Hans och Greta
Av Martina Montelius
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Kostym Jonna Bergelin
Peruk och mask Veronica Liljeblad
Musik och ljud Stefan Johansson
Ljus Raimo Nyman
Urpremiär 17 oktober 2014, Elverket, Stockholm
När publiken engageras totalt och barnen som sitter på de första raderna ropar åt den elaka pepparkakshäxan, då har väl en barnteaterföreställning lyckats. Om dessutom den äldre damen bredvid mig på sista raden kommenterar: ”Inte ett öga torrt” – då har föreställningen lyckats tala till alla åldrar.
Bröderna Grimms klassiska saga Hans och Greta är en stark berättelse. Det är en hemsk berättelse om föräldrar som är så fattiga att de väljer att överge sina barn. Sorgligt nog är det något som barn fortfarande kan känna igen. å olika sätt kan barn bli övergivna. Världen har inte blivit så mycket bättre under de hundratals år som gått sedan denna saga började berättas kring lägereldar. (Nej jag menar inte att bröderna Grimm satt vid lägereldar: sagan är säkert äldre än Grimmbröderna som fångade upp gamla folksagor och skrev ned.) Martina Montelius har skrivit om sagan, men med varsamma händer och skapat ett drama för alla åldrar som handlar om att klara sig när man plötsligt en dag inte har sin familj omkring sig.
I regi av Sally Palmquist Procopé har det blivit en härlig uppsättning där alla i familjen har lysande illrött hår och fula ljusgröna kläder. Scenografin är en blandning av en klassisk sagobok med små fragment av nutid. Hans spelar spel på familjens ipad och lyckas köpa dyra spel med mammans kontokort och familjen blir helt utblottad. Det är dock bra att föreställningen inte placeras in helt och hållet i nutid, sagan är större och lever över tiden och är,trist nog, något som barn i alla tider kan ta till sig. Med barn menar jag alla människor i alla åldrar som någon gång haft en förälder, om än bara i en sekund.
Barn kan leva utan sina föräldrar, men föräldrar kan inte leva utan sina barn – denna hemlighet berättar den vita katten för Hans när barnen övergetts av sina föräldrar och är långt ute i mörka skogen. Ja det är på sätt och vis en sanning om livet och det sägs vid flera tillfällen. Många barn tvingas av livets olika förutsättningar att växa och bli vuxna utan att ha sina vuxna nära sig eller har vuxna nära sig som på grund av droger eller arbetsnarkomani eller annat inte ger barnen den kärlek de behöver.
Men livet är väldigt sorgligt ibland och vuxna mister sina barn också – och det kan kännas som att det inte går att leva utan sitt förlorade barn, det vet jag som mist mitt yngsta barn. Och där känner jag att Martina Montelius har både rätt och fel: det har länge och i djupa dalar känts som att jag inte kan leva vidare. Och samtidigt har jag ju inget val, jag måste traska vidare i denna existensen. Så riktigt sant är det inte att vuxna inte kan leva utan sina barn, någon gång kan vi tvingas till det av livets hårda omständigheter – där tragiken slagit till.
För mig handlar föreställningen om mer än barn som klarat sig trots att de övergivits: jag ser den som en berättelse om att förlåta och en berättelse om att lära sig stå på sina egna ben, oavsett vilken ålder vi befinner oss i: en berättelse om att leva vidare trots de förluster livet slänger på oss.
Föreställningen är ungefär en och en halvtimme, utan paus, och vänder sig till alla från sju år. Och det här är en föreställning som talar till alla åldrar. Inget öga torrt, som damen sade, men ändå går vi därifrån med en spirande glädje inne i hjärtat: med humor och fantasi kan vi ta oss igenom också de mörkaste skogar och besegra de allra vidrigaste pepparkakshäxor och hitta hem igen till någon som längtar efter oss.
I rollerna:
Greta Maia Hansson Bergqvist
Hans Rasmus Luthander
Pappan Eric Stern
Mamman/Häxan Sanna Sundqvist
från sju år