett program om konsten att göra karriär i dokusåpavärlden och att hantera medier.
De flesta som ser på Robinson har börjat bli riktigt uppretade på Christian Ternstedt, företagaren som låg bakom paktbildandet som gjorde att Beatrice röstades ut förra lördagen.
För min del tycker jag han gjorde en god gärning för hon dödade ett djur i första avsnittet utan att ens äta upp djuret.
[Läs mer…] om Christian gjorde i alla fall en god gärning när han röstade ut djurmördaren