Teaterkritik

Slutspel i regi av Thommy Berggren: ljus och varm trots mörkret och pessimismen

7 mars, 2015 by Rosemari Södergren

Anita Ekström, Ingvar Hirdwall och Peter Andersson i Slutspel. Premiär på Klarascenen 6 mars.

Slutspel
Av Samuel Beckett
Översättning: Lill-Inger Eriksson och Göran O Eriksson
Regi: Thommy Berggren
Scenografi: Anna Asp och Torulf Wetterot
Kostym: Lotta Petersson
Ljus: Alarik Lilliestierna
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt
Premiär 6 mars på Klarascenen på Stockholms stadsteater

En man, övertäckt av smutsiga lakan, sitter i en hemmasnickrad rullstol mitt på scenen som ser ut som ett soprum. På ena sidan av mannen i den sjaskiga rullstolen står två stora soptunnor i hårdplast och soprummet är mörkt, smutsigt och rörigt.

Peter Andersson i Slutspel. Mannen i rullstolen är blind och kan inte gå, det är Hamm och det är han som bestämmer. Snart kommer Clov in, en smal man klädd i svarta kläder som ser ut att vara utslitna paltor från en betjänt. Hamm bestämmer och Clov måste göra som Hamm säger: hämta trappstolen och kika ut genom de små fönstren, hämta tyghunden, hämta båtshaken. Men ibland säger Clov nej. Det är för tidigt för den lugnande tabletten.

Peter Andersson som Hamm och Lars Lind som Clov är en perfekt besättning av rollerna. De händer mycket i deras spel mellan dem. Hamm styr och ställer och har makten, men kanske ändå inte. Det är bara Lars Linds Clov som kan röra, som kan ta sig ifrån hela situationen.

I de två soptunnorna bor Hamms mamma och pappa, som förlorat sina ben i en trafikolycka. Pappan, Nagg, spelas Ingvar Hirdwall och mamma Nell av Anita Ekström. De är förstås ett drömteam att ha i soptunnorna. Även om Beckett inte vill att dramat ska tolkas är det svårt för oss i dagens Sverige som är världens mest åldersdiskriminerande land att inte se den tydliga symboliken i att två grovt skadade äldre människor får leva i soptunnor.

Är dessa fyra de sista överlevande varelserna efter att jorden gått under? Kanske. Det spelar dock ingen roll, egentligen. Vilka är Hamm och Clov? Många har spekulerat kring detta och en del har dragit paralleller till Shakespeares Kung Lear eller Hamlet eller till bibliska motiv eller menat att de är clowner. Beckett själv tog avstånd från sådana tolkningar och har istället slängt ur sig att de är Didi och Gogo (från ”I väntan på Godot”) på gamla dar eller att det är Beckett själv och hans fru.

Det spelar dock ingen roll vilka Hamm och Clov är. De är två människor som haft någon slags förhållande alldeles för länge.

Beckett själv avvisade överhuvudtaget tolkningar av ”Slutspel” och har sagt: Slutspel skall bara vara spel. Inget mindre. Alltså ingen tanke på gåtor eller lösningar. För sådana allvarsmakerier finns det universitet, kyrkor, stamfik och så vidare.

Nja, säger jag. Det går inte att låta bli att se ”Slutspel” som ett drama som ställer de stora existentiella frågorna, som i scenen när Hamm, Clov och Nagg (Hamms pappa) ber till Gud och försöker höra om någon svarar. Beskrivningarna av livet i soprummet är också starka beskrivningar av vad livet är, hur fångade vi är i denna existens.

”Slutspel” är på ett sätt förstås mörk och pessimistisk, men i regi av Thommy Berggren har den också en hel del humor. Beckett skrev Slutspel 1957, fem år efter I väntan på Godot. Det känns som att dessa två draman hör ihop. De är två varianter av ett likartat tema, fast för mig är ”I väntan på Godot” ett av teaterhistoriens stora mästerverk medan ”Slutspel” inte kommer upp på samma nivå. Å andra sidan är ”Slutspel” varmare och ger lite mer hopp om att vara människa. Där finns ändå någon form av slut på dramat. Båda är dock starka draman, underbart absurda.

Skådespelarna får högsta betyg av mig för sina roller liksom scenografin, kostym och ljus. Allt samverkar och blir en perfekt Beckettföreställning. Kanske lite för ljus och varm för att Beckett skulle vara nöjd, fast det vet man ju ändå inte. Föreställningen på premiären hade bara två minus: ljudet var svagt emellanåt och även om jag satt på femte raden kunde jag inte höra riktigt allt. Det tror jag ensemblen ser till att teknikerna löser till kommande föreställningar. Det andra som var minus var inget som regissör, skådespelare eller ensemble kunde påverka: jag hade fått plats längst ut på kanten på höger sida och då såg jag inte allt på scen. Så om du beställer biljett till föreställningen: se till att få plats mer i mitten av salongen och absolut inte på högerkanten.

Beckett är en av mina absoluta favoritdramatiker. Wikipedia har en hygglig biografi om honom som jag här delar vidare:
Beckett skrev i första delen av sitt författarskap mest lyrik och prosa på engelska. Han undervisade i engelska vid École Normale Supérieure i Paris under 1928–1929. Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris.1938 debuterade han som romanförfattare med Murphy innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen tycks ha avbrutit hans litterära verksamhet. Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna, där han fullbordade den märkliga experimentella romanen Watt. Han fortsatte också sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj).

Beckett övergick till att skriva helt på franska efter kriget, då pjäser som En attendant Godot, (I väntan på Godot, 1952) tillkom, tillsammans med Fin de partie (Slutspel, 1957) och Happy Days (Lyckliga dagar, 1962). De är lysande exempel på vad den engelske kritikern Martin Esslin kallade ”det absurdas teater” och som i Sverige kommit att få beteckningent absurdism. Beckett anses vara en av de främsta företrädarna tillsammans med Eugène Ionesco, Harold Pinter och Fernando Arrabal. Under senare år skrev Beckett omväxlande på engelska och franska och översatte genast sina arbeten till sitt andra språk.

Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: ”För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning.” Valet var dock kontroversiellt inom Svenska Akademien. I ett utlåtande från 1963 var Anders Österling starkt kritisk till hans kandidatur och ansåg att han ”skulle nära nog betrakta ett Nobelpris åt honom som en absurditet i hans egen stilart”.Vid ett samtal ett par år innan han fick priset kallade han det ”that annual joke” – det där årliga skämtet.

Beckett reste emellertid aldrig till Stockholm för att ta emot priset utan skickade sin vän och förläggare Jérôme Lindon.

Lars Lind och Peter Andersson i Slutspel.

I rollerna:
Hamm: Peter Andersson
Clov: Lars Lind
Nagg: Ingvar Hirdwall
Nell: Anita Ekström

Foto: Petra Hellberg

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.

Foto: Ola Kjelbye

Det flygande barnet av Roland Schimmerpfennig – Skådespelarna gjorde en fantastisk insats

14 februari, 2015 by Lotta Altner

Det flygande barnet
Av Roland Schimmelpfenning
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Lars Rudolfsson
Musikalisk regi Mats Gustafsson
Orionteatern den 14 februari 2015

Scenen är en gigantisk lagerlokal i grått, sten och kall miljö. Golvet på skådespelarscenen är upphöjt i en halv cirkel och av gummidäck i kullerformar. Vi står alla i Shakespeare anda framför scenen.
Det är en mycket spännande berättarteknik som försegår under större delen av den dryga timme som det spelas på scen. Huvudrollsinnehavarna, en mamma och pappa berättar om sig själva i tredje person och med speciella beskrivningar som gång på gång nämns om det, ”Hon är kvinnan i den blåa kjolen” och ” han bär en klocka och…vad heter det…jo just en slips”. Samtidigt som de berättar ger de andra två skådespelarna ljudeffekter och känslor åt dem genom sång och rörelser. Det kommer ljud ur dem som är väldigt genuina. Historien utspelas först lite baklänges, så att vi får se deras panik och höra kyrkklockor ringa, vilket gör att vi redan där, även om vi ej läst programmet, vet att en son har dött.

Även om föräldrarna har glidit ifrån varandra och ständigt ”stjäl ögonblick” med andra och för annat, förstår man att föräldraskapet inte alls är så fyllt av glamour som vår tid gärna vill göra sken av. Den tjatande tonen, upprepningarna om allt som behöver göras och kraven som ingen orkar leva upp till med den sömnbrist som känns, gör att man kan förstå dem på något vis. Visst det är inte okej att mamman förälskat sig i en annan man och springer iväg för att ha hemliga möten med honom. Precis på samma sätt är det inte hälsosamt att pappan går på ett föredrag, gång på gång för att med ord känna sig förförd av en talare. Men inte förtjänar det att deras son ska behöva dö, för att de för en kort kort stund är oerhört egoistisk och behöver egen stund av glädje och uppskattning. Hur lätt skulle inte det kunna hända att man vänder bort blicken en stund och det får förfärliga konsekvenser?

Oftast fungerade berättande tekniken, men blev med jämna mellanrum ganska tröttsamt. Kanske för att man inte är van vid så mycket upprepningar, men inte heller av en så långsam historia. Man hade ganska snabbt också redan förstått vad som skulle hända. Jag blev irriterad, men vem vet det kanske var meningen?
Musiken, ljud och ljus hade fantastisk inverkan på föreställningens rytm, men den var inte den lättaste att förstå, vilket ledde till att flera av de äldre i publiken valde att lämna föreställningen efter enbart 20 minuter. Vi fick alla öronproppar före föreställningen, vilket naturligtvis var bra och som vi verkligen behövde. Syftet med att det skulle vara så enormt hög musik, kunde jag dock inte riktigt förstå. Ångest måste inte alltid brölas ut.

Jag hade verkligen hoppats på att det fanns ett tydligt syfte med varför vi skulle stå upp så länge, men tyvärr fanns det inte det. Även om det fanns några pausstolar så var det inte på långa vägar tillräckligt många för att flertalet av oss skulle kunna sitta. Föreställningen exkluderar ganska många genom att man ska stå framför scenen, och utan ett tydligt syfte, förlorar det helt sin poäng. Det kändes nästan pretentiöst och lite lätt kvasi intellektuellt.

Skådespelarna gjorde en fantastisk insats på scen och skapade känslosam dramatik på hög nivå. Vi kände alla den enorma smärta som genomgick deras kroppar. I slutscenen visste vi att det här skulle de aldrig kunna reparera sig ifrån. Vanna Rosenberg var hjärtskärande i slutscenen och det enda man ville göra vara att krama henne hjärtligt på denna Valentins dag.

På scen
Vanna Rosenberg
Gustaf Hammarsten
Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums)
David Sandström (Refused)
FIRE! – Mats Gustafsson, Johan Berthling & Andreas Werliin – See more at: http://www.orionteatern.se/pa-scen/det-flygande-barnet/#sthash.GYvXWAvi.dpuf

Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman

9,3 på Richterskalan – föreställningens styrka är skildringen av de subjektiva upplevelserna

14 februari, 2015 by Redaktionen

Recension 9,3 på Richterskalan
Av Andreas Norman, i dramatisering av Anna Kölén
Regi Sara Cronberg
Scenografi och kostym Helle Damgård
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Ljud Jonathan Flygare
Mask Agneta von Gegerfelt

Urpremiär på Intiman i Malmö 13 februari 2015

Den 26 december inträffade en jordbävning under havsbotten utanför ön Sumatra. Om det inte hade varit för den efterföljande tsunamin hade skalvet inte ens varit en blipp på den svenska nyhetsradarn.

Trots att c:a 230 000 människor miste livet och c:a 1,7 miljoner människor miste sina hem handlade debatten i Sverige om de c:a 2000 turister som miste livet. Av dessa var omkring 500 svenskar.

Pjäsen 9,3 på Richterskalan handlar varken själva tsunamin eller offren, den beskriver den situation som en tjänsteman på UD hamnade i när han skickades ner till Thailand några dagar efter katastrofen.
Peter Norman jobbade då UD, han var relativt nyanställd och gick förfarande på utbildningen när kan fick order om att åka till Phuket. När han åkte hade han ingen aning om vad han skulle göra när han väl kom fram. Under sju dagar arbetade han med att identifiera döda, han förvandlade kroppar till individer.

Pjäsen beskriver Normans högst subjektiva känsloupplevelser. Det gör att monologen är lika kaotisk och osammanhängande som hans upplevelse. Han kastas mellan mötet med de snabbt ruttnande kropparna, anhöriga som blankt skiter i alla regler i sökandet efter nära och kära och den väldigt strikta byråkratiska procedur som krävs för att på korrekt sätt hantera och identifiera de döda.

9,3 på Richterskalan är en påminnelse om att inget fungerar i ett katastrofområde, oavsett om det är krig eller som i detta fallet en naturkatastrof. Den lastbil du beställer kanske kommer eller också behöver någon annan den bättre.

Beskrivningen av hur Norman och hans kollegor sliter med att identifiera de döda, utan att ha den utrustning eller de resurser som utlovats målar upp bilden av ett helvete ingen förberedde dem på. Han är där sju dagar – det är den tid en person beräknas klara av innan de bryter ihop.
Erik Olsson är lysande som den unge Peter Norman. Det är inte lätt att bära en hel föreställning på egen hand, men han gör det med bravur.

Scenen är blankt gyttjegrå och domineras av en vägg med tre dörrar samt Normans skrivbord. Ljus, skuggor, bilder och ljus används för att understryka Nornans känslotillstånd.

Pjäsens styrka är att den beskriver Normans högst subjektiva känslointryck av situationen och av de människor han möter och jobbar med. Vi konfronteras med en detalj i den gigantiska tragedin.

Den som söker objektiva svar får leta någon annanstans. Den som tar Normans verklighet för den strikt objektiva är troligtvis ute efter att bekräfta sin egen bild.

Den är också en påminnelse att de som jobbar med att försöka reda ut följderna av en katastrof är i lika stort behov av stöd som de som drabbas av den.

I rollerna Erik Olsson

Mens med Teater Tamauer: Vansinnigt kul och nyttig lektion

9 februari, 2015 by Mats Hallberg

Mens
Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius och Åsa Gustafsson
Originaltexter: Anders Friberg, Frida Ulvegren*, Helena Gezelius, Lisa Rydberg*, Lotta Sjöberg*, Sara Olausson* och Åsa Gustafsson
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Premiär på Teater Tamauer i Göteborg 6 februari 2015

Teater Tamauer är en cirka tjugo år gammal frigrupp som både spelar för barn och vuxna. Man håller till på lagom lilla Hagateatern i Göteborg. Går jag några år tillbaka i tiden blev jag väldigt tilltalad av deras uppsättningar Pigan och Whatever love means. Dessa pjäser bygger liksom MENS på grafiskt material (mer eller mindre sammanhängande tecknade historier). I den aktuella uppsättningen heter antologin i fråga ”Kvinnor ritar bara serier om mens.” Manus har den manlige regiussören Anders Friberg skrivit tillsammans med skådespelarna.
Vi får vara med om en mycket munter timma, fast ju själva oangenäma (?) oundvikliga ämnet inte precis inbjuder till skratt. Blandniningen mellan humor och allvar är underbart välavvägd. Mitt aningen reserverade sinnelag, gentemot en pjäs jag inte personligen kan ha tillträde till försvann omgående. Helena Gezelius & Åsa Gustafsson gör kaxig entré i svart med skiftande acessoarer i form av tamponger och bindor. De visar upp sig som på en catwalk med en stolt trotsighet. Sedan tar de scengolvet i anspråk för att tejpa upp menscykelns olika faser. Därefter har de publiken i sin hand, en publik som bombarderas med tokiga infall, vilket leder till flera gapskratt.´

Mixen av information och praktiska exempel kräver skådespelare som kan tillföra mycket. Duon klarar förstås med bravur att ha koll på vad texten berättar om humörsvängningar och hyperaktivitet, kroppsfunktioner och omvärldens syn på månatliga blödningar. Det de tillför är främst det icke-verbala agerandet. Kroppsspråket fullkomligen flödar av fantasifulla krumbukter hos Åsa och Helena. De tillåts spela ut och spela över, något som ger denna konstupplevelse drag av slap stick – humor. Ett sådant oförglömligt ögonblick är när den forna Rally-medarbetaren (klassisk humorshow i P3) demonstrerar hur olidligt det är att ha vallningar genom att öppna en dörr backstage. Helenas mimik och koreografi har hög kvalitet. I synnerhet Åsa, vars senaste show jag lovordade, har en fäbless för att med mörk röst imitera docerande män. En längre obeskrivligt galen scen innehållande illustrationer på blädderblock, åskådliggör väldigt dråpligt varför menstruation genom historien varit så nedvärderat och undanskuffat. Den största välgärningen med denna produktion får förmodas vara ifrågasättandet av normer. Vad är normalt när det handlar om kvinnors kroppar?

Ska tillägga att vi bjöds på minst tre nykomponerade minimalistiska sånger. De fungerade fint som inramning och andhämtningspaus. Applåderna var starka efteråt och spontant hördes från de medverkande att de var medvetna om att de hade lyckats.

Skådespelare: Helena Gezelius och Åsa Gustafsson

Teaterkritik

Footer

Om oss