Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Diplomati – en thriller på scen om att våga stå upp för det rätta

by

diplomati-1433_press

Diplomati
Av Cyril Gely
Översättning Lars Lind
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Alarik Lilliestierna
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär 19 oktober på Lilla scenen, Stadsteatern i Stockholm

Den tyske generalen Choltitz hade i slutet av andra världskriget fått ordern att spränga Paris i luften. Allt var förberett och noga planerat. Det tyska nederlaget i kriget var nära. Men en alltmer galen tysk ledare, Adolf Hitler, hade gett den direkt ordern till generalen att jämna Paris och dess invånare med marken. Vad ingen hade räknat med var att generalen hade börjat tvivla på Hitler och en svensk diplomat i Paris tänker sätta stopp för ödeläggelsen av Paris.

Den sanna berättelsen om hur den svenske diplomaten Raoul Nordling får generalen att avstå från att låta bomberna detonera är ett fascinerande drama på Stadsteaterns scen. I regi av Philip Zandén och med två stora svenska scengiganter i de två stora rollerna blir det en föreställning som helt fångar in mig, trots att jag vet hur det ska sluta.

Allan Svensson som generalen Dietrich von Choltitz är oerhört trovärdig. Av små detaljer förstår vi redan från början att trots den utåt självsäkra jargongen är det här en general som börjat svikta i sin tro på Hitler och nazismen. Han möter och mäter sina krafter i mötet med diplomaten Raoul Nordling som spelas av Tomas Bolme som är helt som gjuten i rollen. Dramat bygger förstås på att de här två är trovärdiga i sina roller och att mötet dem emellan känns äkta – och det gör det.

Diplomati är en politisk och moralisk thriller baserad på den sanna historien om den svenske diplomaten Raoul Nordling som tog saken i egna händer för att rädda Paris under ockupationens sista dramatiska dagar. I Frankrike har han fått äretiteln ”Mannen som räddade Paris” och hedrats på olika sätt, bland annat har han fått ett torg uppkallat efter sig.

Generalen var modig som vågade trotsa ordern – och han var modigare än de flesta. Hitler hade hans fru och deras tre barn som gisslan, om Paris inte förstördes skulle generalens familj avrättas. Så galen var Hitler mot slutet av andra världskriget. Det förfärliga och hemska och sorgliga är ju att lika stor galenskap finns fortfarande. Tänk bara på vad som händer i Syrien idag.

Diplomati handlar inte om samhället idag. Inte på ytan. Dramat drar inga paralleller till nutiden. Ändå kommer dessa tankar rätt självklart. Det som hände då, kan hända igen. Därför är det så viktigt att berätta om det som hände för att få verktyg för att möta dagens utmaningar och för att förstå människors agerande.

– Det handlar om en enskild människas mod – och det gäller för dem båda. Var går gränsen för lydnad, när måste man börja lyssna på sitt eget samvete? Kan man göra rätt fast man gör fel? Om jag bryter mot reglerna blir det rätt då? Och vad händer med mig då? Samvetets röst kontra plikten. Det här är en politisk och moralisk thriller om hur en människa måste byta åsikt när han är utsatt för press. Choltitz måste ge efter och släppa på sina principer. Man behöver inte vara en general i krig för att känna igen sig i det, säger regissören Philip Zandén.

I samband med föreställningen visas även utställningen ”Svensk diplomat – fransk hjälte: Raoul Nordlings privata arkiv” i Lilla galleriet (mittemot Bibliotek Plattan). Utställningen innehåller fotografier, brev och objekt ur Nordlings privata arkiv.

Cyril Gelys pjäs hade urpremiär på Théâtre de la Madeleine i Paris, 2011 och har setts av 175 000 personer. Volker Schlöndorffs filmatisering hade svensk biopremiär nyligen med André Dussollier och Niels Arestrup i huvudrollerna, samma som i teaterföreställningen.

I rollerna
Dietrich von Choltitz Allan Svensson
Raoul Nordling Tomas Bolme
Werner Ebernach Shanti Roney
Helmut Mayer Johan Hafezi
Hans Brensdorf Hannes Alin/Balder Ljunggren

Fotograf: Carl Bengtsson

Hans och Greta – inte ett öga torrt i föreställningen som talar till alla åldrar

by

hansochgreta

Hans och Greta
Av Martina Montelius
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Kostym Jonna Bergelin
Peruk och mask Veronica Liljeblad
Musik och ljud Stefan Johansson
Ljus Raimo Nyman
Urpremiär 17 oktober 2014, Elverket, Stockholm

När publiken engageras totalt och barnen som sitter på de första raderna ropar åt den elaka pepparkakshäxan, då har väl en barnteaterföreställning lyckats. Om dessutom den äldre damen bredvid mig på sista raden kommenterar: ”Inte ett öga torrt” – då har föreställningen lyckats tala till alla åldrar.

Bröderna Grimms klassiska saga Hans och Greta är en stark berättelse. Det är en hemsk berättelse om föräldrar som är så fattiga att de väljer att överge sina barn. Sorgligt nog är det något som barn fortfarande kan känna igen. å olika sätt kan barn bli övergivna. Världen har inte blivit så mycket bättre under de hundratals år som gått sedan denna saga började berättas kring lägereldar. (Nej jag menar inte att bröderna Grimm satt vid lägereldar: sagan är säkert äldre än Grimmbröderna som fångade upp gamla folksagor och skrev ned.) Martina Montelius har skrivit om sagan, men med varsamma händer och skapat ett drama för alla åldrar som handlar om att klara sig när man plötsligt en dag inte har sin familj omkring sig.

hansochgreta1I regi av Sally Palmquist Procopé har det blivit en härlig uppsättning där alla i familjen har lysande illrött hår och fula ljusgröna kläder. Scenografin är en blandning av en klassisk sagobok med små fragment av nutid. Hans spelar spel på familjens ipad och lyckas köpa dyra spel med mammans kontokort och familjen blir helt utblottad. Det är dock bra att föreställningen inte placeras in helt och hållet i nutid, sagan är större och lever över tiden och är,trist nog, något som barn i alla tider kan ta till sig. Med barn menar jag alla människor i alla åldrar som någon gång haft en förälder, om än bara i en sekund.

Barn kan leva utan sina föräldrar, men föräldrar kan inte leva utan sina barn – denna hemlighet berättar den vita katten för Hans när barnen övergetts av sina föräldrar och är långt ute i mörka skogen. Ja det är på sätt och vis en sanning om livet och det sägs vid flera tillfällen. Många barn tvingas av livets olika förutsättningar att växa och bli vuxna utan att ha sina vuxna nära sig eller har vuxna nära sig som på grund av droger eller arbetsnarkomani eller annat inte ger barnen den kärlek de behöver.

Men livet är väldigt sorgligt ibland och vuxna mister sina barn också – och det kan kännas som att det inte går att leva utan sitt förlorade barn, det vet jag som mist mitt yngsta barn. Och där känner jag att Martina Montelius har både rätt och fel: det har länge och i djupa dalar känts som att jag inte kan leva vidare. Och samtidigt har jag ju inget val, jag måste traska vidare i denna existensen. Så riktigt sant är det inte att vuxna inte kan leva utan sina barn, någon gång kan vi tvingas till det av livets hårda omständigheter – där tragiken slagit till.

För mig handlar föreställningen om mer än barn som klarat sig trots att de övergivits: jag ser den som en berättelse om att förlåta och en berättelse om att lära sig stå på sina egna ben, oavsett vilken ålder vi befinner oss i: en berättelse om att leva vidare trots de förluster livet slänger på oss.

Föreställningen är ungefär en och en halvtimme, utan paus, och vänder sig till alla från sju år. Och det här är en föreställning som talar till alla åldrar. Inget öga torrt, som damen sade, men ändå går vi därifrån med en spirande glädje inne i hjärtat: med humor och fantasi kan vi ta oss igenom också de mörkaste skogar och besegra de allra vidrigaste pepparkakshäxor och hitta hem igen till någon som längtar efter oss.

I rollerna:

Greta Maia Hansson Bergqvist
Hans Rasmus Luthander
Pappan Eric Stern
Mamman/Häxan Sanna Sundqvist

hansochgreta2

från sju år

Natten är dagens mor på Göteborgs stadsteater – går inte att värja sig emot

by

nattenardagensmor1

Natten är dagens mor
Av Lars Norén
Regi Dennis Sandin
Nya studion på Göteborgs stadsteater
Premiär 26 september 2014

Lars Noréns ”Natten är dagens mor” är ett av de mest plågsamma draman som skrivits om missbruk och medberoende. I regi av Dennis Sandin kryper den verkligen under skinnet på mig och jag kan inte värja mig för alla starka känslor av förtvivlan som far runt i dramats karaktärer. ”Natten är dagens mor” kräver att skådespelarna känns trovärdiga i sina roller – och det är de, alla fyra. Precis som senast dramat hade svensk premiär (22 oktober 2011 på Dramaten) fick premiären stående ovationer.

”Natten är dagens mor” utspelar sig under en dag, den 9 maj 1956, på ett hotell i Skåne och bygger delvis på självbiografiskt material. Scenografin går i mörka och bruna färger och mitt på scenen står en spis där eldslågorna syns emellanåt och i början av föreställningen står kaffekokaren på och sprider en doft av kokkaffe. Tillsammans med kläderna med byxor som sitter högt upp i midjan och den yngste sonen i en vit James Dean-undertröja känns det definitivt som femtiotalet – och samtidigt känner vi igen missbrukarens beteende. Lars Väringer som Martin, fadern och hotellägaren med alkoholproblem kan vara charmerande och elegant och samtidigt ljuga för både sig själv och alla andra, blir rasande när hans missbruk upptäcks och skyller på alla andra och hotar att ta livet av sig så fort han inte får som han vill. Jag tror alla som någon gång levt nära en missbrukare känner igen allt. Starkt och naket spela.

De två sönerna väljer olika vägar att överleva den destruktiva familjen. Olof Mårtensson är så bra som den 16-årige David, kroppspråk som en ung mansvalp och som skriker att han hatar sin mamma, för att han ingen hellre vill än få en kram. Mattias Nordkvist som den äldre brodern George kan på ytan se ut att vara den som klarat sig bäst, men han är lika fast och kan inte ge sig av. Alla pratar de om att ge sig av, men de kommer aldrig iväg. Det är svårt att lämna ett medberoende.

Vad jag inte riktigt förstår är varför modern inte ser sjuk ut. Före paus störde det mig en del. Fadern upprepade att mamman blvit så mager och att hon hostat så länge men hon såg inte mager ut och kläderna var inte för stora utan satt helt rätt, som om hon inte alls hade magrat. Efter paus exploderade spelet och då fanns det inte tid att tänka på sådana detaljer. Anna Bjelkerud som modern, kvinnan som både älskar sin man och samtidigt hatar det liv som det lever är extra aktuell liksom hela frågan nu när Djävulsdansen, den dokumentära serien på Sveriges television om medberoende.visas.

Tillsammans med två andra av Noréns dramer ”Kaos är granne med gud” och ”Stillheten” skildrar Lars Norén samma familj och alla är mörka draman som kräver goda skådespelare – och många ur den svenska skådespelareliten har någon gång haft någon roll i dessa dramer. Nu sällar sig de fyra i Göteborgsuppsättningen dit – och uppsättningen är stark, mörk och går inte att värja sig emot.

I rollerna
Lars Väringer, Anna Bjelkerud, Olof Mårtensson och Mattias Nordkvist

Foto: Ola Kjelbye

Press03Nattenardagensmor2

Amadeus på Malmö stadsteater – oerhört effektivt berättad

by

amadeus

Amadeus, Malmö Stadsteater 13/9
Regi: Frede Gullbrandsen
Premiär 13 september 2014

När jag går ut för att ta lite frisk luft i pausen hör jag en man jämte mig säga ” Ja, det är ju en sådan där film som alltid dyker upp när man ofrivilligt finner sig själv i soffan framför tv:n.”

Så är det faktiskt. Amadeus regisserad av Milos Forman från 1984, en adaption av Peter Schaffers pjäs från 1979 är sådan där film som en förväntar sig att alla har sett, kanske en torsdagskväll när en är för trött för allting. Själv var det ganska länge sedan nu men liksom med andra sådan filmer har den en handling för klassisk för att någonsin försvinna ur ens minne.

I Frede Gullbrandsens uppsättning på Malmö Stadsteater är det sig lik.En gammal och grå och tillsynes sinnesrubbad Antonio Salieri börjar maniskt berätta om sitt liv; hur den unge, talangfulle Wolfgang Amadeus Mozart förstörde det; hur Sallieri hämnas men ångrar sig. Trots att jag inte minns alla detaljer klarnar hela handlingen snabbt. Det är en klassisk tragedi om Mozarts, så begåvad men samtidigt så naiv, uppgång och fall.

Det som förvånar mig är hur stor roll Salieri faktiskt har fått. Han är med i princip hela tiden och flikar in med sina sluga tankar och kommentarer i varenda scen. Det ger en annan känsla över pjäsen och känns spännande. Fredrik Gunnarson lyckas bära upp den krävande rollen på ett bra sätt där han vandrar från galenskap till skarp slughet och tillbaka igen.

Mattias Linderoth gör även han bra ifrån sig i rollen som Mozart. Det är ingen lätt roll det eller där han ska spela otroligt begåvad men samtidigt naiv och ytlig. Detta gör att rollen ibland känns lite konstlad och påklistrad. Kajsa Ericsson som Constanze Weber, Mozarts hustru, lyckas sätta sin prägel på en av få kvinnor i pjäsen. Det blir snabbt tydligt att pjäsen är från 70-talet och att det uteslutande är den lidande mannens historia vi ska få bevittna.

Just för Amadeus har Hipp, annars en magnifikt amfiteater, öppnats upp och scenen är nu en arena. En utmaning för regissören som har lösts på bästa sätt och snarare gjort till en fördel. Det blir mycket rörelse runt scenen och uppe på läktarna för att inte fastna i den avgränsade mitten scenen där det endast står en enklare flygel.

Samtidigt är det aldrig svårt att fokusera på var saker sker eftersom allting är väldigt logiskt. Milos Formans film är inte bara en film som många har sett, det är nog också är film som många har somnat till med sina tre timmar. Trots paus måste jag erkänna att jag var aningen rädd att även jag skulle göra det under pjäsen. Något som inte händer eftersom pjäsens längd har utnyttjats fullt ut och är väldigt effektivt berättad.
Text: Truls Mårtensson

I rollerna: Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Kajsa Ericsson, Hans Peter Edh

Ansvaret är vårt/Tingsten: Vi skulle behöva en Tingsten NU

by

tingsten

Ansvaret är vårt/Tingsten
Av Joakim Sten
Efter en bok av Per Wirtén
Regi och scenografi Carolina Frände
Scenografi Karl Svensson
Kostym Jenny Kronberg
Ljus Karl Svensson
Film Sebastian Kihlstrand
Mask Patricia Svajger
I rollen Robert Fux

Att Folkpartiet stöder de reaktionära högerkrafterna är ett svek mot de liberala idéerna om frihet och demokrati. Tidningsmannen och DN-chefredaktören Herbert Tingsten skrädde inte orden inför kommunalvalet 1958 då han avrådde tidningens läsare från att rösta på Folkpartiet. Robert Fux bjuder på en stark och träffsäkert rolig föreställning om den store svenska tidningsmannen. Tingstens tankar och hans värld har skrämmande obehaglig likhet med dagens samhälle. Vi står också inför ett val i höst och vi har också roats i sommar av en sport där män tävlat för sina nationer med att springa omkring och sparka på en boll.

Sverige är skrämmande likt sig från 1958. Högerpartiet (Moderatena) må ha klätt sig i annan skrud och tagit till sig ordval från andra partier, men det var ju avslöjande tydligt var det svenska högerpartiet har sina rötter och sin tillhörighet när den svenska statsministern, Moderaternas partiledare, Fredrik Reinfeldt nu samma helg som Robert Fux hade premiär på sin Tingsten-föreställning uttalade sig om kommande flyktingvågor. Fredrik Reinfeldt gjorde klart att de svenska medborgarna måste vara redo att ta emot flyktingar från krisländer många år framåt – och det betyder, enligt Reinfeldt, att det svenska samhället samtidigt måste avstå utveckling av välfärd. Reinfeldt satte ett tydligt samband mellan att ta emot flyktingar och minskad svensk välfärd. Jag kan tänka mig att om Dagens Nyheter idag hade haft en chefredaktör av Tingstens dignitet och civilkurage: då hade DN tagit ställning mot högeralliansen så det rykte om det.

Herbert Tingsten var en stark röst för demokrati och han var alltigenom antirasist. Han var orädd och var inte rädd för att ta ställning ens när det kostade honom mycket. Föreställningen tar sin utgångspunkt år 1958. Herbert Tingsten hade fått besked av läkare att han snart skulle förlora synen. Det var förstås ett dråpslag för honom. Hans liv bestod av att läsa, skriva och diskutera. Samtidigt var han inne i en accelererande konflikt med sin arbetsgivare, Tor Bonnier, ägare av Dagens Nyheter. Tingsten och tidningens ledarredaktion vägrade ta ställning för Folkpartiet i pensionsfrågan. Tingsten såg stora fördelar med Socialdemokraternas ATP-system som han upplevde skulle vara mycket bättre för de mindre lyckligt lottade och för samhället i sin helhet.

Tor Bonnier hotade med att Tingsten skulle förlora jobbet om han inte rättade in sig i ledet. Situationen var nästintill outhärdlig för Herbert Tingsten. Skulle han kompromissa med sin övertygelse? Dessutom var han sedan många, många år nära vän med Tor Bonnier och hans fru Jytte. De brukade äta middagar och föra långa och djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord.

Robert Fux bjuder in oss till en fantastisk resa in i Tingstens värld. Fux tar emot i salongen när vi kommer in. Han står avspänd och ler, iklädd svart t-shirt, enkla svarta jeans och svarta skor. Först förvandlas han i kroppen och rör sig som Tingsten, sedan börjar han tala med Tingstens röst, han har Tingstens gester och ordval och mot slutet tar han på sig kläder och tillbehör som gör att Fux smala kropp blir förvandlad till Tingstens betydligt rundare. Iklädd vit skjorta, röd fluga, kostym och basker träder Tingsten ut på Sergels torg där idag valaffischer tävlar om vår uppmärksamhet. Vi skulle behöva en stark röst som hans idag.

tingsten2Robert Fux är skicklig och gör en imponerande framställning av Herbert Tingsten inte bara till utseende utan vi får följa med på en djup resa in i en kvalfylld natt då Tingsten brottas både med konflikten om pensionssystemet och sin relation till sina vänner och också de stora existentiella frågorna: hur stå ut med tanken på att en dag inte längre få vara med i samhällsdebatten, hur stå ut med tanken att samhällsdebatten kommer att fortsätta utan att vi finns med för att vi lämnat tid och rum? Det är en fängslande och stark resa genom en människas tankar – och en viktig föreställning. Tingsten frågar sig själv om han ska ge upp sin ståndpunkt i pensionsfrågan och han skissar på hur han i så fall skulle formulera sig. Det är så uppenbart att en människa inte bör kompromissa med sitt samvete.

Att föreställningen inte handlar om en historisk person, Herbert Tingsten född 1986 och utträdd ur tiden 1973, är uppenbart. I slutet talar Robert Fux med sin egen röst och hans ögon möter våra. ”Ansvaret är vårt”.

Vi står i samma vägval nu. Ska vi släppa fram de odemokratiska krafterna eller ska vi ta ställning för ett bättre samhälle med mindre klyftor mellan människor, med allas lika värde?

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Robert Fux i Ansvaret är vårt/Tingsten. Premiär 16 augusti 2014 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern.